J A Selanders modiga kamp mot nazismen

Varken dödshot eller censur hindrade J A Selander från att berätta om nazismens grymheter under kriget. Hans mod ledde fram till ett av krigsårens viktigaste avslöjanden i svensk press.

28 november 2015 06:00

Det var onsdag när redaktör J A Selander gick till domstolen.

Ute hade det snöat och nu trängde ett vinterblekt solsken genom molntäcket för första gången på flera dagar.

Marken var så gnistrande kall att det knarrade under skosulorna när han gick förbi tidningsredaktionen, fortsatte över torget där saluhallen stått före kriget, och tog trapporna upp till andra våningen i stadshuset.

Där, under kristallkronorna i tingssalen, väntade domaren och juryn.

När han stampat snön från skorna och stigit in såg han nästan bara välbekanta ansikten. På domarens plats satt Eskilstunas egen borgmästare Edgar Rosander. Bland de nio jurymännen skymtade borgmästarna i Nyköping och Torshälla.

Trots att de alla kände Selander väl såg de nervösa ut.

Eskilstuna-Kurirens chefredaktör stod inför rätta av skäl som verkar ganska absurda när man betraktar dem genom glasögon lånade från vår egen tid. Men nu var det alltså en smällkall januarimorgon 1940, och Selander stod åtalad för att ha förolämpat Adolf Hitler.

Han hade kallat den tyske diktatorn för svekfull och lögnaktig i sin tidning. För att ytterligare komplicera saken hade han sedan kallat Josef Stalin och en av dennes ministrar för "bolsjevikiska avskum".

Därför riskerade Selander både böter och fängelse. Och det var bara den ena halvan av problemet, sett ur tidningsmannens ögon.

Den andra halvan av Selanders problem hette G A Widell och satt på åklagarens stol.

Det var en ung karriärjurist från Stockholm, nyss 32 år fyllda, vars paradgren som åklagare blivit att dra äldre tidningsredaktörer inför rätta.

Ingen var lika nitisk som Widell i detta avseende. Hemma i Stockholm skulle den unge åklagaren snart slå snabbhetsrekord i antal tryckfrihetsmål på en enda dag. Toppnoteringen landade till slut på sju åtal på en och samma torsdagseftermiddag.

Så effektiv brukade aldrig Eskilstunas trötta gamla stadsfiskal vara. Men det här skulle nog gå vägen ändå, tänkte Selander.

Redaktören hade bett en landsortsadvokat från Katrineholm att hjälpa honom med det juridiska. Den moraliska delen av sitt försvar tänkte han sköta själv.

När domaren läste högt ur tidningen satt Selander tyst. Han visste ju redan vad han hade skrivit och planen för dagen var enkel.

Först skulle den unge åklagarspolingen få avslöja hur han tänkte, sedan skulle redaktören ta ner honom på jorden – så sant som han hette Johannes Anton Selander.

Att Hitler var en lögnare behövde man inte hymla om, tyckte Selander.

– Det här handlar inte om huruvida uttalandena är sanna eller inte utan om de är smädliga, inledde åklagare Widell.

– Sanningen kan inte betecknas som smädlig, protesterade försvarsadvokaten.

Selander lät de båda juristerna munhuggas utan att avbryta.

– Det är uppenbart att citaten är smädliga. Vår utrikeslednings uppgift att bevara neutraliteten försvåras, fortsatte Widell.

Rättegångsreferaten från den 3 januari 1940 visar hur Stockholmsjuristen jobbade upp sig mot ett litet raseri inne i tingssalen.

Under den fyra timmar långa förhandlingen slank det ur åklagaren att det egentligen var regeringen som var missnöjd med Selander. Statsministern själv var irriterad. Och den "fria" pressen borde väl göra som statsministern ville, ansåg åklagaren.

Det tyckte inte Selander. Låt oss titta på vad han faktiskt hade skrivit i sin tidning.

* * *

Kriget kom till Finland på en torsdag.

På förmiddagen den 30 november 1939 föll bomberna över Helsingfors. När krevaderna ekade över den finska huvudstaden hade sovjetiska trupper redan överskridit gränsen.

