På morgonen den 24 februari väcktes Anastasia Syvko av ett telefonsamtal – kriget hade kommit. "Jag började gråta och bad till Gud. Det enda jag tänkte på var att få komma hem och krama mamma, säger hon.
– Det viktiga var att få ut Anastasia.
Natalia Syvko, 44, kan inte hålla tillbaka tårarna. Mor och dotter sitter i Pingstkyrkans foaje i Eskilstuna och tar varandras händer. Sedan en knapp månad tillbaka bor de i en lägenhet tillhörande församlingen och kan inte nog uttrycka sin tacksamhet – "här flyger inga bomber i luften och underbara människor tar oss under sina vingar" – men när de pratar om avskedet är alla leenden som bortblåsta.
– Jag grät och kände mig egoistisk som lämnade dig, säger Anastasia Syvko och berättar att hon skrev ett brev till sin mamma innan de skildes åt.
Bådas största fasa var att de aldrig skulle ses igen.
– Jag skrev att jag älskar dig.
– Och jag har kvar brevet.
Vid krigsutbrottet befann sig Anastasia i Kiev där hon studerar till lärare och jobbar extra på det bibelinstitut där Natalia vanligtvis arbetar som kock. Men nu var hon hemma i Malyn, en timme utanför Kiev. Tidigt på morgonen den 24 februari väcktes Anastasia av ett telefonsamtal – kriget hade kommit.
– Folk blev panikslagna och sa att vi måste evakuera. Jag fick med mig lite kläder och rafsade åt mig en bukett tulpaner som stod i köket på institutet.
Tulpaner?
– Ja, för att försöka glädja mamma. Det enda jag tänkte på var att få komma hem och krama henne. Och att få träffa min hund, Alia.
Anastasia hade ingen bil och inga pengar men fick åka med en vän som skulle passera Malyn.
– Vi var åtta personer, där satt jag inklämd med mina tulpaner. Det var rök överallt, vi såg stridsvagnar och sirener ljöd. När vi hade tagit oss över bron vid Irpin sprängdes den. Resan tog 14 timmar, i vanliga fall tar den en.
När hon – och tulpanerna – nått mammas famn var det natt och utegångsförbud rådde. Men Natalia gick ut för att möta sin dotter.
– Vi grät och sedan delade jag med mig av tulpanerna till grannarna. Min före detta make, Anastasias pappa, är soldat och hade ringt någon vecka tidigare och sagt att vi borde lämna. Men vi trodde inte att det var på riktigt. Inte förrän vi såg raketerna flyga över våra huvuden.
I avsaknad av skyddsrum gömde de sig i ett förråd tillsammans med delar av övriga familjen. Efter en vecka fick Natalia veta att hennes kusin, som hade bil, skulle fly landet. Men endast en plats fanns kvar. Anastasia fick en timme på sig att packa.
– Det var flera barn med i bilen. Jag grät för att en man upptog en plats fast han inte skulle fly, säger hon och berättar att de övernattade nära den polska gränsen.
Färden fortsatte via Warszawa till säkerheten i Gdansk dit en moster redan flytt och fått ett tillfälligt boende. Hemma i Malyn försökte Natalia förgäves hitta ett sätt att följa efter. En vecka förflöt och staden bombades sönder och samman.
– Jag bad om Guds beskydd, det kändes som ett lotteri. Du vet inte var bomberna faller. Bussarna var överfulla men sedan fick jag ett nummer till en chaufför som kom bara för att hämta mig. Och hunden!
När Anastasia Syvko flydde försökte hon förgäves få med sig sin älskade hund. I stället fick Alia följa med när Natalia Syvko, en vecka senare, hittade en chaufför som tillät husdjur.
Efter flera buss- och chaufförbyten var hon på plats hos sin syster. Där anslöt snart fler och fler släktingar vilket innebar att mor och dotter hamnade på ett hotell där de till att börja med fick bo gratis. Med mat var det värre.
– Så det var tur att vi hade lite pengar. Innan kriget kom skulle jag betala Anastasias universitetsstudier för nästa termin. De pengarna skickade jag med henne när hon åkte, säger Natalia och berättar att hon sedan jobbade på hotellet mot uppehälle.
Då fick Anastasia ett meddelande på Instagram. Det var från Patrick Ölund från Pingstkyrkan i Eskilstuna. Han var på plats med mat och förnödenheter och hade sett var hon och Natalia befann sig. De hade träffats när han tidigare undervisat på bibelinstitutet.
– Jag visste inte ens att han var från Sverige. Och jag visste ingenting om Sverige. Men vi kände ett lugn – vi åker, säger Natalia.
Mor, dotter – och hund – bor i Pingstkyrkans lägenhet i Eskilstuna. Förutom att lära sig svenska via Studiefrämjandet vill Natalia Syvko, som är kock, hitta ett arbete. "Det är som om Gud tog oss i sin hand och hjälpte oss hit."
Mor och dotter blev två av flera flyktingar som följde med Patrick Ölund och pastor Allan Ekstedt tillbaka till Eskilstuna. Nu lär de sig svenska och Natalia vill hitta ett arbete som kock. Men tankarna lämnar ofrånkomligt tryggheten i Sverige och går till nära och kära i Ukraina. Anastasia är extra orolig för sin pappa.
– Han lever men brigaden vill skicka honom till en värre krigszon. Men mamma är här och hunden är här. Det är som om Gud tog oss i sin hand och hjälpte oss hit.