I slutet av oktober förra Äret dog Albin Lagerkvist. Han omkom i samband med ett epileptiskt anfall i sin lÀgenhet i Nyfors, Eskilstuna. Han skulle ha fyllt 30 Är den 21 januari.
Dödsannonsen i Eskilstuna-Kuriren drog blickarna till sig. Inte enbart tack vare det stora röda hjÀrtat utan för den personliga texten riktad till Albin, och med en uppmaning till lÀsaren: "Hedra gÀrna Albin genom att vara snÀlla och göra en god handling."
Författaren till texten om den unge mannen som spred kÀrlek och vÀnlighet omkring sig Àr Albins pappa Christer Lagerkvist.
â Det var sĂ„n han var, startade aldrig intriger och pratade aldrig nĂ„gonsin illa om nĂ„gon. Han var, som jag skrev, god och snĂ€ll som genom en sjĂ€lvklarhet. Han hade sin egen kompass han följde, och drev redan i grundskolan rĂ€ttvisefrĂ„gor. Han blev vald till klassens kompis vid tillfĂ€lle, men ville inte ta emot priset för nĂ„got som för honom var en sjĂ€lvklarhet.
Christer och Helena Lagerkvist Àr skilda sedan mÄnga Är. Christer bor i Stockholm, Helena i Eskilstuna, bÄda med nya familjer, men utan nya biologiska barn. Kontakten dem emellan har varit fortsatt god genom Ären. Nu Àr de förenade i en avgrundsdjup sorg. Förkrossade. Men samtidigt angelÀgna om att fÄ förmedla Albins ljus vidare, fÄ berÀtta om sonens sÄvÀl livsglÀdje som tuffa kamp mot sjukdom och motgÄngar.
Albin hade ett stort miljö- och klimatengagemang och Àlskade naturen. NÀr vi trÀffas Àr det pÄ en av de platser han trivdes bÀst; Skjulsta friluftsomrÄde.
â Det kĂ€nns fint att vara hĂ€r. Ănda sedan barnsben trivdes han utomhus i skog och mark, och nĂ€r jag köpte sommarstuga hĂ€r uppe i skogen blev han överlycklig. Medan jag Ă€r rĂ€tt fĂ„fĂ€ng och gillar att konsumera var Albin motsatsen, hans behov var enkla, sĂ€ger Christer.
Helena fyller i:
â Han hade inga behov av prylar. Köpte han nĂ„got valde han begagnat, som inte belastade miljön. Han var sĂ„ klok, alltid klokast av oss.
De ler nÀr de berÀttar om sonens enorma tÄlamod och förkÀrlek för strategispel, om matintresset och hans stora musikalitet. Albin kunde spela pÄ gehör och lirade bÄde akustisk och elgitarr, bas, trummor och synth. Och sÄ sjöng han.
â Det var viktigt för honom att inte behöva följa begrĂ€nsande normer, han provade pĂ„ olika musikgenrer och tog bland annat lektioner för att lĂ€ra sig growla. Den hĂ€r öppenheten hĂ€ngde ihop med hela hans sĂ€tt att vara gentemot andra mĂ€nniskor, han sĂ„g aldrig ner pĂ„ nĂ„gon. Varje person var sin egen i Albins ögon.
Han var 18 Är nÀr han fick sitt första epilepsianfall, som först bara Äterkom nÄgra enstaka gÄnger. Med bra rutiner kring mat, sömn och motion, samt begrÀnsad tid framför datorn, hölls sjukdomen under kontroll.
Men för nÄgra Är sedan fick Albin problem med magen. Vad som klassades som IBS (överkÀnslig tarm) blev bara vÀrre. Till slut fungerade ingenting. Sömnen rubbades och det blev svÄrt att sköta ett jobb. Han började plugga dataprogrammering pÄ MDH, men orkade sÄ smÄningom inte det heller.
Epilepsin kom tillbaka med full kraft. Vid ett tillfÀlle ramlade han sÄ svÄrt att han skadade axeln. En lÀkare pÄ akuten sÄg helheten kring Albins hÀlsa, men tanken pÄ en samordning mellan behandlande kliniker kom aldrig lÀngre Àn sÄ.
â Vi har ju alltid varit en tajt familj, trots skilsmĂ€ssan. Och man kommer Ă€nnu nĂ€rmare varann i sjukdom. Det Ă€r en orsak till att vi var sĂ„ starkt ihopkopplade, Albin och vi. Han var fast besluten att bli frisk, och vi hjĂ€lpte honom sĂ„ gott vi kunde. Men han pressades hĂ„rt av kravet att hitta försörjning. Han tog olika typer av jobb, ville visa att han försökte fĂ„ det att funka, men var sĂ„ dĂ„lig i magen att han inte sov pĂ„ nĂ€tterna.