Invasionen hade börjat norr om sjön Ladoga och de första finska soldaterna förblödde väl som bäst någonstans vid västra stranden, när Selander satte sig vid sitt skrivbord.

Vinterkriget skulle bli huvudnyhet i alla svenska tidningar dagen därpå. Men eftersom Eskilstuna-Kuriren var en eftermiddagstidning hann man få med krigsutbrottet samma dag som anfallet inleddes.

"Kriget i Finland har nu börjat. Helsingfors bombat i morse. Brandbomber över Viborg", stod det på löpsedlarna som klistrades upp i Eskilstuna under torsdagskvällen.

Selander satt hemma på Strandgatan och kedjerökte sina turkiska favoritcigaretter medan han skrev.

Han författade helst sina ledarartiklar för hand och papyrosserna klämde han fast i ett långt munstycke.

Hans penna berörde ett känsligt ämne den eftermiddagen då bomberna föll: "Har vi inga skyldigheter?" frågade han sina läsare i rubriken.

Selander menade att vi hade det. Sverige kunde inte stillatigande se sitt grannland angripas utan att protestera.

Redan på krigets första dag såg han det ryska angreppet mot Finland för vad det var: en karbonkopia av det tysk-sovjetiska anfallet mot Polen tidigare samma höst.

Logiken var enkel. Precis som ryssarna blundat för nazisternas inmarsch i Polen skulle Tyskland nu låta Röda armén härja fritt i Finland.

Hitler hade inte bara förrått Finland. Han hade sålt landet till ryssen, ansåg Selander.

När Finland fallit skulle de skandinaviska länderna stå på tur. Då skulle det bli Tyskland som fick roffa åt sig obehindrat.

Lite försiktigt, och utan att säga det rent ut, ifrågasatte Selander den svenska neutraliteten. Det förklarar säkert regeringens irritation med redaktören. Men det var förolämpningen av Hitler som gjorde det möjligt att åtala honom.

Därför fick Selander också en högst oväntad och alldeles egen fiende på köpet. Sveriges tyskvänlige justitieminister skulle ägna återstoden av sitt liv åt att sätta käppar i hjulet för Eskilstuna-Kurirens chefredaktör.

* * *

Tidningen med Selanders ledare trycktes på torsdagen och fick valda delar av regeringen att sätta kaffet i vrångstrupen dagen därpå.

Justitieminister K G Westman läste den på fredagen, och strök under de stycken han ogillade mest innan han skickade hela tidningen till justitiekanslern (JK).

JK fick tidningen på lördagen och så snart justitieministern försäkrat sig om att den kommit fram gick han till matsalen och beställde en rejäl biffstek.

Ransoneringskort tycks ministern inte ha lidit brist på ännu. Statsrådet åt så mycket nötkött den kvällen att han blev sängliggande i flera dagar efteråt.

Men JK gjorde sitt jobb under helgen. Redan på måndagsmorgonen låg det en färdigskriven order om att Selander skulle kallas till polisförhör och väntade på stadsfiskalens skrivbord i Eskilstuna.

Postgången i ärendet skulle komma att kartläggas 65 år senare, av Eskilstuna-Kurirens dåvarande chefredaktör Jerker Norin. Hans iakttagelser stämmer väl överens med statsrådens dagboksanteckningar de aktuella dagarna.

Att justitieministern reagerade starkt på Selanders text är inte förvånande. Privat hade Westman brukat umgås med rasbiologerna i sin ungdoms Uppsala. Han hörde till de tyskvänligaste bondeförbundarna och hade varit medlem i den judefientliga studentföreningen Heimdal under studieåren.

På ålderns höst skrev han fortfarande antisemitiska omdömen om folk han ogillade i sin dagbok.

Om Selanders kollega Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning antecknade justitieministern till exempel: "Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl."

Några dagar före rättegången fick Eskilstunas vanliga stadsfiskal order att träda åt sidan. Den unge karriäristen Widell fick överta åklagarrollen.

Som av en händelse var Widells pappa en gammal partikamrat till justitieministern. Under första världskriget hade de två äldre männen varit aktiva i Nationella partiet.

Så där satt nu Widell och Selander, mitt emot varandra i Eskilstunas stadshus.

