Extremvänsterns våld liknar vit makt-världen

Magnus Sandelins första bok om politiska extremister handlade till stora delar om Eskilstuna och Västerås. Han hade intervjuat den 31-åring från Eskilstuna, som tillsammans med en handfull medhjälpare hade krossat fönsterrutor för 1,4 miljoner skolor på offentliga lokaler i Mälardalen på sensommaren och hösten 2004.
31-åringen var högerextremist och hans brott hade politiska motiv. Därför åtalades han först för brott mot terroristlagen, men dömdes till slut för grov skadegörelse.
Men boken ”Extremister” hade ett bredare perspektiv än det enskilda rättsfallet. Den påvisade likheterna mellan olika grupper av extremister i olika läger.
Höger- och vänsterextremister har mer gemensamt än de själva tror, säger Magnus Sandelin:
– Det finns särdrag i alla extrema miljöer, liksom det finns likheter. Om vi håller oss till likheterna som förenar så är det att man delar upp världen i onda och goda, i vänner eller fiender. Det gör man för att man vill upprätthålla en rätt enkel världsbild. Tankemönstret är ofta ganska lika om du jämför en nazistgrupp med vänsterextremister.
Han säger att det finns ett visst mått av självbedrägeri inom varje uttalat extrem rörelse.
– En sak som är genomgående är att det våld som utövas beskrivs som ’försvarsvåld’. Vi måste försvara oss mot dom. Om du tar nazisterna handlar det ofta om ett judiskt inflytande som gruppen måste försvara sig mot. I den autonoma vänstern kommer det upplevda hotet från polisen, kapitalisterna eller överklassen. När en autonom vänstergrupp går hem till en nazist och slår sönder hans lägenhet kallar man det för försvar.
Eskilstuna-Kuriren har i flera artiklar belyst hur olika rättsväsendet behandlar höger- och vänsterextremister.
Att omvärldens reaktioner påverkas av den politiska färgen hos attentatsmännen förvånar inte Magnus Sandelin. Det hör till vanligheten i många fall, säger han.
– Vit makt-världen brukar man ju säga att den lockar till sig människor som det inte gått så bra för i livet. Det stämmer till viss del även om det naturligtvis inte gäller i varje enskilt fall. Den autonoma vänstern däremot består ofta av rätt lyckade människor från en politiskt medveten hemmamiljlö. Det är inte lika stigmatiserande att tillhöra den militanta, autonoma vänstern som det är att tillhöra en nazistisk miljö. Vänsterextremisterna möts inte av samma avståndstagande för sitt agerande. Tvärtom. Skriver man kritiskt om den autonoma vänstern får man ofta sura reaktioner från föräldrar och en väldigt ‘förstående’ vuxenvärld.