– Jag hade hjärtklappning redan när jag åkte hemifrån. När vi två förhandlare från polisen kom dit fanns redan två förhandlare från kriminalvården där. De hade redan börjat, de var väl insatta i anstaltens regler och visste hur allt fungerade. Så vi hjälptes åt, berättar hon.
När gisslandramat väl var över, de två kriminalvårdarna hade släppts och de omtalade pizzorna hade levererats till anstalten kunde också förhandlarna andas ut.
– Det är så skönt varje gång ett ärende får ett bra avslut. Man blir euforisk. Det är en sådan anspänning som släpper, säger Anneli Ruuska.
Anneli Ruuska började som polis i Eskilstuna 1984. Då huvudsakligen som ordningspolis/ingripandepolis, ute på fältet. Därefter blev det en del arbete med utredningar, men Anneli Ruuska längtade ut.
– Jag kände att det är ute jag ska vara. Inom trafikpolisen är det oftare lite friare tyglar även om vi får hoppa in och bistå på andra områden när det behövs.
Vid sidan om det ordinarie arbetet som trafikpolis arbetar Anneli Ruuska också med krisstöd för kolleger – och alltså med förhandling. Hon berättar att hon genomgått två intensiva utbildningar och att hon nu är en av drygt 15 aktiva förhandlare i polisregion öst som består av tre län. Fem förhandlare är stationerade i Sörmland. Att förhandlarna är geografiskt utspridda är viktigt. De kan behövas varsomhelst, närsomhelst. Två förhandlare har beredskap dygnet runt, beredda att snabbt skaffa fram rätt hjälp eller att rycka ut själv.
Det finns ett enda syfte med att en förhandling genomförs, förklarar Anneli Ruuska.
– Det är ett undvika att någon blir skadad eller dödad. Det gäller både poliser och den person vi har framför oss. Vi har ett bra samarbete med regionala insatsstyrkan. De vill också komma hem efter jobbet, säger hon.
Det är i grova drag främst vid två tillfällen som förhandlare kallas in: när farliga personer ska omhändertas eller gripas och när människor är suicidala, alltså går i självmordstankar. De allra flesta fallen gäller män.
Anneli Ruuska ser det som att förhandlaren är ett redskap och en länk mellan polismyndigheten och personen som befinner sig i en farlig situation. De flesta förhandlare har en drift att hjälpa och är intresserade av det mänskliga psyket.
Anneli Ruuska beskriver förhandlandet i dessa kritiska situationer som ett aktivt lyssnade. Man identifierar känslor och tankar och det viktigaste är att försöka få personen lugn.
– Förhandlingen går ut på att vi ska försöka få personen att gå ner i varv. De befinner sig i affekt, styrda av känslor. Om vi kan få dem att inte tänka känslomässigt, utan mer rationellt löser det sig ofta.
Anneli Ruuska betonar att det inte handlar om att förhandlaren "pratar omkull" personen för att hitta en bättre lösning än att begå ett våldsdåd eller ett självmord.
– Dom ska känna sig lyssnade på. Det är en förhandling det handlar om där vi tillsammans kommer fram till en lösning. Det är därför vi har två öron och en mun. Vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar, säger Anneli Ruuska.
Den ena förhandlingen är inte den andra lik. Den kan bölja fram och tillbaka, den kan vara över snabbt eller ta lång tid.
– En förhandling kan gå på några minuter. En annan kan ta ett dygn. En förhandlare får ha tålamod. Lugn är en bra egenskap.
Vid en förhandling kan förhandlaren och personen som befinner sig i en kritisk situation komma varann väldigt nära.
– Det är fascinerande att samtalet med en människa som man aldrig har träffat kan bli väldigt personligt och nära. Att kanske få veta saker som personen aldrig har berättat för en enda människa, säger Anneli Ruuska.
Hon menar att tillvaron är tuff idag. De flesta fall där förhandlare kallas in gäller män. Gemensamt för dem är att de inte brukar prata när de har problem.
– Om de hade varit vana att prata hade de inte suttit där med sitt jaktvapen i händerna, säger Anneli Ruuska.
Självmordsfallen tar hårt på förhandlaren. Anneli Ruuska är tacksam för att ingen har gjort verklighet av sitt hot under någon av hennes pågående förhandlingar. Det händer ibland.
– Det är så oerhört sorgligt att folk tar livet av sig. Går det inte måste vi ha en mental beredskap för att inte ta på oss någon skuld.