Vid dörren möts vi av de båda döttrarna, glada att välkomma oss in till deras hem.
Tidningen befinner sig i Ärla ute vid skogskanten. Vid en vanlig villa med gröna knutar och vita väggar. När den matchande dörren öppnas snabbt efter knackningen möts vi av Ambra, 9, och Aila, 7, båda med ett glatt men nervöst leende.
– Hej på dig, säger Aila medans hon springer in för att hämta sin mamma, Migena Brahimi, och sin pappa, Zamir Brahimi.
När vi kliver in i det äldre huset, med en matchande interiör, möts vi av en värme. Teckningar finns överallt. På kylskåpet, i hyllan och på bordet. Leksaker går att se snyggt undanstädat i hyllorna och på gården ser vi en sandlåda med gungor och en stor trampolin som tar upp nästan hela gräsmattan.
Det är Kalle Axelsson och Chatarina Axelssons bostad, där vi också hittar familjen Brahimi, bestående av pappa Zamir, mamma Migena, Ambra och Aila. När alla har hälsats på, släpper nervositeten hos tjejerna. De visar oss sitt hem. Det välstädade rummet med den fina våningssängen fylld av gosedjur.
– Jag sover på den övre, säger Ambra stolt.
Tjejerna visar sina fiskar, hamstrarna och en larv som de tagit hand om under de senaste dagarna. Med ett stort intresse för djur har båda tjejerna NO som favoritämne i skolan. Allt är glatt, tills de visar resväskorna i mamma och pappas rum.
Väskorna är fullt packade, med Ambra och Ailas favorit-gosedjur på toppen av den enorma högen. Redo för att lämna så fort de måste.
För Ambra och Aila kan behöva lämna sitt hem i Ärla, med sin mamma och pappa. I tio år har de bott i Ärla efter att Migena och Zamir flytt Albanien, alltför att rädda sin framtid, sina barn och sina liv, menar föräldrarna. Nu ska de skickas tillbaka har familjen fått bekräftat av Migrationsverket.
Väskorna måste vara färdigpackade med det viktigaste. Familjen vet inte när den måste åka så de väljer att ha allt redo.
Ailas favorit-gosedjur är på toppen av berget av väskor.
– Problemen i Albanien startade 2013 när jag jobbade som en officer i Albaniens säkerhetspolis, säger Zamir.
2013 stoppade Zamir en bil som var på väg in mot Albaniens regeringskansli som var fylld av sprängämnen, berättar Zamir. Incidenten fick stor medieuppmärksamhet i landet där Zamir blev ansiktet utåt för händelsen.
– Efter att jag stoppade bilen började alla problem i Albanien. Jag ansvarade för regeringens säkerhet. Bilen ville komma in till stadshuset, men jag stoppade den. Jag gjorde allt rätt, det var mitt jobb, säger Zamir.
Efter händelsen fick Zamir och hans familj utstå extrema mängder hot kopplade till en känd politisk figur i landet, enligt Zamir och Migena.
– Jag sa sanningen till polisen men reaktionerna var hemska. Jag började få hot och problem. Jag kämpade för att få rättvisa, men det var omöjligt. Vi var tvungna att lämna landet, jag och min familj, säger Zamir.
Samtidigt var hans fru, Migena, gravid med äldsta dottern Ambra. Och även hon fick känna på hoten.
– Som fru var det extremt jobbigt att leva sådär. Vi tänkte att om vi kan komma ut från landet kan vi leva som alla människor lever. Inte bara gömma oss och få väldigt mycket hot och hat, säger Migena.
De kom till Sverige 2015 och hoppades på att hotet och rädslan skulle försvinna.
– Vi kom till Sverige med hopp, det var vårat egna val. Vi tänkte "kanske Sverige kan rädda oss?", säger Migena.
Zamir och Migena Brahimi kom till Sverige för 10 år sen, nu måste de lämna landet.
När de kom till Sverige hamnade de på Hållsta flyktingförläggning. När de fick sitt sista beslut från Migrationsverket så fick Kalle och Chatarina höra om deras berättelse.
– Till slut bestämde jag mig för att rädda familjen. De fick komma hem till oss. Vi kände att om det finns hjärterum, finns det andra också, säger Kalle.
Nu har de bott med Kalle och Chatarina i snart tio år. De har blivit som en familj, menar alla. Zamir och Migena har fasta jobb och Ambra och Aila går i skolan i Ärla. Men nu har Migrationsverket beslutat att familjen ska tillbaka till Albanien, ett land som döttrarna aldrig varit i.
Huset vi befinner oss i är Lotta Jonssons barndomshem, och hon ser familjen Brahimi som närmste släkten. Hon förstår inte alls beslutet.
– Det fyller upp alla kriterier som behövs för att stanna. Båda har fast anställning, barnen går i skola här och det behöver ett allvarligt skyddsbehov. Trots det säger Migrationsverket, "Nej, ni ska ut", säger Lotta.
Enligt familjen har Migrationsverket försökt få ut familjen sju gånger, men FN har stoppat det på grund av läget i familjen sitter i men nu är ett beslut fattat.
