Bron som förenade Strängnäs fyller 35 år

Dånande långtradare i centrala Strängnäs. Bilkö längs Storgatan ända ner till Västerviken när det var broöppning. Avgaser. Oljud.
Det var vardagen för Strängnäsborna när trafiken till Enköping gick över Tosteröbron, innan Strängnäsbron invigdes den 29 oktober 1981.
– Jag har aldrig hört någon som sa att Strängnäsbron var en dum idé. Strängnäs blev en bättre stad att leva och vara i, säger Sune Lundqvist.
Han är Strängnäsbo men bodde på 1970-talet i Härad. Han har arbetat för Trafikverket, dåvarande Vägverket, i större delen av sitt yrkesverksamma liv. När Strängnäsbron skulle byggas fick han uppgiften att kontrollera att entreprenören Skanska, som då hette Skånska cementgjuteriet, gjorde ett bra jobb. Hans uppgift innebar att han var på plats vid bron varje dag under byggtiden, och att han sett varje moment i byggfasen på nära håll. Som kontrollant upptäckte han ett och annat fel, men aldrig något allvarligt.
– Det hände att jag till exempel upptäckte slarv, att armeringsjärnet var för klent. Men det var inga allvarliga brister och jag tror inte att det var någon som försökte fuska medvetet.
Strängnäsbron kunde ha sett helt annorlunda ut och varit tillverkad av stål, om det inte var för att det var stålkris i Sverige. Istället fick ingenjörerna konstruera en betongbro. Det är något som Sune Lundqvist tror är bra.
– Betong är underhållsfritt, medan stål måste blästras och underhållas med ungefär tio års mellanrum. Så egentligen blev det bättre, säger han.
När Strängnäsbron byggdes var den landets näst längsta betongbro, efter Ölandsbron som stod klar 1972. När Ölandsbron byggdes gjordes en del missar som ingenjörerna kunde ta lärdom av. Bland annat upprepades inte missen med att blanda bräckt vatten i betongen. Det hade nämligen fått armeringsjärnet att korrodera och betongen hade försvagats. Till dagens datum har Strängnäsbron varit relativt förskonad från problem.
– Den har blivit ett landmärke också. Ibland när jag åker över bron tänker jag "den här har jag varit med och gjort", säger han.
Alla som har åkt över bron vet att utsikten från toppen är spektakulär. Björn Fagerström, som var platschef på Vägverket under byggtiden, intervjuades i Strengnäs Tidning den 24 juli 1980.
Största problemet tror jag personligen blir den vackra utsikten från bron. Den kommer att locka många förare till att titta och då kanske de förlorar kontrollen över sitt fordon, sa han.
Enligt Trafikverkets presstjänst verkar det inte ha skett några trafikolyckor vid Strängnäsbron av det skälet, eller av andra skäl för den delen. Men Sune Lundqvist tycker att det är synd att det inte blev en gång- och cykelväg intill körbanan, som det först var tänkt. Bron blev två meter smalare, nio meter bred istället för elva som var den ursprungliga tanken.
– Det var en ekonomisk fråga. Det skulle ha kostat sju–åtta miljoner mer då, ännu mer med dagens värde.