Släkt, arbetskamrater, vänner, grannar, personal i Nyfors butiker – många människor har berättat för hans föräldrar att de hedrat Albin med en god gärning. Och gåvobevisen fortsätter strömma in.
I slutet av oktober förra året dog Albin Lagerkvist. Han omkom i samband med ett epileptiskt anfall i sin lägenhet i Nyfors, Eskilstuna. Han skulle ha fyllt 30 år den 21 januari.
Dödsannonsen i Eskilstuna-Kuriren drog blickarna till sig. Inte enbart tack vare det stora röda hjärtat utan för den personliga texten riktad till Albin, och med en uppmaning till läsaren: "Hedra gärna Albin genom att vara snälla och göra en god handling."
Författaren till texten om den unge mannen som spred kärlek och vänlighet omkring sig är Albins pappa Christer Lagerkvist.
– Det var sån han var, startade aldrig intriger och pratade aldrig någonsin illa om någon. Han var, som jag skrev, god och snäll som genom en självklarhet. Han hade sin egen kompass han följde, och drev redan i grundskolan rättvisefrågor. Han blev vald till klassens kompis vid tillfälle, men ville inte ta emot priset för något som för honom var en självklarhet.
Christer och Helena Lagerkvist är skilda sedan många år. Christer bor i Stockholm, Helena i Eskilstuna, båda med nya familjer, men utan nya biologiska barn. Kontakten dem emellan har varit fortsatt god genom åren. Nu är de förenade i en avgrundsdjup sorg. Förkrossade. Men samtidigt angelägna om att få förmedla Albins ljus vidare, få berätta om sonens såväl livsglädje som tuffa kamp mot sjukdom och motgångar.
Albin hade ett stort miljö- och klimatengagemang och älskade naturen. När vi träffas är det på en av de platser han trivdes bäst; Skjulsta friluftsområde.
– Det känns fint att vara här. Ända sedan barnsben trivdes han utomhus i skog och mark, och när jag köpte sommarstuga här uppe i skogen blev han överlycklig. Medan jag är rätt fåfäng och gillar att konsumera var Albin motsatsen, hans behov var enkla, säger Christer.
Helena fyller i:
– Han hade inga behov av prylar. Köpte han något valde han begagnat, som inte belastade miljön. Han var så klok, alltid klokast av oss.
En ung Albin där han trivdes som bäst; i naturen, med en gitarr nära till hands. Genom åren provade han flera musikstilar och valde att inte följa begränsande normer.
De ler när de berättar om sonens enorma tålamod och förkärlek för strategispel, om matintresset och hans stora musikalitet. Albin kunde spela på gehör och lirade både akustisk och elgitarr, bas, trummor och synth. Och så sjöng han.
– Det var viktigt för honom att inte behöva följa begränsande normer, han provade på olika musikgenrer och tog bland annat lektioner för att lära sig growla. Den här öppenheten hängde ihop med hela hans sätt att vara gentemot andra människor, han såg aldrig ner på någon. Varje person var sin egen i Albins ögon.
Han var 18 år när han fick sitt första epilepsianfall, som först bara återkom några enstaka gånger. Med bra rutiner kring mat, sömn och motion, samt begränsad tid framför datorn, hölls sjukdomen under kontroll.
Men för några år sedan fick Albin problem med magen. Vad som klassades som IBS (överkänslig tarm) blev bara värre. Till slut fungerade ingenting. Sömnen rubbades och det blev svårt att sköta ett jobb. Han började plugga dataprogrammering på MDH, men orkade så småningom inte det heller.
Albin Lagerkvist älskade naturen och värnade om jorden och klimatet. Han kämpade för att få vara en del av det samhälle han ville vara med och förbättra.
Epilepsin kom tillbaka med full kraft. Vid ett tillfälle ramlade han så svårt att han skadade axeln. En läkare på akuten såg helheten kring Albins hälsa, men tanken på en samordning mellan behandlande kliniker kom aldrig längre än så.
– Vi har ju alltid varit en tajt familj, trots skilsmässan. Och man kommer ännu närmare varann i sjukdom. Det är en orsak till att vi var så starkt ihopkopplade, Albin och vi. Han var fast besluten att bli frisk, och vi hjälpte honom så gott vi kunde. Men han pressades hårt av kravet att hitta försörjning. Han tog olika typer av jobb, ville visa att han försökte få det att funka, men var så dålig i magen att han inte sov på nätterna.
