Hennes livskamrat bor på ett av Eskilstuna kommuns demensboenden, en situation som är såväl kämpig som skrämmande och oroande redan som det är. Men när Birgitta, som egentligen heter något annat, fick läsa om kommunens planer att dra ned på nattpersonalen på ett antal äldre- och demensboenden i stan blev hon förtvivlad.
– Hur kan det få vara så här? Hur kan man ens ha tankar om att ytterligare försämra för de gamla och dementa? Jag tror jag har alla anhöriga med mig när jag säger att vi är fullständigt livrädda för vad som ska hända. Situationen är ohållbar redan i dag. Hur ska det gå om de drar ned ännu mer på personalstyrkan?
Det finns så mycket okunskap inom demensvården, menar hon. Här handlar det inte om "gamla och gaggiga" utan om en växande grupp människor med en rad olika sjukdomar som måste behandlas rätt.
– Sedan maken blev svårt sjuk har jag satt mig in i hans vård, och har kommit fram till att mycket av eländet jag ser beror på dålig arbetsledning och brist på verksamhetsplanering. Ansvariga politiker och beslutsfattande tjänstemän har inte kunskaperna, och är inte intresserade av att försöka hitta lösningar på problemen. Värdighet och respekt? Behandla människor väl? Nej inte inom omsorgsvården. Människor är mindre värda än parkeringsplatser och cykelbanor i den här kommunen.
Hon går så långt som att hävda att Eskilstuna kommun inte borde vara huvudman för demensomsorgen. Men Birgitta poängterar att det inte är personalen hon vill kritisera. De jobbar hårt och gör det bästa de kan.
– Personalen är underbemannad och dåligt utbildad, jag uppfattar det som att få har demensutbildning. För kommunen handlar det bara om att täcka numerären, blir någon i den tajta organisationen sjuk tar man bara in någon, oavsett utbildning och kompetens. Det är som att låta en kille med moppekort köra linjebussen.
– Min man behöver hjälp med precis allt, och har dessutom förlorat talförmågan. Personalen hjälper honom så gott de bara kan och hinner. Mardrömmen är när ordinarie styrkor inte är på plats, när okunniga och inte alltid svensktalande sätts in. Han blir oerhört rädd av det han inte känner igen och förstår.
Demenssjuka är ofta vakna nattetid. Birgittas man sover inte, han är uppe och går, och har ramlat och slagit sig flera gånger.
– Ångesten är oftast stark på natten. Hur ska en ensam person med ansvar för två avdelningar hinna lugna och få alla i säng?
Hon återkommer till ordet "maktlös" när hon beskriver sina känslor kring livskamratens situation, och det har förstås stärkts under de åtta veckor Birgitta inte kunnat besöka boendet.
– Jag är så rädd att han går bort och jag inte får vara med. Jag törs inte riktigt fråga hur de har det med smitta och skyddsutrustning.
Fridha Söderqvist, verksamhetschef för Eskilstunas äldreomsorg, har full respekt för såväl personalens som anhörigas oro inför förändringarna.
– Men det nya arbetssättet och tekniken ger oss helt nya möjligheter att skapa trygghet för brukarna. Det blir snarare lugnare för alla. Larmen har många funktioner och vi kan göra individuella lösningar där personalen både kan prata med och se brukaren vid behov. De kan säga "jag kommer snart", eller se att det kanske inte var något de behöver gå på alls.
– Jag förstår att det är svårt att se alla lösningar framför sig innan man provat, men med utbildning och information kommer det nya arbetssättet att fungera bra. Vi har en tajt bemanning överlag, ja, men tekniken ger personalen tid att vara där de verkligen behövs.
Att förändra arbetssätt och anpassa bemanningen så att den räcker är en nödvändighet, konstaterar Fridha Söderqvist, för att med begränsade resurser möta de starkt ökande behoven av äldreomsorg.
På kritiken om dåligt utbildad demenspersonal svarar hon att utbildad personal med rätt kompetens ska finnas där den behövs. Den fördelningen ska nya larmsystemet hjälpa till med. Och att stärka kompetensen är prioriterat. Kommunens specialteam demens stödjer verksamheterna med utbildning och träffar.
– Grunden är att alla brukare får en god nattsömn och det behöver vi göra vad vi kan för att åstadkomma. Kanske behövs fysisk aktivitet eller andra insatser för att få den enskilde att sova gott. Att förändringar dessutom kan skapa oro bland de demenssjuka har jag också full respekt för, men individuella lösningar kommer att ge mer trygghet.