Christer Àr upprörd över den förnedringskarusell han tycker sonen hamnade i, dÀr medverkande myndigheter och sjukvÄrden i stÀllet för att samverka stressade Albin och gjorde honom sjukare.
â Det Ă€r sĂ„ jĂ€vla orĂ€ttvist. NĂ€r man blir sjuk i flera Ă„r, och verkligen vill och försöker vara sjĂ€lvförsörjande men inte förmĂ„r, drabbas man dubbelt upp. Albin var sĂ„ öppen och Ă€rlig, det var inte alltid till hans bĂ€sta. "Du kan om du vill" var ofta instĂ€llningen han möttes med. Han behövde ju fĂ„ kĂ€nna sig lyssnad pĂ„ och fĂ„ krav anpassat utifrĂ„n sina behov och förmĂ„gor. I oktober blev han utan försörjningsstöd.
Albin överklagade, fast besluten att förbÀttra ett system som inte funkar, motiverad av omtanken av andra i behov av stöd. Myndigheterna bollade Albin mellan sig, och han kom i klÀm i mitten.
â Ingen tog död pĂ„ vĂ„r son. Men vi tycker att alla aktörer brast i sin samverkan kring Albin. Han hade behövt hjĂ€lp med att bli friskare, i stĂ€llet blev han misstrodd och ibland illa behandlad. Och han Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n ensam, mĂ„nga med försörjningsstöd Ă€r sjuka och klarar inte att uppfylla arbetsmarknadens krav. Systemet bestĂ„r mer av kontroll och krav Ă€n helhet och samverkan, stöd och motivation.
Helena beskriver hur sonen vÀgrade lÄta situationen pÄverka hans positiva livssyn. Han fortsatte bemöta alla han trÀffade kÀrleksfullt, och utvecklades pÄ ett andligt plan.
â Visst var han kritisk till systemet, som svek honom. Men aldrig talade han illa om mĂ€nniskorna han kom i kontakt med pĂ„ FörsĂ€kringskassan, i sjukvĂ„rden och i instanserna Jobbcentrum och Ekonomiskt bistĂ„nd. Hur klarade han att inte bli helt tillplattad? Hur kunde han inte ringa och skĂ€lla pĂ„ handlĂ€ggarna? Hans tro pĂ„ mĂ€nniskor var större och han uttryckte ofta att han lĂ€rt sig sĂ„ mycket pĂ„ alla plan under denna tuffa resa och att han skulle kunna hjĂ€lpa andra nĂ€r han blev frisk.
Begravningen hölls dagen innan coronarestriktionerna Àndrade antal deltagare till max Ätta.
â Vi var 49 och hela ceremonin hölls utomhus, i skogen vid S:t Eskils kyrkogĂ„rd. Solen kom fram och det blev helt fantastiskt vackert. VĂ€nnerna hade skrivit sĂ„ fint pĂ„ Facebook, jag blir fortfarande rörd nĂ€r jag lĂ€ser, sĂ€ger Helena och visar i mobilen.
En av Albins drömmar var att flytta till ett varmt land.
â Han ville prova pĂ„ att leva i ett tropiskt klimat, och kikade pĂ„ Costa Rica och Chile. Han ville plugga spanska och kollade med mĂ€nniskor som lĂ€rt sig svenska som andrasprĂ„k hur de gĂ„tt tillvĂ€ga. Han fick tipset att skaffa en spansktalande vĂ€n och att bland annat Ă€ndra sprĂ„k pĂ„ mobilen, sĂ„ det gjorde han.
Albin var lösningsorienterad, hittade möjligheter i problemen. Nu försöker hans förĂ€ldrar förtvivlat hitta ljus och mening, och bĂ€ra Albins kĂ€rlek â och kĂ€rleken till Albin â vidare i livet.
â Nu finns ingenting mer att vara rĂ€dd för. Det vĂ€rsta har ju redan hĂ€nt, och Ă€ven för mig tog livet slut den 25 oktober. Men samtidigt Ă€r Albin högst levande för oss fortfarande. Det som tröstar Ă€r kĂ€nslan av att vi verkligen tog tillvara pĂ„ vĂ„ra fantastiska 29 Ă„r tillsammans. Och all kĂ€rlek, den finns kvar, sĂ€ger Christer, drar upp kragen mot nordanvinden, kastar en sista blick upp mot skogsbrynet som för att fĂ„ en glimt av Albin pĂ„ vĂ€g upp till utsiktsberget, och nickar adjö.