Christer är upprörd över den förnedringskarusell han tycker sonen hamnade i, där medverkande myndigheter och sjukvården i stället för att samverka stressade Albin och gjorde honom sjukare.
– Det är så jävla orättvist. När man blir sjuk i flera år, och verkligen vill och försöker vara självförsörjande men inte förmår, drabbas man dubbelt upp. Albin var så öppen och ärlig, det var inte alltid till hans bästa. "Du kan om du vill" var ofta inställningen han möttes med. Han behövde ju få känna sig lyssnad på och få krav anpassat utifrån sina behov och förmågor. I oktober blev han utan försörjningsstöd.
"Många grannar och vänner till Albin har berättat för oss hur mycket de tyckte om honom. Hur fin, snäll och hjälpsam han var. Det krävs mod för att vara en god människa" säger Helena och Christer.
Albin överklagade, fast besluten att förbättra ett system som inte funkar, motiverad av omtanken av andra i behov av stöd. Myndigheterna bollade Albin mellan sig, och han kom i kläm i mitten.
– Ingen tog död på vår son. Men vi tycker att alla aktörer brast i sin samverkan kring Albin. Han hade behövt hjälp med att bli friskare, i stället blev han misstrodd och ibland illa behandlad. Och han är långt ifrån ensam, många med försörjningsstöd är sjuka och klarar inte att uppfylla arbetsmarknadens krav. Systemet består mer av kontroll och krav än helhet och samverkan, stöd och motivation.
Helena beskriver hur sonen vägrade låta situationen påverka hans positiva livssyn. Han fortsatte bemöta alla han träffade kärleksfullt, och utvecklades på ett andligt plan.
– Visst var han kritisk till systemet, som svek honom. Men aldrig talade han illa om människorna han kom i kontakt med på Försäkringskassan, i sjukvården och i instanserna Jobbcentrum och Ekonomiskt bistånd. Hur klarade han att inte bli helt tillplattad? Hur kunde han inte ringa och skälla på handläggarna? Hans tro på människor var större och han uttryckte ofta att han lärt sig så mycket på alla plan under denna tuffa resa och att han skulle kunna hjälpa andra när han blev frisk.
"Vi bär Albin för alltid inom oss, och ska föra hans vackra sätt att vara som människa vidare. Han vill att vi ska leva livet och må bra. Fast hur gör vi det? Christer och Helena Lagerkvist sörjer.
Begravningen hölls dagen innan coronarestriktionerna ändrade antal deltagare till max åtta.
– Vi var 49 och hela ceremonin hölls utomhus, i skogen vid S:t Eskils kyrkogård. Solen kom fram och det blev helt fantastiskt vackert. Vännerna hade skrivit så fint på Facebook, jag blir fortfarande rörd när jag läser, säger Helena och visar i mobilen.
En av Albins drömmar var att flytta till ett varmt land.
– Han ville prova på att leva i ett tropiskt klimat, och kikade på Costa Rica och Chile. Han ville plugga spanska och kollade med människor som lärt sig svenska som andraspråk hur de gått tillväga. Han fick tipset att skaffa en spansktalande vän och att bland annat ändra språk på mobilen, så det gjorde han.
I naturen i allmänhet, och här i Skjulsta i synnerhet, känner Christer och Helena närvaron av Albin. "Jag måste åka hit ibland för att få närhet" säger Christer som bor i Stockholm sedan många år.
Albin var lösningsorienterad, hittade möjligheter i problemen. Nu försöker hans föräldrar förtvivlat hitta ljus och mening, och bära Albins kärlek – och kärleken till Albin – vidare i livet.
– Nu finns ingenting mer att vara rädd för. Det värsta har ju redan hänt, och även för mig tog livet slut den 25 oktober. Men samtidigt är Albin högst levande för oss fortfarande. Det som tröstar är känslan av att vi verkligen tog tillvara på våra fantastiska 29 år tillsammans. Och all kärlek, den finns kvar, säger Christer, drar upp kragen mot nordanvinden, kastar en sista blick upp mot skogsbrynet som för att få en glimt av Albin på väg upp till utsiktsberget, och nickar adjö.