Förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. Eftermiddagens åskmoln hade dragit sin kos, kvällssolen flödade över Vårsjön, det var precis lagom varmt och på programmet stod nästan fyra timmar visor.
– Efterfrågan på biljetter har varit galen den senaste veckan. Vi hade kunnat fylla en tre gånger så stor lokal, påpekade en mycket nöjd Lucas Stark, en av initiativtagarna till Dunkers allra första visfestival.
Lucas Stark och KG Malm har av tradition arrangerat en hemvändarkonsert varje sommar de senaste tio åren. Men i år fick de för sig att göra något större, kopplade in Simon Stålspets, Leif Jacobsson och ett par tre av ortens aktiva föreningar och slog till med en hel visfestival. Samtidigt invigdes kulturscenen i Björndammens gamla masugn.
– Det är en väldigt speciell scen i den här nästan katedralliknande byggnaden med den mäktiga masugnen mitt i. Väldigt annorlunda, konstaterar Lucas Stark.
Den första visfestivalen bjöd på en spännande mix av artister och framföranden. För även om visan var den gemensamma nämnaren så är steget långt mellan Sofie Livebrants känsliga tonsättningar av Karin Boyes dikter och Sanna Carlstedts burdusa självironi. Precis så här bred är och ska visgenren vara!
Kvällen inleddes av Leif Jacobsson som gjorde publiken lite mer allmänbildad genom att sätta in masugnen i sitt historiska sammanhang och framförde några visor tillsammans med den gudabenådade gitarristen Simon Stålspets.
Lucas Stark var näste man på scen. Hans specialitet är att framföra välkända visor, som Allan Edwalls "Jag gick mig åt kyrkan" eller Taubes "Sjuttonde balladen", på ett helt okonstlat sätt och ändå lyckas fånga publikens totala uppmärksamhet. Kanske handlar det om närvaro och om förmåga att aldrig själv tröttna på dessa evergreens. Publiken fick också höra några egenhändigt skrivna visor, bland annat den nostalgiska "Brukets blå" som skrevs till Hälleforsnäs bruks 350-årsjubileum.
Sofie Livebrant var förmodligen en ny bekantskap för många i publiken. Visfantasterna har kanske sett henne på scenen tillsammans med Sofia Karlsson. De har turnerat land och rike kring de senaste tre åren, men då har Sofia Karlsson varit stjärnan på scenen. Mindre känt är att det är Sofie Livebrant som har tonsatt flera av de Dan Anderssontolkningar, som blev Sofia Karlssons väg in i den svenska vispublikens hjärtan, bland annat "Du liv", "Milrök" och "Olles förbund med makterna". I masugnen valde Sofie Livebrant att tillsammans med Simon Stålspets framför allt framföra sina egna tonsättningar av Karin Boyes dikter men också några tonsättningar av den amerikanska poeten Emily Dickinson, som gav mersmak.
K G Malm är desto mer välkänd för den lokala publiken och lika uppskattad för sitt underfundiga mellansnack som för sin sång. Han blandade friskt välkända låtar som "Gammal trubadur" med mer okända visor, gärna i den burleska genren.
Kvällens absoluta höjdpunkt var ändå Sanna Carlstedt. Med en röst och en attityd som hade kunnat välta hela masugnen tog hon publiken med storm. Det är inte konstigt att den här tösen, som har beskrivits som "den logiska länken mellan punk och Edith Piaf", har fått både Fred Åkerström-stipendiet, LO:s kulturstipendium och en hel näve andra utmärkelser de senaste åren. Har ni inte redan hört henne, så se till att göra det!
Det var inte helt lätt för Finn Zetterholm att ta över scenen efter Sanna Carlstedt. Han må en gång i tiden ha varit den svenska visans värsting, numera är han bäst i den mer finstämda genren som i den nyskrivna "Änglar och skator".
Det ska bli intressant att se hur masugnen ska utvecklas som kulturscen. Fyra timmar på träbänkar utan ryggstöd och dynor var inte helt lyckat, akustiken däremot imponerande. Vartenda ord och varenda ton gick fram trots stenväggar och femton meters takhöjd. Med lite bättre publikkomfort kan masugnen bli en scen att räkna med framöver.