1000 kronor i avgift för att se död anhörig

När ett dödsbud kom från Mälarsjukhuset sommaren 2015 var den avlidnes närmaste anhöriga i en annan del av landet. Efter många timmars resande, väl framme på Mälarsjukhuset, var förälderns kropp inte längre kvar på avdelningen. De efterlevande fick veta att den döde hade flyttats till bårhuset och de ville se sin förälder en sista gång.

– De hörde av sig och ville ha hjälp med visning. Jag ringde patologen som vi brukade göra, men de sa nej. De förklarade att landstinget och Unilab inte kommit överens om det ekonomiska. Man hade därför bestämt att ansvaret för visningar skulle läggas på begravningsbyråerna. Kostnaden drabbar då de anhöriga, berättar diakonen Monika Olsson, verksam i Sjukhuskyrkan.

När personer avlider på Mälarsjukhuset finns rutiner att följa. Anhöriga ska beredas möjlighet att se den avlidne och ta farväl under värdiga former på den avdelning där dödsfallet sker. Fram till sommaren 2015 fanns även möjlighet för närstående att utan kostnad, vid ett senare tillfälle, se den avlidne i bårhusets visningsrum, på sjukhusområdet. Men numera debiteras alltså dödsboet eller de anhöriga en kostnad på cirka tusen kronor för varje visning.

Monika Olsson och personalen på Sjukhuskyrkan anser dels att beslutet ska omvärderas, dels att landstinget borde ha informerat anställda och andra berörda innan förändringen verkställdes.

– Från sjukhuskyrkans sida tycker vi inte att det här är rimligt. Det känns inte bra. Alla hinner inte upp till salen eller avdelningen och det blir också en fråga om vem som har råd med en visning och vem som inte har råd. Genom mitt jobb som diakon vet jag att många har det tufft ekonomiskt och att många tvingas söka fondmedel för att få hjälp med begravningskostnader, säger Monika Olsson.

Hon och de andra på Sjukhuskyrkan författade en skrivelse till landstingsfullmäktige. Där beskriver de bland annat att personal på barnkliniken reagerat starkt på förändringen.

"När det handlar om barn som avlidit upplever de som arbetar på barnkliniken att det är direkt stötande och djupt oetiskt att man som närmast anhörig ska behöva gå vägen via begravningsbyrå för att mot betalning få se sitt barn efter att barnet flyttats till patologen. Och när barn avlider är det snarast regel att andra anhöriga än föräldrarna kommer resande för att ta avsked" står det i skrivelsen.

Att omedelbart vid ett dödsbud, innan anhöriga ens fått se den döde, tvingas besluta om vilken begravningsbyrå man vill anlita tycker Monika Olsson är fel.

– När människor hamnar i en akut livskris är det inte lätt att tänka klart alla gånger, säger Monika Olsson.

I landstingets "övergripande rutiner för omhändertagande av avlidna" står det att anhöriga "om möjligt ska ges tid att ta farväl av avlidne innan kroppen förs till bårhuset". Tidsrymden preciseras inte.

Sjukhuskyrkans larm ledde till att Vänsterpartiet i februari ställde en fråga till hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Fredrik Lundgren (L). "Anser Lundgren att det är rimligt att de anhöriga ska betala för visningarna av avlidna och kan landstinget ersätta begravningsbyråerna istället?".

Fredrik Lundgrens svar som kom i mars var kort men andades viss förståelse för kritiken. Han gav landstingsdirektör Jan Grönlund i uppdrag att se över frågan "i syfte att säkerställa att ansvaret för visning av avlidna tar sin utgångspunkt i ett anhörigperspektiv".

– Men vi har inte hört något mer, och för någon vecka sedan skickade jag en påminnelse till Jan Grönlund.

I det inledningsvis nämnda fallet tog det en nästan vecka innan begravningsbyrån kunde ordna en visning på bårhuset.

– Det var mycket olyckligt för de anhöriga att det tog så lång tid, säger Monika OIsson.