Vinerna från distriktet är strikt kontrollerade. I årtionden har det tjafsats om vilka druvor som får och inte får vara med i leken för att vinet ska få heta Chianti Classico. Men numera är det fastslaget att sangiovese måste ingå till minst 80 procent, vilket innebär att det kan bestå av druvan till 100 procent.
Toscanas älsklingsdruva är sjusärdeles trevlig, med stor personlighet. Inte alls fjäskig, men väldigt underhållande. Som en "latin lover" som litar på sin medfödda glimt i ögat i stället för tomma komplimanger.
Bra Chianti Classico-viner har en tilltalande strävhet och bråddjup nyans av körsbär. Ungefär som att dricka körsbärskärnor – om det nu vore möjligt. De är synnerligen bra matviner tack vare sin uppfriskande syrlighet och riskerar därför aldrig att bli syltigt jolmiga. Som gjorda för pizza och lite maffigare pastarätter.
Men det finns många mediokra varianter därute, så det gäller att se upp. Så snåla inte när du handlar en Chianti Classico. Lägger du på några tjugor är det väldigt lätt att bli förförd på riktigt.
Mia Gahne/TT