William Hellsten tittar storögt in i kameralinsen. Under överläppen skymtar två små framtänder och i handen håller han fjärrkontrollen till tv:n i ett fast grepp. Den nyfikne lille gossen är 16 månader gammal och ännu omedveten om att hans förlossning var mer än ett underverk. Den var också en tragedi.
Månaderna innan Williams födelse är mamma Caroline Hellsten rädd. Hon klagar på återkommande smärtor i bröstet och känner sig energilös. Till sambon Nicklas Carlsson säger hon flera gånger att hon tror att något ska hända barnet hon bär på.
– Hon berättade om sin smärta och oro även för barnmorskorna men blev inte tagen på allvar. Det bara viftades bort. Hon kände sig maktlös vilket gjorde henne ännu oroligare, säger Nicklas Carlsson.
Med ett par veckor kvar till det beräknade datumet ber Caroline sambon att prata med sin chef. Hon är alltmer övertygad om att något ska gå fel och vill redan nu att han sjukskriver sig en tid efter förlossningen.
– Det var skrämmande. Jag gjorde inte det, men självklart gnagde det i huvudet. Varför säger hon så? Jag försökte lugna henne. Samtidigt var det jobbigt att känna att sjukvården inte lyssnade, det förväntar man sig att de ska göra.
Hemma på gården utanför Eskilstuna syns spåren av en familj. Små barnskor i prydliga rader, en hög med tvätt. På väggarna hänger fotoramar med leenden från semesterresor. Men allt är inte som sig bör. En mamma saknas. En pappa står ensam kvar.
Den 23 juli 2018 har Caroline gått 13 dagar över tiden. Hon och Nicklas har besök av några vänner när hon plötsligt drabbas av blödningar i underlivet. Tillsammans med sin mamma tar hon sig snabbt till Mälarsjukhuset. Nicklas stannar för att ta hand om parets treåriga dotter Nova.
Av journalen framgår att vårdpersonalen tidigt misstänker kantavlossning, ett allvarligt tillstånd som innebär att moderkakan lossnar i förtid och som leder till att det tillfälliga organet börjar blöda. Tillståndet kan vara livshotande, både för barnet och mamman.
Misstankarna till trots väljer den ansvariga läkaren att avvakta med eventuella åtgärder. Ytterligare några timmar har passerat när Carolines mamma slår larm. Dottern har då drabbats av smärtor i en tand och plötsligt fått svår andnöd. Personalen slår på akutlarmet och rusar mot operationssalen där hon snart förlorar medvetandet.
– Då ringde Carolines mamma. Jag kastade mig i bilen och åkte in, säger Nicklas.
William förlöses med akut kejsarsnitt. Sonen är medtagen och har navelsträngen runt halsen, men hämtar sig snabbt. Kvar på operationsbordet ligger Caroline och kämpar för sitt liv.
Blödningen från livmodern fortsätter och hon drabbas av ett akut tillstånd som innebär att blodet börjar koagulera och bilda blodproppar. När man till slut opererar bort livmodern avstannar blödningen.
Det visar sig dock att Caroline även drabbats av fostervattenemboli, ett allvarligt och mycket ovanligt tillstånd som innebär att fostervatten tar sig in i mammans blodomlopp med en akut allergisk reaktion som följd. Tillståndet är så pass allvarligt att en respirator kopplas in för att hålla henne vid liv.
– Att komma in där i full panik var som att kliva in i en film. Jag förstod ingenting. Någon lade William i famnen på mig, men jag hade otroligt svårt att ta till mig honom. Allt jag tänkte på var Caroline, säger Nicklas.
Under dagarna som följer stabiliseras Carolines tillstånd något och en strimma hopp tänds för Nicklas och den chockade familjen. Nova får för första gången hälsa på sin mamma på sjukhuset.
– Hon undrade vad det var för konstig slang och jag förklarade att mamma var väldigt sjuk och att det var som ett sugrör som hon behövde för att andas. Vi gick fram och satt där med henne. När jag kom in i rummet gick hjärtrytmen upp. Hon kände av att jag var där och då kände jag att det här kommer gå bra.
