Jakob Lindgren.
En granskning från Ekot visar att en förälders lagstadgade möjlighet att säga nej ofta gör att barns röster aldrig hörs i vårdnadstvister. En som välkomnar att ämnets lyfts är Eskilstunabaserade familje- och brottmålsadvokaten Jakob Lindgren som länge funderat på lagstiftningens utformning. Han vill vara tydlig med att han inte vill göra en direkt jämförelse mellan hans båda verksamhetsområden, men finner ändå skillnaden intressant:
– Blir man utsatt för ett brott där ens förälder är inblandad går saker och ting väldigt snabbt. Barnet får ett eget biträde som agerar som dess egna särskilda företrädare. Barnet får snabbt prata med en specialutbildad polis och då blir barnets ord och barnens berättelse väldigt viktig väldigt snabbt. Då backar samhället upp för risken att en förälder kan försöka att använda barn som en bricka i ett spel och försöker säkra en neutralitet kring barnet.
Ekots genomgång av fjolårets domstolsfall visar att knappt hälften av de barn som förra året var aktuella i vårdnadstvister aldrig kom till tals; oftast för att en förälder satte stopp för möjligheten. I de flesta fall återfanns uppgifter om våld eller andra riskfaktorer hos föräldrarna. Han tillägger dock att det kan finnas flera skäl till att statistiken ser ut som den gör:
– Vårdnadstvister kan ju ha olika bakgrunder. Kanske har barnen redan pratat med socialtjänst och/eller polis flera gånger, och nu ska det dras upp igen, och barnen prata med socialtjänsten igen. Det kanske inte är till barnets bästa att prata ännu en gång, eller det kanske finns tillräckliga uppgifter i en annan utredning.
En lösning till den svåra balansgången han ser är att lämna över beslutsfattandet kring barns vittnesmål till socialtjänsten:
– Det ställer höga krav på socialtjänsten att göra en ordentlig bedömning men det får man ändå utgå ifrån att de är kapabla att göra.
Själv rekommenderar Jakob Lindgren alltid sina klienter att låta barnen komma till tals om deras ålder tillåter det; det är nämligen sällan juridiskt gynnsamt att inför domstol framstå som att man sätter munkavel på sina barn.
– Men det här är jättesvåra bedömningar och man får vara väldigt ödmjuk inför hur domstolsväsendet hanterar dem. Och så måste man ge familjerätten de bästa förutsättningarna att göra så bra utredningar som möjligt.