Åklagaren hävdade, med en dåres envishet, att Selander var ett hot mot rikets säkerhet. Han jämförde tidningsartikeln med landsförräderi.

När det blev Selanders tur att tala påpekade redaktören stillsamt att det var en tidnings uppgift att upplysa sina läsare om vad som faktiskt skedde, inte att skriva det som regeringschefen och hans ministrar önskade se i tryck.

Han höll en skolföreläsning om den fria pressens uppdrag som varade i hela 45 minuter.

– Selander kunde ha upplyst läsarna om detta utan att använda smädliga uttryck, invände åklagaren näsvist.

– Jag anser det vara min plikt att i min tidning peka på de faror som hotar vårt folk. Och det känns förnedrande att bli stämplad som förbrytare tillsammans med andra landsförrädare, svarade Selander.

Juryn höll bara en kort överläggning efter deras meningsutbyte. Sedan avkunnades domen: Eskilstuna-Kurirens ledare var inte brottslig och Selander kunde inte straffas.

Tre månader efter rättegången visade det sig att Selander hade haft helt rätt om det tyska hotet.

– Han låg till sängs. Hans ena kind var uppriven och han blödde svårt. Foten var svullen och såg ut som en köttklump.

* * *

Den blödande mannen låg i en källare på Victoria Terrasse i Oslo, berättade ett ögonvittne i tidningen.

Han hade misshandlats och plågats i timmar innan han kastades in i en cell och täcktes över med en smutsig filt. Där fick han ligga på stengolvet, skakande av feber och köld, tills en av medfångarna vågade förbarma sig över honom.

De vackra kvarteren kring Victoria Terrasse huserar i dag Norges regeringskanslier. Men där och då - efter det tyska angreppet i april 1940 - hade den pampigaste byggnaden på gatan förvandlats till ett nazistiskt skräckkabinett. Det var där Gestapo höll till.

Det tyska anfallet mot Norge och Danmark hade blivit lika skoningslöst som Selander förutspått tre månader tidigare. Danskarna kapitulerade inom några timmar. Norrmännen höll ut i två månader.

Nere i källarvalven på Victoria Terrasse förhörde quislingregimen mostståndsmän, och överlämnade dem till nazisternas torterare.

Torterarna brukade trycka ner fångarna på en pall och misshandla dem med gummiskodda järnrör. Fötter, fingrar och tår vreds ur led med knakande broskljud.

Några fångar dränktes tills de svimmade. Andra släpades ut på gården för att skenavrättas. Kvinnor kunde kläs av nakna inför rått flabbande soldater som hotade att skända dem.

En ung kvinna berättade hur hon tvingats stå i naken givakt i åtta timmar. Sedan slog en SS-man ut hennes tänder med ett järnrör.

Samma tortyrmetoder användes i arrestlokalerna på Møllergata 19 och i kvinnofängelset i Grini.

Inte ens i Sverige vågade tidningarna skriva öppet om övergreppen. Men i januari 1942 hade Selander fått in trovärdiga vittnesmål från 14 personer, som rymt ur Gestapos fängelser i Norge. Rymlingarna kunde berätta med egna ord hur tortyren gick till.

Det var de vittnesmålen du just läste ett utdrag av. Selander förstod att han fått ett journalistiskt sprängstoff i sin hand, när han kom över dokumenten.

Ändå dröjde han med att publicera avslöjandet. Krigsåren hade gjort Selander både rädd och vaksam.

– Han var rädd för att tala i telefon med sina kontakter. Han trodde telefonen var avlyssnad. Därför träffade han folk utomhus när han ville utbyta förtroligheter, berättade sonen Bo Selander långt senare för Eskilstuna-Kurirens reporter Ulf Håkansson.

Intervjun med sonen gjordes 50 år efter kriget. Men redan under krigsåren hände det att Selander ventilerade sin oro inne på redaktionen:

– Om Tyskarna kommer hit är det ute med mig, klagade han en gång framför sina redaktörer.

Efter kriget skulle det också visa sig att han stått med på Gestapos dödslistor, som skulle ha tagits i bruk om Sverige dragits in i kriget.

Selanders namn stod på tredje plats, efter Torgny Segerstedt och Ture Nerman. Listan omfattade ett par hundra personer.

