Aleksandar med sin lillasyster Sofija och morfar Ljubomir. Efter ett beslut inom familjen flydde Ljubomir till Sverige först och bistod då med bland annat ekonomisk hjälp till övriga familjen. Bilden är från Aleksandars första lägenhet i Eskilstuna.
– Min moster kom till Sverige redan 1992 och tack vare det kunde min morfar följa efter. Han visste att han inte skulle kunna skapa sig ett liv om han kom till ett nytt land. Och så blev det. Han levde ett ensamt liv och dog utan lära sig det svenska språket, säger Aleksandar Prodanović och fortsätter berätta:
– Han kände alltid ett ansvar över familjen, och genom att komma till Sverige först så kunde han hjälpa oss som var kvar i Bosnien och hoppades på att kriget skulle ta slut snabbt.
Bosnienkriget bröt ut 1992 då bodde Aleksandar i centrala Bosnien där muslimer (bosniaker) är majoritet. Kriget är en del av de krig som efterföljde varandra och ledde till Jugoslaviens upplösning. Delrepubliken var särpräglad då den etniska och religiösa mångfalden var stor. Bosniaker, serber och kroater levde sida vid sida och blandäktenskap var vanligt. Detta innan nationalism piskade upp motsättningar till den grad att grannar mördade varandra, och gamla vänner blev fiender.
– Jag kommer från en serbisk familj, men i min släkt finns många nationaliteter och religioner. Även om kriget pågick i Kroatien trodde vi aldrig att kriget skulle komma till oss. Det var omöjligt att ett så blandat land, där folk levt fredligt skulle starta kriga mot varandra.
Den politiska viljan i fd Jugoslavien blev bland makthavarna att skapa etniskt sammanhänganden områden. Grymheter begicks för att få folk att flytta. Människor slaktades och kvinnor utsattes för kollektiva våldtäkter. Kyrkor, moskéer och bibliotek brändes ned.
– 1992 och 1993 var verkligen jobbiga år. Min stad Zavidovići blev omringad. Det saknades vatten, och vi hade ingen el på två år. Det kunde gå dagar utan att vi åt. Vi hoppades att kriget skulle vara över snart och stannade därför kvar, säger Aleksandar Prodanović.
Den serbiska sidan ville bibehålla en federation, samtidigt som Kroatien upplevde att Jugoslavien blev alltför serbdominerat och eftersträvade en självständig stat. Häftiga strider bröt ut, och Bosnien drogs in i kriget och även där blev det nu riskabelt att tillhöra en folkgrupp som är i minoritet.
Aleksandar Prodanović är idag sektiobnschef inom Studiefrämjandet Sörmland. Han arbetar med integration och mångfald: "Jag är tacksam och stolt över att min flykt bidragit till att jag utvecklat mig som människa."
– Flera av mina kompisar kom till skolan i uniform. Att fortsätta gå till skolan i någon form under kriget var konstigt. Till slut var jag ensam kristen kvar i min klass, säger Aleksandar Prodanović.
När Aleksandar skulle fylla 18 år och kriget fortfarande pågick valde familjen att fly. Det fanns risk att Aleksandar skulle bli tvungen att ta till vapen.
– Vi började vandra 1994. Vi gick över fält med minor, från område till område och övernattade i övergivna hus. Det gick snabbt att bli vuxen, säger han.
I samband med krigets utveckling insåg Aleksandar vikten av att särskilja "vanligt folk" och de politiska krafter som har intressen i ett krig.
– Det var så konstiga saker. Ena dagen krigade muslimer och kroater mot serber, för att senare göra affärer med varandra. Nästa natt krigade plötsligt kroater och serber mot muslimer. Då förstår man hur onödigt krig är, säger han.
Aleksandar och hans familj accepterades inom en flyktingskvot som fick möjlighet att nå Sverige 1998, detta efter fyra år som internflykting.
– Är man trängd på ett sånt sätt är det oundvikligt att ibland inte sätta upp försvar. Man börjar tänka kring vems fel kriget är. Ibland delade vi källare med 30 andra personer och det var uppenbart att alla som tog skydd där hade det jobbigt. Samtidigt pågick ett krig ute och vi alla hade blivit påverkade. Det var kanske min kompis pappa som hade vapen och sköt mot mina släktingar, berättar han.
Aleksandar Prodanović ser likhet mellan kriget i Ukraina och Bosnienkriget. Han tycker det är viktigt att särskilja individer från staters intresse: "Ena dagen krigade muslimer och kroater mot serber, för att senare göra affärer med varandra. Nästa natt krigade plötsligt kroater och serber mot muslimer."
Kriget avslutades i och med att Daytonavtalet slöts 1995. Då hade över 100 000 människor mist livet. Landet delades upp i två entiteter. Den bosniakisk-kroatiskt dominerade federationen Bosnien och Hercegovina, samt serbdominerade Republika Srpska.
– Jag har ställt mig frågan om hur mitt liv skulle se ut om jag hade stannat. Jag hade nog inte blivit mördad som min granne dock, som hade "fel" nationalitet, säger Aleksandar Prodanović.
Fredsavtalets syfte var att bidra till en successiv återföring bland de tidigare stridande grupperna. I dag, nästan 30 år efter krigets slut är det spänt läge igen. I juli 2021 varnade FN:s särskilda sändebud att den nationalistiska retoriken i landet skruvats upp och att det finns risk för väpnad konflikt.
– Jag har lyckats stå emot hatet, men de människor som inte klarat av att skydda sig mot det bär fortfarande det med sig. De har blivit så påverkade av den nationalistiska propagandan. Just nu finns det en rädsla bland befolkningen och det är då makthavarna får kontroll. Den hatiska retoriken finns än idag, det är sorgligt att se att folk i min hemstad inte pratar över de religiösa gränserna längre. Krig gör människor, och samhällen trasiga, säger Aleksandar Prodanovic.
Aleksandar återkommer flera gånger till hur hans stora musikintresse drivit honom framåt. Både under flykten, och i Sverige.
Aleksandar Prodanović med sin vän Dejan på en privatfest på i Eskilstuna någon gång 1998 eller 1999.
– Mitt i allt det vilsna börjar man tänka på sina drömmar. Det som fungerade för mig var att använda min fantasi som vision. Det gav mig en energi för att klara av vardagen. Jag behövde skaffa mat varje dag, och var dag som jag lyckades överleva var jag närmare min dröm. Den stora jävla scenen. Det var så jag klarade av vardagen, säger Aleksandar Prodanović.
Eftersom kriget hade mycket fokus på religiös tillhörighet berättar Aleksandar att man var tvungen att vara försiktig i möten med andra människor, eftersom det inte går att veta hur pass påverkade individer blivit av propaganda.
– Man ser människors sanna jag i ett krig. Jag kommer ihåg exakt alla som hjälpt mig. Speciellt en person, som kom med en påse mat utan särskild anledning. Han hade det själv tufft och visste att vi var en minoritet. Det är sådant som visar att sunt förnuft kan överleva krig, säger han.
När Aleksandar Prodanović väl anlände till Sverige 1998 kom han in i det svenska samhället genom att börja praktisera på Balsta musikslott och idag ser han hur hans erfarenhet som flykting kan han bistå med sig själv som exempel när han möter nyanlända flyktingar.
– De familjer som kommer till Sverige kanske kommer behöva gå samma resa som jag och kanske nå en slutsats om att det kanske inte är så dumt till slut. Man kommer delvis trasig från ett krig, samtidigt är det viktigt med eget ansvar. Musiken blev min räddning, säger han.