I tio år levde de tillsammans, varav ett och ett halvt som gifta. Ann Ravinales man hann bara fira deras första bröllopsdag. En vinterdag för snart fyra år sedan tog han sitt liv. Och lämnade sin fru och anhöriga i sorg och chock.
– Hans firma gick omkull och det tog honom hårt. I efterhand kan jag se att tecken funnits en längre tid, men det var först två veckor innan han dog som jag förstod exakt hur illa det var.
– Då, en kväll, förklarade han att han tänkte gå ut och hänga sig i uthuset. Jag ringde 112, både polis, ambulans och räddningstjänsten kom – och de hann. Jag har aldrig känt mig så maktlös.
Maken fick följa med in till stan och lades in på psyket, fick permis för en dag en söndag två veckor senare och Ann hämtade hem honom. De julpyntade, och hon minns att han grät mycket innan de åkte tillbaka.
– På måndagen ringde han mig och sa "Glöm de senaste veckorna Ann, kom ihåg det fina vi haft". Det visade sig att psyk gett honom permis igen, utan att meddela mig.
I en sommarstuga nära hemmet hittades han, för sent.
Ann är oändligt tacksam över det starka sociala nätverk hon hela tiden haft och har runt sig. Sonen, sonhustrun och vänner hjälpte henne igenom den tunga tiden och finns där fortfarande när hon dippar.
– Jag satt tillsammans med en god vän den där måndagen när min man ringde. Och eftersom jag inte fick åka hem direkt för polisen följde jag med henne hem. Och det var guld värt. Det är så viktigt att ha människor omkring sig när livet vänds upp och ned, att slippa vara ensam och att ha någon att prata med, någon som plockar upp en när man faller. Och som kan stötta i allt det praktiska som på något vis måste göras mitt i chocken.
Två månader efter att maken dog fick Ann dessutom ta bort sin älskade hund.
– Det blev en tung vinter på många sätt. Men man reser sig, konstigt nog, man gör ju det.
Hon tog också hjälp av en diakon.
– Jag är inte troende, men det var så skönt att gå och prata med någon som inte kände oss. Alla skulle behöva en diakon ibland, för svackor hamnar man ju i ibland, helt oavsett.
Ann blev också medlem i föreningarna Suicide Zero och Spes, vars stödlinje för efterlevande hon ringt ibland när hon varit ensam. Tanken är att hon ska gå deras utbildning framöver, och själv hjälpa till att svara i jourtelefonen.
Hon anmälde psykiatriska kliniken på Mälarsjukhuset efter makens död, och hennes förtroende för psykiatrin är fortfarande i botten.
– Jag litade blint på dem, hade fullt förtroende för att han skulle få den hjälp han behövde. Jag var helt oförberedd på vad som hände, det gjorde det hela så extra chockartat.
Lördagen den 10 september är internationella Suicidpreventiva dagen. Den kvällen fyller Ann Ravinale Smörtorget i Eskilstuna med ljus.
– Jag ska med hjälp av familj och vänner tända 1 505 gravljus, ett för varje svensk som valde att avsluta sitt liv förra året. Vi börjar tända ljusen vid 17 och jag gissar att vi är klara ett par timmar senare. Under kvällen blir det tal och eventuellt lite musikunderhållning. Den som vill ta med ett eget ljus har en plats att ställa det på intill vår hjärtformation.
Och de lokala företag och privatpersoner som vill sponsra Anns ljusmanifestation når henne via mejl: vippann@hotmail.com. Eventuellt överskott går oavkortat till Suicide Zero.