Efter rättegången i Eskilstuna började Selander umgås med sina uppgiftslämnare i hemlighet.

På kvällarna kom det norska motståndsmän till den Selanderska bostaden på Strandgatan i Eskilstuna. Några av dem hade med sig brev som smugglats över gränsen inrullade i termosflaskor.

Ibland fick de med sig svenska tidningar med nyheter om kriget på vägen tillbaka. De smugglades över gränsen på samma sätt.

Med smugglarnas hjälp fick Eskilstuna-Kuriren en blygsam upplaga i båda de ockuperade grannländerna. Sådana tidningar räknades som hårdvaluta i de länder där nazisternas censurerare ersatte alla riktiga nyheter med sin egen propaganda.

Selander hade ett högt anseende inom den norska motståndsrörelsen. Det var därför han till slut fick vittnesmålen från tortyrkamrarna i sin hand.

Han fick dem av en landsflyktig norrman från Tröndelag i januari 1942 och det tog honom sedan drygt en månad att faktakolla materialet.

Selander säkerställde inte bara att vittnesuppgifterna överensstämde med andra kända detaljer, eller att vittnesmålen var fria från självmotsägelser. Han valde också ut en pålitlig medarbetare på redaktionen och skickade honom till Stockholm för en sista kontroll.

Det blev en ung redaktionsmedarbetare vid namn Rune Björnestedt som fick gömma de hemliga papperen under rocken och sätta sig på tåget till Stockholm. Man vågade inte posta dem av rädsla för polisens brevkontroller.

Vittnesmålen skulle visas upp för en psykiatriker som kunde bedöma om vittnenas beskrivningar av de traumatiska upplevelserna verkade trovärdiga.

Svaret från psykiatrikern blev: Ja! Därmed var publiceringsbeslutet i princip taget.

– Jag hade min anti-nazistiska inställning helt klar från början och jag tror att hela redaktionen stod bakom Selander, berättade Björnestedt när han i efterhand såg tillbaka på händelserna efter kriget.

Vittnesuppgifterna publicerades på våren 1942. Avslöjandet blev ett av krigsårens största svenska scoop. Men låt oss stanna upp en stund och se, varför Selander alls tvekade.

* * *

– Regeringen har i vart fall visat att de här angreppen inte sker med vårt goda minne, hade en påtagligt irriterad justitieminister fräst när Selander friades av juryn, den där smällkalla januarimorgonen i Eskilstuna.

Bondeförbundaren Westman må ha varit antisemit, men han var ingen dumskalle.

Justitieministern förstod mycket väl att det var jurysystemet som friat Selander den där smällkalla januaridagen, och då spelade det ingen roll att den unge Widell kunde åtala sju redaktörer på en torsdagseftermiddag.

Därför hade Westman tänkt ut en ny censurmetod. Den sjösattes på allvar efter rättegången.

Som högst ansvarig för justitiedepartementet kunde han, med regeringens och konungens godkännande, beordra polisen att beslagta tidningarna i tryckeriet. Razziorna skulle helst ske innan de skickats ut i butikerna och helt utan rättegång.

Om ministern oroade sig för att någon tidningsredaktör hade en “judesjäl" kunde han alltså förbjuda tidningarna att komma ut i handeln. Lagen medgav fortfarande sådana diktaturfasoner på 40-talet.

Eskilstuna-Kuriren drabbades av sin första razzia i oktober 1941. Selander hade nyss läst hur Europas getton byggdes om till slutna fängelser. Den hösten varnade han sina läsare för att de tyska judeförföljelserna blev allt brutalare och att de närmade sig ett “sista och definitivt steg".

Han skrev exakt så. Som om han vetat det ofattbara som snart skulle ske.

I efterhand framstår hans formulering som närmast profetisk eftersom det var vid just denna tid som förintelsen inleddes på riktigt - i all sin fula vidrighet.

Men samma kväll som löpsedlarna klistrades upp i Eskilstunas tobaksaffärer sprang stadsfiskalens poliser runt på gatorna och slet ner dem.

På justitieministerns inrådan konfiskerade de osålda lösnumren i butikerna. Man slog också till mot tryckeriet för att beslagta eventuella kvarglömda nummer.

