Tindra och Emma Bergström.
Pappa Peter var ofta busig, och gömde kakor och tuggummi i bilen. Han var en badkruka fastän han älskade att fiska, och varje dag solen var framme bar Peter solglasögon. Tindra Bergström fnissar lite när hon berättar om sin glada pappa.
– Det känns bra att få tänka på honom, och få prata om honom.
"Tindra ville inte göra mig ledsen, jag tror att hon dragit sig för att prata med mig om Peter. Men jag tror hon blivit väldigt hjälpt av att vara här, nu kan hon komma och vilja prata om sin pappa", säger Emma.
Pappa Magnus var lite likadan, nästan alltid busig och skojig. Han kunde gå över alla gränser och en gång fick dottern Astrid Boman Werner och hennes kompisar äta godis på frukostmackorna.
– Han var sån, nästan alltid. Det kunde hända mycket roligt.
Onsdagar har blivit tioåriga Astrid Boman Werners favoritdag. Både hon och mamma Frida Boman uppskattar att få träffa andra barn och vuxna i samma situation, få prata om och minnas pappa Magnus, och samtala kring sorg, längtan, minnen och livet.
Papporna finns inte längre fysiskt med i sina döttrars liv. Men här, på onsdagseftermiddagarna i Klosters församlingshem, är de ändå närvarande. När flickorna träffar varandra och pratar om sina pappor, om sina känslor och minnen, om begravningen och om vad som blivit annorlunda nu.
Det här är femte gången den lilla gruppen av barn ses, samtalar, leker, bearbetar och reflekterar kring döden. Några barn har nyss förlorat en närstående, för andra har det gått lite längre tid.
Prästen Camilla Östergren och Malin Lodin, diakon, har förberett lokalen inför kvällens träff. Församlingen har arrangerat stödgrupper för barn och unga i sorg i många år. Camilla som varit med länge är glad att sedan förra året ha Malin vid sin sida.
– Den här sortens samtal kan vara en svår sak, det krävs erfarenhet och rätt utbildning att leda sorgeprat. Och vi stöttar varandra också och bearbetar det vi får vara med om. Det är en styrka att vara två.
"Helst skulle vi förstås inte vilja ha någon stödgrupp för sörjande barn alls, men det ger oss mycket att få träffa, leka och samtala med de här barnen." Camilla Östergren och Malin Lodin leker begravning med barnen, pratar om vad en präst gör och för djupa samtal om sorg, minnen, döden, känslor och mycket mer.
Malin möter som diakon i bland annat sjukhuskyrkan sörjande barn i många olika sammanhang, och är väldigt tacksam för att få vara en del av den här församlingssatsningen.
– Barnen är så fantastiskt fina med varandra, så kloka. De är så med i samtalen och lyssnar verkligen in vad de andra säger och ställer frågor till varandra. I en sån här grupp får man dela erfarenheter som man kanske inte kan dela med andra. Kanske kan man inte säga allt hemma ens.
Där finns kanske den andra föräldern, som också är jätteledsen.
– Det är extra fint att se att både barnen och föräldrarna som är med har hittat varandra och för djupa samtal, de unga här inne hos oss och de vuxna över fika i sofforna utanför. Flickorna har bytt telefonnummer och har funnit såväl stöd som nya vänner i varandra.
Diakon Malin Lodin konstaterar att det är väldigt olika hur familjer pratar om döden. "Det är lite konstigt egentligen, döden är ju det enda vi har gemensamt till 100 procent.."
Det ser så olika ut, hur man pratar om döden i svenska familjer, konstaterar Malin och Camilla.
– Det är lite konstigt egentligen, döden är ju det enda vi har gemensamt till 100 procent.
– Här behöver de inte vara rädda för att någon ska bryta ihop. Vi klarar av att höra deras tankar, frågor och berättelser. Men det är klart att vi får torka bort en och annan tår. Ibland blir det väldigt mycket känslor i rummet.
Gruppen pratade just känslor förra veckan.
– Barnen fick ligga på papper på golvet, och så ritade vi av kroppen och de fick måla var sorgen och de andra, både svåra och glada, känslorna finns.
Känslostenarna kan vara fina att använda för att uttrycka hur man känner sig just i dag.
