Från första början var fotografen Tommy Larsson och journalisten Bosse Nilwert på väg till Värtahamnen för att om möjligt ta emot en av de färjor som lyckades undsätta flera som överlevde Estonias förlisning.
Men ett telefonsamtal från redaktionen gjorde klart att en person redan var på plats.
– Vi åker till Berga helikopterbas i stället då.
Här var kön till en plats på en helikopter redan lång, men ingen nappade på erbjudandet att flyga med en helikopter som skulle hämta upp en psykolog och sedan ta sig ut på Östersjön, till en av passagerarfärjorna som hjälpt till i räddningsarbetet. Ingen utom Tommy Larsson och Bosse Nilwert.
– Och så snart vi kommit upp fick vi syn på en nödraket ute på Östersjön och eftersom närmaste helikopter måste svara på larm sattes kurs rakt ut mot olycksplatsen.
35 minuter senare befinner man sig rakt ovanför en plats där allt det rytande infernot långsamt är på väg att förvandlas till overkligt lugn.
Tommy tog bilden som på något sätt blivit sinnebilden över en katastrofplats några timmar senare. Den som nästan ser ut som en halv solförmörkelse.
Han tog en lång rad skakande bilder från räddningsförsöken av en omkommen ung kvinna som förmodligen kämpat länge med att bara få ihop tillräckligt många lösa flytvästar för att om möjligt hålla sig ovan vattenytan.
– Ytbärgarna hissades i vattnet och två kropparna vinschades upp. De förklarade att människor kan överleva även i mycket kallt vatten längre än vad man kanske tror.
Men i det här fallet var hjälpen för sen.
Kropparna som bärgades flögs till finska Utö och här bevittnade Tommy Larsson att beredskapen på olyckor är väldigt bra. Men samtidigt var det makabert att se hur oräkneliga likkistor ordnats fram och nu stod och väntade staplade prydligt bredvid och på varandra. Hundratals.
– Här förmådde jag inte ta en enda bild. Det gick bara inte.
Tillbaka på basen i Berga fördes behovet av samtal på tal. Men varken Tommy Larsson eller Bosse Nilwert hade en tanke på att det skulle hinnas med nu. De hade ett jobb att uträtta. Och olyckor hör på något sätt till vardagen för en pressfotograf och en journalist
– Det kanske var fel tänkt från vår sida, jag vet inte.
Tommy ömsom nickar, ömsom skakar stilla på huvudet. Nog har han drömt mardrömmar alltid. Det ska inte förnekas.
– Det är väl lite lugnare numera, men det händer än i dag att jag är tillbaka på de här platserna.