Det var bara några av de förhandsbeställda exemplaren, de som skickades ut till prenumeranterna, som nådde läsarna den kvällen.

Under de två åren som följde på den förlorade rättegången i Eskilstuna gjordes många sådana tillslag över hela landet. Eskilstuna-Kuriren skulle komma att beslagtas tre gånger innan den tyska krigslyckan vände vid Stalingrad.

Därför tvekade Selander nu, när han skulle publicera vittnesmålen från de torterade norska motståndsmännen.

Han förstod att Westman och hans polislakejer skulle göra allt som stod i deras makt för att stoppa honom.

* * *

– Justitieministern övergick till beslag utan åtal. Det var en farligare metod. Han kunde tillfredsställa tyskarna utan att utsätta sig själv för kritik, sammanfattade Selander läget efter tillslaget på senhösten 1941.

Att Westman tyckte illa om Selander var ingen hemlighet. I sin dagbok skrev han vid den här tiden att hela den liberala pressen bestod av “Äldre tidningsmän av den självöverskattande och avundsjuka typen". Han jämställde dem alla med Segerstedt, redaktören med “judesjäl".

Men i sin ilska hade justitieministern glömt en viktig detalj.

Polisspionerna som skvallrade måste ju hinna läsa tidningen, innan ordern att stoppa pressarna kunde skickas ut till hantlangarna. Och då hade prenumeranterna redan fått sina nyheter hemburna till köksbordet.

Så när Selander fick de norska vittnesmålen i sin hand planerade han den kommande publiceringen noggrant.

Tortyrrapporterna skulle inte bara tryckas i Eskilstuna-Kuriren. Om alla pålitliga morgontidningar utanför Stockholm hjälptes åt skulle nyheten om tortyren spridas, oavsett vad justitieministern och polisen tyckte om saken.

Tillsammans med Västeråstidningen VLT:s ägare bjöd Selander in flera liberala och socialdemokratiska chefredaktörer till ett konspiratoriskt möte. De träffades i Strand hotells tjusiga festvåning på Blasieholmen i Stockholm. De sammansvurna var alla uttalade antinazister.

– Fakta måste bringas till allmänhetens kännedom på ett sätt som gör beslagspolitiken maktlös, tyckte Selander.

Ingen av huvudstadstidningarna vågade delta i hans kupp. Men 14 landsortstidningar ställde upp tillsammans med tre tidsskrifter. De skulle alla komma ut samma dagar.

Artiklarna publicerades den 12 mars 1942 och trycktes i 17 svenska tidningar. Trots att flera av redaktionerna stängdes ner av polisen, medan tryckpressarna ännu rullade, spreds nyheten som en löpeld.

De svenska tidningarna vidarebefordrades på hemliga vägar till det ockuperade Danmark, där de kopierades och skickades vidare till Norge. Artiklarna lästes i Stockholm, Köpenhamn och Oslo. Men även i London och i Berlin.

Tyskarna protesterade högljutt den diplomatiska vägen och justitieministern rasade:

– Skräckskildringar! dundrade han och hävdade att uppgifterna var falska.

Dagens Nyheter vågade inte ens berätta varför polisen slagit till mot landets lokaltidningsredaktioner i en samordnad jätterazzia. Dagen efter skrev man bara att de beslagtagna tidningarna tagit upp “vissa förhållanden i Norge" som inte ansetts lämpliga för publicering.

Men i det gamla gulnande exemplaret av Eskilstuna-Kuriren, som arkiverats från den 12 mars 1942, kan man än i dag läsa vittnesmålen från de torterade under rubriken: “Tortyren i de norska fängelserna klarlagd - vad en rad misshandlade och åsyna vittnen ha att förtälja".

Det är skakande läsning. I vår egen tid jämförs den bäst med avslöjandena om vad som skett i Abu Ghraib eller på Guantánamo.

* * *

Det var gråväder i luften när krigslyckan vände. I Eskilstuna skvalade regnet i stuprännorna och smutsen stänkte kring galoscherna när Selander gick till redaktionen.