Det enda familjen fått från Migrationsverket är beslutet, inget mer.
Efter intervjun kommer döttrarna springande till sina föräldrar.
– Det enda Migrationsverket säger till oss är att Albanien är ett säkert land, och att vi inte behöver leva i rädsla och kan flytta från Sverige, så är det väldigt tydlig att det inte är, säger Migena.
Samtidigt så har nu vice statsministern i Albanien också flytt landet för att söka asyl i Schweiz. Han flyr från regeringen och landet för han är rädd för sitt liv, menar familjen.
Det som skrämmer och förargar familjen mest är hanteringen av barnen, som snart skulle börja fjärde och första klass. Nu väntar Albanien, en situation som är så skrämmande att Zamir och Migena inte vågar berätta för döttrarna.
– Ambra förstår en del och har berättat för några kompisar. Men varje gång säger hon "jag kanske åker till Albanien, men jag lovar att jag kommer tillbaka".
– Som förälder känns det så oerhört svårt. Du lovar dina vänner att du kommer tillbaka, men hur kan vi säga till dig att vi kanske aldrig kommer hem igen? Det är så svårt, säger Migena medans tårarna rinner ner för hennes kind.
– Aila, den yngre, tänker att vi ska på semester. Vi vågar inte säga något till dem, båda är så små. Vi vill inte lägga den bördan på någon av dem heller, det är något oerhört tungt att bära på. Som förälder vill man skydda sitt barn, inte skrämma dem om vad som väntar, säger Migena.
Senare berättar Aila för tidningen att hon ska ta med sig svensk luft, sand och gräs till Albanien, både för att minnas sitt hem, men också för att byta och ta med albansk luft, sand och gräs när hon kommer tillbaka. Hon visar påsarna glatt för oss.
Aila visar upp sin svenska luft, sand och gräs stolt medans hon håller om sin storasyster Ambra.
Ambras gummistövlar kommer inte med när familjen måste lämna.
Lotta förstår inte hur detta beslut kan fattas, när dessa barn finns i familjen och situationen ser ut som den gör.
– Om vi pratar ur ett barnperspektiv så pratar vi om att barnkonventionen har blivit lag. Hur visar det sig i detta beslut? Är detta verkligen det bästa för barnen, säger Lotta frågande.
– Alla myndigheter som fattar beslut måste alltid titta på vad lagen säger kring detta.
Lotta anser att Migrationsverkets etiska och moraliska kompass pekar helt fel och att myndigheten inte har brytt sig om barnens perspektiv.
– Ambra och Aila är uppväxta i Sverige. De är svenska barn. De har alla sina kompisar här, det går i skolan här. De vet inget annat. De har inte ens varit i Albanien. De ska tillbaka till ett land det aldrig varit i, så något har gått fel hos Migrationsverket.
Lotta Jonsson och Kalle Axelsson. "Vi kommer se till att de får stanna, man kämpar för sin familj", säger Lotta.
Nu fruktar föräldrarna inte bara för sina egna liv, men också för deras döttrar. Rädslan att gränspolisen inom kort kommer och tar dem är i hela familjens mardrömmar.
– Man är rädd för sina barn skull, mer än ens egna. Vi vet inte vad som kan hända när vi kommer tillbaka till Albanien. Att ta dem till den miljön är en av de vidrigaste känslorna du kan ha, säger Zamir.
Familjen Brahimi har fått uthärda mycket, men de har inte gjort det själva. En namninsamling har startats av Lotta, båda digitalt och analogt, som nått över 2 000 påskrifter.
– Hela samhället står upp för familjen Brahimi. Vi har namninsamling och får hela tiden frågor och kommentarer som undrar vad som händer. Alla säger "våra vänners barn ska inte ut från Sverige", säger Lotta.
– Vi är så extremt tacksamma för allt stöd, det betyder allt för oss, säger Zamir.
– Ja, vi är verkligen tacksamma. Vi kan tyvärr inte tacka alla personligen, de är så oerhört många. Men om vi kunde skulle vi gjort det, säger Migena.
Hela familjen på altanen.
Klockan 17 på onsdagen ska en fest anordnas i Ärla för familjen Brahimi och barnen Ambra och Aila för att lyfta frågan ännu mer.
"Utifrån att Ambra, 9 år, och Aila, 7 år, ska utvisas från Ärla, Sverige, där de tryggt växt upp, med sina kompisar, skolan och allt som hör till när man är barn vill vi visa på att i Ärla går vi samman mot detta för barnens bästa!" Står det i inbjudan för festen.
Nu är intervjun slut. Vi tackar för oss och går långsamt mot den gröna ytterdörren. Med oss följer Ambra och Aila, nu helt bekväma med tidningen. Vi kliver ut genom dörren och när vi vinkar adjö säger Aila med ett leende och skratt:
– Hejdå, hoppas vi ses snart igen!
Med vetskapen om att vi kanske aldrig gör det, stängs dörren och vi går vidare mot bilen.
Familjen Brahimi.
Regnet har stannat på gungorna och trampolinen som tar upp nästan hela trädgården.