Eskilstuna-Kuriren skrev i september om David. 29-årige David som har autism och saknar talspråk har levt under misärliknande förhållanden under delar av den tid som kommunen ansvarat för hans hälsa och välmående.
En grupp som inte har hörts tidigare är den som jobbat närmast honom, Davids personliga assistenter inom vård- och omsorgsförvaltningens autismenhet. Flera av dem känner att de hamnat i skottlinjen och indirekt fått skulden för att omsorgen inte fungerat. Deras berättelse tydliggör problematiken och de brister som funnits i den kommunala omsorgsapparaten.
–Vi väljer att berätta för att vi bryr oss om David. Vi söker inte sympatier eller försöker urskulda oss. Vi har sett honom sakta förfalla, både psykiskt och fysiskt. Vi har sagt till vår chefer, skrivit rapporter och hoppats att sköterskor eller chefer skulle reagera. Vad mer kunde vi ha gjort, frågar sig de personliga assistenter som Eskilstuna-Kuriren träffat.
– Som personlig assistent betyder man ingenting. Inte för läkarna, inte för våra chefer. Vi har varnat för allt det här. Jag tror inte att det hade varit så här illa om de lyssnat på oss för flera år sen.
Första gången de träffade David var han "lite mer välfungerande".
–Men han var jättespinkig och sov inte. Vi försökte få hjälp men läkarna sa att han har ett eget bestämmande om han så dör på kuppen. Vi har länge påpekat att den här vårdformen inte fungerar. Vi kunde inte hantera honom och den hjälp vi kunde erbjuda gynnade inte honom.
Från början var Davids assistansbehov begränsat till en person.
– Efter mycket påstötningar fick vi vara två men bara mellan 14-19. Det var så i nästan ett år och vi blev slagna vart och vartannat arbetspass. Någon blev nedbrottad och låg i en kvart utan att kunna larma.
De säger att de i flera år varit tydliga med att rapportera till sina chefer om brister kring vården av David och om bristerna i personalens arbetsmiljö. Eskilstuna-Kuriren har även tagit del av e-post, med en områdeschef som en av mottagarna, som bekräftar detta.
Personalen har bland annat framfört att de tvingats diska på toaletten i ett halvår för att det saknats diskbänk.
– Vi har gång på gång påpekat att vi inte kan vårda honom som han förtjänar och ge honom den hjälp han behöver. Svaret har varit att vi är köpta av kommunen, inte skulle lägga oss i och göra vårt jobb.
Trots att Davids problematik har beskrivits som mycket svår har kommunen i stor utsträckning omgett honom med personal utan erfarenhet av liknande arbete.
–Många av dem som varit hos David saknar erfarenhet av att jobba med personer med funktionshinder. Den enda utbildning kommunen erbjuder är PFA, pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt. Kommunens PFA-experter har själva sagt att de inte vet hur vi ska göra med David. Hur ska då vi veta?
Ledningens lösning på Davids aggressivitet och självskadebeteende var under en längre period att personalen fysiskt skulle hålla fast honom.
– Han slog sig själv, skar sig på fönsterglas. Det var hemskt. Nästan varje dag satt vi med honom i soffan och höll varsin arm. Vi sa till vår chef att det här är inte okej. Så var det i nästan ett år. Psyk ville inte ta emot honom och polisen kom inte när vi larmade. Det gick alldeles för långt innan någon tog tag i det.
Till sist flyttades David till ett utredningshem.
– Vi hoppades att de kanske kunde ta fram rutiner runt David och att vi skulle få bättre insikt i hans diagnos för att ge honom ett drägligt liv. Men han kom hem i förtid utan att de hade kommit fram till någonting alls.
När utredningsarbetet avslutades var David mer aggressiv än tidigare. Han kom tillbaka till boendet men blev inte kvar någon länge tid.
– Det var då han hamnade i Gula Villan. Fönstren var igenbommade när vi kom. Plank och skivor för alla fönster. Det luktade mögel och besticklådan var full med muslortar. Han hade några enstaka möbler från början men snart nog såg det ut som en scen ur någon kidnappningsfilm.
Sommaren 2018 var mycket varm och David tillbringade den mesta tiden utomhus.
– En viktig del av vårt arbete är att skydda Davids integritet, gå emellan och försöka undvika att det blir folksamling. Men där satt han naken utomhus varenda dag. Folk åkte förbi i snigelfart och fotade och filmade. Det här visste cheferna om och man lät honom ändå sitta där i tre månader. Det var ovärdigt.