Varje dag ges det ridlektioner ute i Vilsta och olika grupperingar med vitt skilda åldrar och färdigheter äntrar hästryggar för att få sig ett äventyr strax ovanför markhöjd.
– Vi har runt 300 ridelever i veckan här i Vilsta. Majoritäten är tjejer, men det finns en hel del pojkar och män också, säger ridskolechefen Pia Lusth.
När vi tittar in i stallet en söndagskväll i början av april är det liv och rörelse när elva tjejer i olika åldrar är i full färd med att göra sina respektive hästar körklara.
I gänget återfinns Ann-Christine Nilsson och hennes två döttrar Elin, 24 år, och Karin, 16 år.
– När man väl är här i stallet glömmer man allt annat och koncentrerar sig på hästen, säger Ann-Christine.
– Man mår bra av att vara här, det här är friskvård det, säger Elin medan Karin fixar och donar med den häst hon för dagen är tilldelad.
Det finns en tredje syster i familjen också, Astrid, men hon tröttnade på ridningen och slutade.
– Alla tre började rida i tioårsåldern och för några år sedan hängde även jag på. Nu har vi tre ridit i samma grupp i ett drygt ett år och det är jättekul att ha en fritidsaktivitet tillsammans med sina barn, säger Ann-Christin medan döttrarna nickar jakande.
Vem är säkrats av er i sadeln?
– Det är Elin, hon är jätteduktig – jag och Karin är jämnbra. Men det spelar ingen roll att vi är på olika nivåer, det är lika kul ändå.
Det visar sig också att alla tre har sina speciella älsklingar bland hästarna i stallet – Ann-Christin gillar Faramir bäst, Elins favorit är Trinity medan Karin allra helst rider på Brandy.
– Fast vi turas om och rider på alla hästar, säger trion.
När hovar är kratsade, manar är borstade och resten av hästarna är ryktade sadlar tjejerna de, i mina hästovana ögon, jättelika djuren och går på rad ut från stallet för att bli fotograferade.
På ett litet kick står de elva ekipagen exakt där vår fotograf vill ha dem – riktigt imponerande.
Efter en uppvärmningsrunda i skogsbrynet är det dags för lektion inne i ridhuset – där det handlar om olika övningar i dressyr, balans, hoppning eller markarbete.
– I dag ska vi köra markarbete, upplyser ridläraren Lena Persson.
Efter lektionen är tjejerna både svettiga och småmöra i kroppen – för det är inte bara att sitta upp på ryggen och "fisåka" om någon trodde det.
– Det är ordentlig träning, främst för bålen och benen. Man måste vara stark och stadig, men samtidigt följdsam, säger Ann-Christin.
– Hästen känner direkt om man är orolig och spänd, tillägger hon.
Även hästarna känner av passet och blir avsvalkade medels blöta svampar innan de får ett täcke över sig.
– Nu ska vi avsluta passet med att fika tillsammans, säger tjejerna och traskar bort mot något samlingsrum bakom stallet.
Skönt gäng.