Hon visade en film från händelsen, pratade lågmält och utförligt om vad hon ville uppnå, om all uppståndelse efteråt, alla politiska reaktioner och reaktioner från psykvården.
- Privatpersonerna på bron som försökte hjälpa mig den kvällen upplevde inte att de blev kränkta av att jag ”lurade” dem, att det var en iscensättning. De redan psykiskt sjuka har inte heller via sina intresseföreningar uppgivit att de blev illa berörda. I stället att de tyckte det var bra att det äntligen var någon som synliggjorde dem som grupp.
- Ändå är det mycket kritik av den typen som förts fram.
Reaktionerna efter händelsen från politikerhåll har också varit: ”det här är inte konst”, ”hur kunde konstfack tillåta en elev att göra så här”, ”detta kostar samhället onödiga resurser.”
- Det har också sagts att jag slogs, spottade och bets när polis försökte få in mig i bilen och skjutsa mig till sjukhuset. Men det stämmer inte.
- Chefen på S:t Görans sjukhus har också försvarat varför jag direkt spändes fast i en säng, strumpor och trosor togs av och jag fick en spruta i baken.
Anna Odell tycker det är positivt att det blev en rättegång efter händelsen. Hon är nöjd med att hon lyckades väcka debatt som under året både handlat om vad man får göra i konstens namn och om hur psykvården ibland fungerar.
Hon talar av egen erfarenhet. 1995, 22 år gammal, mådde hon psykiskt dåligt på riktigt och blev intagen på sjukhus. Eleverna på S:t Eskil tillfrågades om de tyckte det var okay att göra som hon gjorde. Det hördes svaga ja i aulan och något starkare nej. Eleverna fick också ställa frågor:
”Du kan väl inte neka till att du tog vårdtid för de riktigt psykiskt sjuka den kvällen du togs in på S:t Göran?, ” Vad sa privatpersonerna på bron till dig?” ”Du fick ju hjälp på bron, men du verkade inte ta till dig hjälpen, varför?”