En fot i fjällen och en som så smått börjar anpassa sig till det vanliga vardagslivet. Det är så det verkar vara för far och dotter Björn och Isabelle samt deras hund Milton. För ett par dagar sedan gick de i mål vid Grövelsjöns fjällstation i nordvästra Dalarna efter att ha gått de dryga 130 milen från Treriksröset, hela den svenska fjällkedjan i ett sträck.
- Det var spännande att se om vi klarade av det. Det är inte bara fysiken det handlar om, det gäller att vara envis när motivationen sjunker, säger Isabelle Björkhage där vi sitter på familjens uteplats.
Hunden Milton har lagt sig att vila på stenplattorna. En vanlig position sedan de kom tillbaka. Även han fick dra sitt strå till stacken, bära packning och, kanske viktigast av allt, muntra upp sina färdkamrater.
- Jag var inte vältränad innan, mycket på grund av att jag jobbat för mycket. Fast det var tack vare det som jag kunde ta ut så mycket semester. Men jag har alltid rört mig i skogen och har en bra grundstyrka. Vilken Svensson som helst kan klara av det här med rätt förberedelser, säger Björn Johansson.
- Jag gick tvåmilsrundor med viktväst innan, för att förbereda mig. En sak som är bra att tänka på under sådan här träning är att undvika asfalt. Då kan man få benhinneinflammation. Sedan måste man ha väl ingångna kängor, säger Isabelle Björkhage.
En sak är i alla fall säker: långvandring gör saker med kroppen. På bloggen "Fjällpromenaden" har Björn skojat om att han genomfört "Biggest loser fjällen". Det är helt enkelt svårt att få i sig lika mycket kalorier som kroppen gör av med under en sådan här tuff vandring. Speciellt då den mesta maten måste bäras i ryggsäcken.
- Jag har gått ner 16 kilo på den här turen. Och känn på mina lår, utbrister han.
Vad har ni för råd till dem som är intresserade att ge sig ut på en längre vandring?
- Att ta det lugnt i början och låta kroppen anpassa sig. Ju längre vi höll på, desto längre etapper klarade vi av. Helt plötsligt var 30 kilometer om dagen inga problem, säger Björn.
- Och tänk igenom utrustningen. Tyvärr är det så att låg vikt kostar pengar. Bra grejer som väger lite kostar, men man bör inte ha för tungt när man ska gå så här långt. Jag hade ungefär 22–23 kilo och Isabelle 17 kilo och då kunde vi egentligen ha bantat packning ännu mer, fortsätter han.
De framhåller dock att det tyngsta inte var det fysiska och återkommer hela tiden till att de flesta med normalkondition kan klara en sådan här vandring, om de bara förbereder sig väl.
- Det värsta är det mentala. Speciellt under sådana etapper som mer är transportsträckor. Jag funderade flera gånger på om vi inte skulle sätta oss på en buss hem, men då sa Isabelle ifrån, säger Björn.
Lutar man sig tillbaka och lyssnar på deras historia står det snart klart att det är en tudelad upplevelse. Att vandra hela den svenska fjällkedjan är också att vandra mellan himmel och helvete. De har hela tiden haft ont i någon del av kroppen under turen. De törs inte ta av sig strumporna och visa sina fötter och berättar att de fortfarande inte har full känsel i dem.
- Jag känner inget i framdelen av mina fötter, säger Isabelle.
Den andra sidan överväger ändå i berättelsen. Bilderna de tagit visar upp ett fantastiskt vackert landskap. Ett stycke orörd vildmark som gett dem massor av minnen.
Om det blir någon ny långtur? Det är antagligen helt fel tillfälle att fråga dem, men trots allt ser planerna ut att lura bakom knuten.
- Isabelle har sagt att hon kommer att säga blankt nej till alla idéer jag kommer med, redan innan hon hört dem, säger Björn.
- Men risken finns att jag hakar på ändå, säger Isabelle.
Foton: Isabelle Björkhage, Björn Johansson och Stina Järperud