Hur barn i allmänhet sörjer och saknar är så individuellt, menar de.
– Vissa sluter sig och får svårt att uttrycka känslor. Kanske först långt senare går det upp för dem att pappa eller mamma eller vem det är som dött, inte kommer att vara med när de tar studenter, gifter sig, får egna barn...
Astrid beskriver var hon känner starkast när hon tänker på sin pappa:
– Sorgen sitter typ i magen och hjärtat, och i huvudet. De glada känslorna finns i hela kroppen.
I Klosters församlingshem pratas det liv och död på onsdagseftermiddagarna.
Den här gången handlar det om vad som blivit annorlunda i familjen, i skolan, bland kompisarna, efter dödsfallet. Och om vad som hjälper när det blir jobbigt. Kanske är det en annan vuxen som det känns bra att prata med. Att göra något man tycker om. Eller att sova.
Tindra tar hjälp av sina husdjur.
– Jag håller i mina marsvin, och pratar med dem. De hjälper mig. Och jag tycker om att spela spel.
I en korg i barnrummet ligger ett antal söta randiga, virkade gosedjur. De är tillverkade av en senior församlingsmedlem, barnen får varsitt att ta med hem och ränderna är symboliska. Camilla har hittat ett uttryck hon tycker stämmer så fint:
– Barnens sorg är randig. De orkar inte vara i sorgen så länge i taget, de går i och ur den. De är ledsna, och sen tar leken över, det är en överlevnadsstrategi.
– Här pratar vi kanske sammanlagt 20 minuter per träff, och då är barnen oerhört koncentrerade. Sen är det halabaloo här.
Prästen Camilla Östergren tycker om uttrycket "barns sorg är randig". Den är på och av. Och tack vare en medlem i kyrkans hantverksgrupp får barnen i stödgruppen varsitt randigt gosedjur.
Frida Boman och Emma Bergström sitter vid fikabordet. Även de har bytt telefonnummer, hittat stöd i varandra och tröstats av att de hittat den här gruppen till sina barn.
Emma märker stor skillnad på Tindra sedan de började gå hit.
– Jag är ju mitt i det här jag också, liksom alla i vår familj. Tindra ville inte göra mig ledsen, jag tror att hon dragit sig för att prata med mig om Peter. Men jag tror hon blivit väldigt hjälpt av att vara här. Hon var jättestängd innan, nu kan hon komma och vilja prata om sin pappa.
– Och det har hjälpt mig att veta att hon har andra trygga vuxna att prata med, och träffar andra barn i samma situation. De bär sorgen tillsammans.
Prästen Camilla Östergren är väldigt glad att även föräldrarna i gruppen, här Emma Bergström och Frida Boman, funnit varandra och har djupa samtal medan barnen leker och pratar i ett annat rum.
Onsdagar har blivit Astrids bästa, berättar Frida.
– Det är väldigt viktigt för henne, och för mig, att få komma hit. För mig känns det väldigt skönt att fler vuxna är med i hennes sorgeprocess. Allt blev så svårt när Magnus dog.
Astrid och Tindra tycker det är bra att tidningen kommer på besök. Då får fler veta att hjälpen finns, resonerar de.
– Vi vill att den här gruppen ska hålla på jättelänge, för alltid.
Mammorna är ändå lite oroliga för sina döttrar, som inte gråter. Att gråta behövs, konstaterar Frida och Emma, för att lätta på trycket. Camilla lugnar med att sorg ju kan uttryckas på många sätt. Kanske har flickorna bara inte kommit så långt än.
"Vi hade verkligen önskat att man fått en lapp med ett nummer att ringa efter dödsbeskedet, man bli så ensam och allt blir så svårt", säger Emma och frida.
– Själva orkar vi ju för barnens skull, och jag är så tacksam för att jag har Tindra. Frågan är vad vi hade gjort om jag inte hittat den här gruppen, säger Emma.
Hon ringde runt och letade förtvivlat efter hjälp efter dödsbeskedet.
– Jag hade velat få en lapp i handen, ett nummer att ringa för stöd och hjälp. Det är inte så lätt att leta sig fram till det på egen hand mitt i paniken.