Men plötsligt slutar Caroline reagera på stimuli. Hennes hjärna röntgas och resultatet indikerar allvarliga hjärnskador.
– Man tror att hon fick en blodpropp. Efter 24 timmar kom det slutgiltiga beskedet. Hon skulle aldrig vakna igen, säger Nicklas, för första gången med en röst som inte bär honom ända fram.
I sin bottenlösa sorg och totala chock tvingas familjen ta beslutet att stänga av respiratorn som håller Caroline vid liv. Tidpunkten bestäms till dagen därpå. Först bjuder Nicklas in släkt och vänner att komma och ta ett sista avsked. Det blir en fin stund mitt i allt mörker.
Dagen därpå samlas familjen runt sin Caroline för sista gången. Vårdpersonalen har kammat hennes hår och gjort henne fin. När klockan slår elva kopplas respiratorn ur och tystnaden tar vid. De tänder ett ljus och ser på när en mamma, dotter och livskamrat sakta försvinner iväg.
– Sedan fick jag sätta mig i min bil och köra hem till Nova och förklara att mamma inte fanns mer, säger Nicklas.
Intensivvårdsavdelningen (IVA), där Caroline vårdats under veckan, tar omedelbart efter hennes död kontakt med Nicklas. En läkare förklarar att man ska boka in ett eftersamtal för att tillsammans gå igenom händelseförlopp och journaler och besvara hans frågor.
Från Kvinnokliniken, där Caroline förlösts och opererats, hör han ingenting.
Det dröjer inte länge innan sorgen får sällskap av ilskan.
– Jag hörde av mig till Kvinnokliniken flera gånger för att få ut dödsorsaksintyget som ska lämnas in till Socialstyrelsen senast tre veckor efter dödsfallet, men blev nekad. Jag bad om att få ut Carolines journal, men blev nekad igen.
I januari, drygt fem månader efter Carolines död, kontaktar Nicklas Patientnämnden. Då börjar det plötsligt hända saker.
– Då fick jag intyget och journalen. Enligt Kvinnokliniken var det IVA:s fel att det hade dröjt.
– Patientnämnden frågade vad jag hade fått för eftervård, vad Nova hade fått för eftervård, om de hade kallat till eftersamtal. Men det har varit total ignorans. All kontakt med Kvinnokliniken har skett på mitt initiativ.
Hade Carolines liv gått att rädda? Kunde man ha gjort något annorlunda? Nicklas frågor gnager, men sjukhuset har valt att inte lex Maria-anmäla Carolines död till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Kvinnokliniken har inte heller gjort någon internutredning, berättar regionens kommunikationsdirektör Maria Karlsson. Svaren tycks därmed utebli.
Nicklas har lämnat in ett eget klagomål till IVO som nu utreds av myndigheten.
– Jag är säker på att om man hade tagit henne på allvar och gjort ett akut kejsarsnitt direkt när hon kom in så hade det sett annorlunda ut idag. Men de har varit tydliga med att de inte har för avsikt att utreda. Då är man inte så intresserad av att lära av sina misstag, tänker jag, säger han.
– Jag jobbar på Trafikverket. Dödsolyckor i trafiken utreds alltid. Men inte att Caroline dör efter förlossningen.
Marie Bennermo, chefsläkare och chef för patientsäkerheten i Region Sörmland, vill med hänvisning till Nicklas anmälan inte kommentera kritiken mot Kvinnokliniken eller beslutet att inte lex Maria-anmäla Carolines död.
– Mitt uppdrag är övergripande och jag kommenterar inte enskilda kliniker. Vi avvaktar den bedömning som IVO gör i de här ärendena.
Hur ser du på att Kvinnokliniken, som ingår i ditt övergripande ansvar, gång på gång är föremål för en kritik som inte bara handlar om vård utan om bemötandet av patienter?
– Som jag har sagt tidigare så måste vi naturligtvis vara självkritiska och ta till oss av kritiken, men vi kan inte föregripa IVO:s utredningar och beslut.