50 år har gått och fortfarande är de lika stora Beatlesfans som då när de stod och "pep" längst fram vid scenkanten.
— Ja, vi skrek väl inte direkt som man gör nuförtiden, men visst var vi exalterade, det syns ju på bilden. Hänryckta är nog rätta ordet. Det var blandningen av musiken och pojkarna på scenen som satte fart på känslorna, säger Eva som minns att hon grät när hon läste att Paul McCartney gift sig med en annan.
— Det där svärmeriet för popstjärnor som yngre flickor gärna ägnar sig åt, det verkar vara universellt och hålla i sig.
För egen del åkte hon till Tyskland och jobbade en sommar när hon gick i gymnasiet, träffade en kille - och på den vägen är det. Numera heter hon Eva Wencheback och bor sedan många år tillbaka i Marburg.
Det var 14-åriga Eva som såg till att få tag på biljetter till Beatles och dra med sin yngre kusin Margareta till konserten. Eva hade köpt skivan "Please, please me" med the Beatles och läst om gruppen i den tyska musik- och ungdomstidningen Bravo som hon köpte i Pressbyrån i Eskilstuna.
— Bravo hade stora affischer i medskick varenda vecka och mitt rum var helt tapetserat med Beatlesbilder. Det var inte så kända i Sverige än, men jag som var ett riktigt popsnöre läste både Bravo och New Musical Express och blev alldeles till mig när jag fick veta att de skulle komma till Eskilstuna.
Väl inne Sporthallen rusade Eva och Margareta fram till första bänk. Någon panik var det aldrig fråga om, nej som Eva minns det hade hela tillställningen drag av en lite uppsluppen skolavslutning.
— Scenen var inte säkrad på något sätt, det fanns inga vakter som motade med oss eller så.
Hon minns konserten som fantastiskt bra och hade inte räknat med att idolerna förutom att spela musik också skulle köra trevligt mellanprat.
— Jag minns att jag var förvånad över att de var så roliga och lättsamma, särskilt John Lennon.
Efter konserten sprang hon och Margareta vidare till sceningången för att få se idolerna en gång till innan de lämnade stan.
— Jag tyckte de såg ganska ängsliga ut. Som lite rädda ordentliga skolpojkar i sina kostymer och korta frisyrer. Några år senare var det annorlunda, långt hår och flower-power.
Eva har fortfarande sina Beatlesskivor kvar, även om hon inte spelar dem i brist på grammofon. Men hon tänker inte göra sig av med dem, de är ett roligt minne. Och Beatlesfan är hon fortfarande.
— Nu i höst var jag på en Beatles-utställning i Montreal i Kanada. Där firar de 50 år sedan första besöket nästa år. Det var tydligen helt hysteriskt när de var där 1964. Då hade de hunnit blivit riktigt stora sedan de spelade i Sverige.
Kusinen Margareta bor numera i Örebro, men på tisdag den 29 oktober firar hon 50-årsjubileet på ort och ställe: i Sporthallen i Eskilstuna med Mersey Beatles från Liverpool och en rad andra artister.
— Självklart, jag är en riktig Beatlesnörd. I maj var jag i Liverpool och bodde på Hard days night hotel.
Hon reste dit tillsammans med sin studiecirkel i - the Beatles.
— Vi lyssnade på musiken och diskuterade Beatles. Det var helt otroligt att upptäcka hur många texter man fortfarande har kvar i bakhuvudet efter alla år.
Margareta berättar att det var kusinen Eva som såg till att hon fick upp ögonen för gruppen.
— Men jag blir lite full i skratt när det påstås att det var Trio mé Bumba som var dragplåstret den där kvällen för 50 år sedan. Så var det inte alls. Beatles spelade ju sist.
När Margareta satt där på första bänk och tjoade kom det en flicka springande från Sporthallens bakre bänkar och svingade sig upp på scenen.
— Två gånger lyckades hon komma upp och krama om Ringo. Det imponerade på mig så jag gjorde också ett allvarligt försök att klättra upp, men tyvärr kom en polis och stoppade mig.
När Margareta fick veta att konserten nästan går i repris nu på tisdag i Sporthallen tvekade hon inte en sekund.
— Glasklart måste jag dit. Det ska bli jätteroligt!