– Jag tappade bort henne.
Abas upprepar vad han nyss berättat om sin mamma.
– Jag tappade bort henne faktiskt.
Han sitter i en fåtölj i konferensrummet dit vi blivit anvisade på kommunens boende för ensamkommande asylsökande barn och ungdomar i Eskilstuna. Han lutar huvudet neråt, masserar händerna och tittar bort nästan hela tiden medan han berättar sin historia. Hur han sa till sin mamma i Iran för tre år sedan att han inte klarade av livet där mer. Ville fly. Och hur han sedan tappade bort sin mamma i flykten.
Vi träffar Abas efter att ha tagit kontakt med boendet för att fråga om vi kan komma och göra ett reportage. Vi vill vara med under en dag och spegla livet på hemmet där ungdomarna som flytt ensamma till Sverige försöker finna sig till rätta i samhället innan de slussas ut till en egen lägenhet.
Men det är nästan ingen som vill prata. Förutom Abas. Han har nyligen fyllt 18 år och får inte bo kvar länge till. Men han vill inte prata så mycket om hur det känns att snart stå på egna ben. Han vill i stället berätta sin historia. Hur han, när han var femton år gammal, hade kämpat med sin mamma för att spara ihop pengar genom att arbeta ännu mer än vad de brukar. Hon med att skala pistagenötter. Han med att sortera sopor på löpande band i en fabrik. Ofta i elva timmar i sträck, ibland längre än så.
Till slut hade han och mamman fått ihop tillräckligt för att anlita en smugglare som kunde ta dem över gränsen till Turkiet. Det var bara Abas och hans mamma. Abas pappa och bror hade dött i en bombexplosion när Abas var fem år och bodde i Afghanistan. Det var då Abas mamma tog honom och flydde till Teheran, där Abas blev slagen och förföljd för att han var afghan. Elva år gammal slutade han skolan och började jobba.
– Jag var tvungen. Vi kunde inte klara oss.
Runt Abas hals hänger ett radband med ett kors. Han rättar till det lite då och då, drar dragkedjan på luvtröjan upp och ner.
– Jag tyckte synd om min mamma. Jag tycker fortfarande synd om henne, för hon är där och jag är här, och jag vet inte hur hon ska klara sig.
Meningen var att de skulle fly tillsammans med smugglaren. Men i bergen vid gränsen mellan Turkiet och Iran uppstod tumult. De flydde tillsammans med flera hundra andra. Männen gick i en kö, kvinnorna i en egen.
– Det var kaos. De sköt mot varandra, folk rymde från smugglarna. Några föll ner vid bergen och jag hörde många kvinnor som skrek. Några vände tillbaka.
Plötsligt såg Abas inte sin mamma. Han hoppades att hon kanske hade fortsatt framåt. Så han fortsatte att springa.
– Men jag förlorade allt där. Jag förlorade min mamma.
Abas ville stanna upp där, sluta gå, sluta leva. Men han fortsatte att gå, i tretton timmar. Till slut var han framme i Istanbul. Därifrån tog nya smugglare honom vidare till Grekland, Italien och Tyskland. Därifrån tog han sig på egen hand vidare till Danmark och landade till slut på tågstationen i Malmö i Sverige, 2011. Han fick uppehållstillstånd och boende på ett av hemmen för ensamkommande barn i Eskilstuna. Han undrade fortfarande vad som hade hänt mamma.
– Till slut fick jag veta av några vänner i Iran att hon hade tagit sig tillbaka, till Teheran. Att hon bor hos en granne nu.
Han kan inte förklara hur det kändes när han fick veta att hon var i livet. Att det bara hade gått åt olika håll, då vid tumultet i bergen. Han framåt för att leta efter henne där, hon bakåt, tillbaka mot Teheran, med samma tanke.
Abas visar oss till sitt rum på boendet. Det är sparsamt möblerat med en säng, ett skrivbord och en fåtölj. Abas tänker på sin framtid, kanske vill han jobba som läkaren. Just nu är han glad att han klarat nationella proven och kan börja på gymnasiet på S:t Eskil till hösten. Han spelar fotboll i BK Sport och älskar det. Och han ska snart flytta från boendet, till en egen lägenhet. När exakt det blir vet han inte.
– Min kontaktperson här på boendet berättar det när de hittat någonting. Jag hoppas att jag hittar någonting, kanske i Nyfors eller Skogsängen. Men jag är nervös.
Varför, undrar jag.
– Jag måste stå på egna ben. Jag satsade mitt liv för att komma hit och jag har allt här. Jag kan plugga. Men min mamma har ingenting där hon är. Skulle jag kunna ha mamma här skulle jag inte ha några bekymmer, svarar han.