Hopp och framtidstro – för Ann-Catarina Pettersson är det viktigt att förmedla att det finns hjälp att få. "Då var jag förbannad på allt, i dag är jag tacksam för vården."
Det ligger förväntan i luften i huset i Hammarby. Ett av rummen har förvandlats till packningscentral med resväskor huller om buller. För innan Ann-Catarina Pettersson, 53, tar plats bakom ratten – busskörkortet är kirrat och klart – väntar andra äventyr.
– Vi flyttar till Kanarieöarna den 4 oktober, det är därför det ser ut som ett slagfält här. Vi kände att det är nu eller aldrig.
Vi, det är Ann-Catarina och kärleken sedan tonåren, tillika maken Ola Pettersson, 65. Men för fem år sedan, när livet rämnade bad hon honom dra åt helvete. Efter att systern tagit sitt liv tryckte Ann-Catarina undan alla känslor och gick upp i det praktiska. Hon som var driven och handlingskraftig skulle ta hand om det mesta. Men det dåliga måendet mynnade så småningom ut i en manisk period där allt var forcerat. Hon slutade sova samtidigt som alkoholintaget ökade. Den kaotiska spiralen ledde i december 2019 fram till ett ensamt hotellrum på Arlanda. Där följde ett samtal med ett av parets tre vuxna barn.
– Allt stod mig upp i halsen, jag sa att jag orkar inte mer. Jag kände en sådan ångest när jag förstod hur illa jag betett mig. Alla broar var brända, det fanns ingen mening längre.
Rösten i andra änden svarade: "Men mamma, gå ut och ta lite frukost."
– Och det gjorde jag. Då såg jag polisbilar och undrade om de var där för att hämta mig.
Det visade sig att så var fallet. Receptionisten bad henne följa med utomhus där fyra poliser väntade.
– De bad mig plocka ihop mina saker och körde mig till närliggande sjukhus. Sen kommer jag inte ihåg mer.
Hur hon enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård hamnade på Mälarsjukhuset, tillika hennes arbetsplats som undersköterska sedan två decennier, är även det oklart. Därefter förflyttades hon till Nyköpings lasarett.
– Jag var bokstavligt talat inlåst under jul och nyår och fick min diagnos, bipolär sjukdom typ 1. Då var jag förbannad på allt, i dag är jag tacksam för vården.
Alla broar var brända. Så kände Ann-Catarina Pettersson när det var som värst.
Ann-Catarina kryper upp i vardagsrumssoffan med kelsjuka hunden Tesla i knät – även hon ska snart flytta till värmen – och berättar om uppväxten i Sundbyberg. Hon var en kreativ och framåt teaterapa med filosofiska funderingar.
– När jag var sex år hade jag djupa tankar och undrade varför jag föddes i just min familj, säger hon och beskriver hemmiljön som dysfunktionell samtidigt som skolgången kantades av mobbning.
17 år gammal träffade hon kärleken i tolv år äldre Ola och blev snabbt gravid.
– När jag tänker tillbaka så fick jag ju en amningspsykos och mådde jättedåligt. Min man har varit och är min stöttepelare men det fanns stora ups and downs redan då.
Tack vare makens jobb landade familjen senare i Eskilstunatrakten. Ann-Catarina kände sig ensam i sin nya miljö. Därefter följde förlusten av systern. Hon blickar mot ena väggen där änglavingar och ett collage på två spexiga syskon har sin självklara plats.
När systern tog sitt liv rämnade tillvaron.
Hade någon kunnat nå dig när det var som värst?
– Inte när jag var helt manisk. Då var jag ju världsbäst på allt och körde mitt race. Tvångsvård var det enda möjliga så familjen räddade mig. Ser du att mönster förändras, våga fråga och agera. Det är bättre att göra någonting än ingenting.
Hon menar att bipolaritet fortfarande omgärdas av stor okunskap.
– Det är så tabubelagt. Jag hörde någon prata om att deras granne var bipolär. Det var "o herregud liksom". Då tänkte jag att om du bara visste – jag är bipolär. Det kan drabba precis vem som helst och syns inte på utsidan.
Till en början hade hon svårt att acceptera diagnosen och var skräckslagen inför medicineringen.
– Jag var rädd för att förlora mig själv, att drivet skulle försvinna. Men i rätt dos är medicinen min vän. Jag är i balans men kan absolut bli uppvarvad och hispig eller få mina downs, men jag hanterar det på ett annat sätt, säger hon och konstaterar att hon blivit bättre på att säga nej och ta hand om sig själv.
– Rutiner är viktigt och sömn och kost är a och o. Jag har en diagnos, men jag är inte min diagnos. För mig är den skillnaden viktig att påpeka.
Familjen, med maken Ola Pettersson i spetsen, har varit ovärderliga och uppmaningen till andra anhöriga är att agera när ett mönster förändras. "Våga fråga, det är bättre att göra någonting än ingenting."
Förutom sin stöttande familj vill hon hylla vården.
– När jag mår dåligt ringer jag psykiatriska mottagningen på Rademachergatan, de är jättebra. Det är viktigt att lyfta att det finns hjälp att få.
För Ann-Catarina är beslutet att sadla om till busschaufför ett kvitto på framtidstro. Efter mer än ett halvt yrkesliv inom vården, med dialysmottagningen som senaste anhalt, kom hon fram till att det var dags för en förändring.
– Vården är ganska tung och busschaufför är ett serviceyrke som passar mig perfekt. Jag har gått på Kunskapscompaniet och klarade alla kurser. Många trodde nog inte det på grund av min dyslexi. Det praktiska gick också bra, säger hon och tänker efter lite.
– Jag är stolt över att jag fixade det utan att något gick överstyr. Det var nog skönt för familjen att se, som något slags bevis på att jag kommit ur allt starkare.
Mot nya äventyr – men med balans. Efter två decennier i vården har bipolära Ann-Catarina Pettersson sadlat om till busschaufför. "Jag är stolt över att jag fixade det utan att något gick överstyr. Det var nog skönt för familjen att se, som något slags bevis på att jag kommit ur allt starkare."
Våren 2024 kan Sörmlandstrafiken vänta sig ett telefonsamtal.
– Jag vill börja med att köra i stadstrafik. Men drömmen är att köra skolskjuts, det vore roligt.
Men innan den nya karriären tar vid väntar alltså sex månader på Gran Canaria med maken.
– Det är ett under att vi fortfarande är ihop, han är fantastisk. Vi har hyrt en bungalow och ska ta det lugnt. Och barnen kommer och hälsar på.
Bipolär sjukdom innebär att du är manisk och deprimerad i olika perioder. Typ 1 är den mest kända varianten av sjukdomen, och kallades tidigare för manodepressiv sjukdom. Den innebär att du har kraftiga manier och svåra depressioner. Båda tillstånden kan bli så allvarliga att du behöver vård på sjukhus. Du som har bipolär sjukdom typ 2 har depressioner varvat med perioder av ökad energi och minskat sömnbehov, så kallad hypomani. Källa: 1177