Hur hans humör var denna slaskiga februaridag vet vi inte. Men kvällens tidning skulle i alla fall innehålla goda nyheter, vid sidan av väderleksrapporten. Rubriken på huvudartikeln talade sitt tydliga språk: “Det sista motståndet i Stalingrad brutet".

På vårvintern 1943 hade merparten av den södra tyska armékåren skjutits, slagits, frusit eller svultit ihjäl på de sönderbombade fabriksgatorna vid floden Volgas strand.

Tyskland hade inte bara misslyckats med att erövra Sovjetunionens största industristad. Man hade förlorat hela kriget. Allt som återstod var den långa blodig reträtt som skulle komma att pågå i över två år.

När krigslyckan skiftade ändrades också vindriktningen i den svenska opinionen. Nu var tyskvänligheten som bortblåst.

Under våren skulle många par ridstövlar och uniformsbyxor komma att gömmas undan på vindar och i garderober runt om i Sverige. Till och med Eskilstuna hade haft en sådan rörelse, anförd av en lokal fabrikör, som nu tvingades hålla sin högerarm i schack.

Väderleken till trots är det därför rimligt att anta att framtiden tedde sig ganska ljus för Selander. Han var ju skicklig på att göra förutsägelser.

Justitieminister Westman hade förlorat den dragkamp om det fria ordet, som han och Selander ägnat sig åt sedan vinterkriget.

Visserligen hade ministern lyckats beslagta ytterligare en upplaga av Eskilstuna-Kuriren, när tidningen skrivit om hur många som avrättades i de länder tyskarna retirerade från. Men det fanns inte längre stöd i opinionen för polisrazzior mot svenska tidningsredaktioner.

Den unge Widell överfördes så småningom till mer byråkratiska arbetsuppgifter och skulle komma att sluta sina dagar som landshövding i Sydsverige efter kriget.

Han fick också en gatstump uppkallad i sitt namn. Widells väg heter den. Det är en återvändsgränd som ligger inklämd bakom en bensinstation och några slitna hyreshus i stadsdelen Rosengård i Malmö.

Westman orkade bara sitta kvar i regeringen till 1943, innan han avgick på grund av sjukdom. Han dog innan kriget slutade.

Av de tre var det Selander som skulle bli bäst ihågkommen av eftervärlden. Efter kriget tilldelades han frihetsmedaljer av de norska, danska och brittiska kungahusen. Medaljerna samlar numera damm i en glasmonter på Eskilstuna-Kuriren tillsammans med artisten Karl Gerhards gamla stormhatt.

Även det sista var en hedersgåva som tack för Eskilstuna-Kurirens kamp mot nazismen under kriget.

Selander förblev tidningens chefredaktör i sammanlagt 43 år, men det var hans insatser under krigsåren som skulle komma att bli hans livs stora gärning.

Han var 52 år när kriget bröt ut. Humanist hade han varit i hela sitt vuxna liv och han tog klart avstånd från nazismen, långt innan förintelselägren och gaskamrarna blev kända utanför bödlarnas egna kretsar.

Sonen Bo berättade i en intervju långt efter kriget hur han som barn fått följa med sin far på en resa till Berlin på 30-talet.

Anekdoten tecknar, i all sin enkelhet, ett mycket rättvisande porträtt av Johannes Anton Selander som person:

– Där var en stor parad och alla barn stod och viftade med flaggor med hakkors på. Jag ville också ha en flagga. Men far sa: ‘När du blir stor ska du få veta varför du aldrig fick någon flagga’.

Källor i urval:

Rättegångsreferat och nyhetsartiklar har hämtats ur Eskilstuna-Kurirens och Dagens Nyheters arkiv. Citat återgivna i talad form har här fått moderniserad ordföljd och stavning. Citat ur skrift återges utan ändringar. Intervjuer med tidigare medarbetare på Eskilstuna-Kuriren gjordes av journalisterna Ulf Håkansson och Jörgen Bröms 1995.

Litteratur:

Jerker Norin, Ordet måste stå fritt - 115 år med Eskilstuna-Kuriren (Linderoths 2005)

Staffan Thorsell, Mein lieber Reichskansler (Bonnier 2006)

Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget - Ur statsrådens dagböcker (Prisma 1972)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa