Kristina är en av dem som fick ett kontaktförbud. Hon levde i ständig rädsla för sin före detta sambo.
– Jag gick inte ut mer än nödvändigt och jag såg alltid till att ta olika vägar till och från jobbet. Jag var alltid orolig och på min vakt, som ett jagat djur, berättar hon.
Kristina vände sig till polisen som i sin tur kopplade in åklagare. 2009 utfärdades så ett besöksförbud (benämns i dag kontaktförbud).
Men åklagarkammaren i Eskilstuna är dock den av landets 32 åklagarkammare i landet som är minst benägen att utfärda kontaktförbud.
Mellan den 1 oktober 2011 och 30 september i fjol, beviljades 30 av de totalt 187 ansökningar om kontaktförbud som upprättades. Det motsvarar 16 procent och kan jämföras med de 50 procent som beviljades i Norrköping samma period (32 procent var genomsnittet).
Magnus Lindgren är generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige, den organisation som gjort undersökningen.
– Vi kan inte säga att Eskilstuna har rätt eller fel men de stora skillnaderna är orimliga. Finns det en kultur inom åklagarkammaren i Eskilstuna som gör att man inte ser så allvarligt på frågan, eller är det polisen som informerar för många om möjligheten att ansöka om kontaktförbud trots att det inte finns förutsättningar, eller vad? frågar sig Magnus Lindgren.
Ulf Stålhane, chefsåklagare i Eskilstuna, har en möjlig förklaring:
– Det kan bero på att vi rent allmänt är strängare, siffrorna tyder ju på det, säger Ulf Stålhane.
Läs mer om saken i dagens papperstidning eller digitalt.