På en mjuk pläd i det som under många år var Kalles favoritfåtölj står ett fotografi på en liten svart katt med vitfläckigt bröst. Ett blockljus ger täckning åt den mörka pälsen och blicken är fäst vid en liten blå tygmus. För knappt fyra veckor sedan kände sig katten Kalles ägare tvingade att gå med på att avliva sin trofasta familjemedlem.
– Kalle var egentligen en tjej som levde sina första 16 år på en gård utanför Eskilstuna, säger Teija Matila.
Hon och maken Arto Matila hade varit kattvakt åt Kalle åtskilliga gånger när de 2016 erbjöds att ta över katten.
– Oj, vi tvekade aldrig och vi har haft många fina stunder med Kalle. Hon njöt verkligen av att få strosa fritt utomhus, säger Arto Matila.
Det blir känslosamt när han pratar om deras ögonsten som skulle ha fyllt 22 i år.
– I höstas märkte vi att Kalles syn hade försämrats och beslutade att ta med henne till veterinären. En ögonspecialist på djurkliniken undersökte henne och konstaterade att Kalle var blind på ett öga och hade nedsatt syn på det andra, berättar Teija Matila.
Hos veterinären togs också flera prover på Kalle och det stod snart klart att hon led av njursvikt och högt blodtryck. En kur med kortison, njurmedicin och ny kost blev ordinationen.
– Vi fick besked att Kalle kunde leva ett gott liv i en trygg miljö trots försämrad syn, säger Teija Matila.
Vid ett återbesök en månad senare hade Kalles värden blivit något bättre, men de uppmanades att komma med katten på regelbundna kontroller.
I början av februari trodde paret Matila att de skulle kolla Kalles värden på nytt, med så blev det aldrig.
– Kalle skulle fasta dygnet innan besöket och hon var hård i magen innan vi skulle fara iväg. När vi kom in på kliniken blev vi utskällda av en veterinär som tyckte att katten var i dåligt skick, säger Teija Matila.
Veterinären ville att Kalle skulle avlivas omgående då de menade att katten bara skulle lida av en ny undersökning.
– Vi blev så chockade och kunde inte fatta ett sådant beslut där och då. Veterinären blev märkbart irriterad när vi inte ville avliva Kalle och sa att de skulle anmäla oss till Länsstyrelsen, säger Arto Matila.
Två dagar senare blev de kontaktade av Länsstyrelsens djurskyddsenhet, som fått ta del av veterinärens rekommendation.
– Vi tyckte att Kalle hade repat sig och verkade piggare. Hon åt bra igen och vi kom överens om att åka in till en annan veterinär dagen efter för ett nytt utlåtande, säger Teija Matila och fortsätter:
– Vi började förstå att Kalle kanske behövde få somna in men det kändes ändå inte så bråttom. Vi ville gärna få en sista vecka tillsammans med Kalle.
Den nya veterinären drog samma slutsatser som den tidigare och beskedet blev att vidare behandling var utsiktslöst. Via telefonkontakt med Länsstyrelsen fick de veta att katten av djurskyddsskäl behövde omhändertas om de inte följde veterinärens rekommendation.
– Vi kände oss lurade i en fälla – vi fick inte ta med oss Kalle levande därifrån. Om vi visste att det skulle bli så här hade vi inte åkt in med Kalle överhuvudtaget, säger Teija Matila.
Arto Matila försökte till sist få tag i en veterinär som kunde komma hem till dem och avliva Kalle, men förgäves.
– Om det hela bara kunnat vänta över helgen. Då hade vi fått tid att göra något fint och festligt tillsammans en sista gång. Så blev det tyvärr inte, säger Teija Matila.
Med tanke på Kalles ålder och krämpor, var det ändå inte skönt att en utomstående part tog beslutet?
– Kanske, men inte på det här sättet. Det kändes onödigt bråttom att det skulle ske där och då. Vi kände oss kränkta och blev väldig känslokallt bemötta.
På ett filmklipp minuterna innan dosen med lugnande ges ses Kalle med god aptit äta köttbullar från en skål som husse håller i.
– Det blev sista måltiden och det var både fint och vemodigt. Vi hade gärna sett att Kalle fått en stund till på jorden, säger Arto Matila och sneglar ut genom köksfönstret.
Länsveterinär AnnaMaria Estensson på enheten för djurskydd- och veterinära frågor berättar att de emellanåt får hantera ärenden som är känslomässigt påfrestande.
– Om en veterinär anser att ett djur måste få intensivvård eller avlivas så är det vad djurägaren får följa. Vi ger också djurägare möjlighet att, inom rimliga gränser, vända sig till annan veterinär för ytterligare utlåtande och det tar vi alltid i beaktande.
Hon har full förståelse för att situationen kan uppfattas som tuff, men poängterar att det är Länsstyrelsens uppdrag att följa djurskyddslagen.
I Länsstyrelsens tjänsteanteckningar står det att läsa att katten Kalle var i dåligt skick. Veterinären uppger sig vara orolig för sin patient och beskriver Kalle som en avmagrad och multisjuk katt med nedsatt rörelseförmåga. Lägg därtill njursvikt, hjärtsjukdom och blindhet i diagnosen.
– Vi har tillgång till journalanteckningar och för löpande dialog med både djurägare och veterinär. Vi försöker alltid att gå varsamt fram och vill aldrig påtvinga en avlivning. Det kan vara väldigt känslosamt och ingen blir glad av en sådan här situation.
Djurskyddslagen säger att länsstyrelsen ska omhänderta djur om det är utsatt för lidande och det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt. Det kan till exempel gälla ett djur som är sjukt och inte ges nödvändig vård eller avlivas.
– Det finns fall då djurägaren uttrycker en önskan om några extra dagar med sitt djur innan avlivning. Ibland är det olämpligt. Hur tråkigt det än känns så är det viktigt att komma ihåg att vi ser till djurets bästa och ett djur får inte utsättas för onödigt lidande, säger AnnaMaria Estensson.