– Vad ska man säga. Det är dagens samhälle. Det är sånt som händer. Men det är första gången det händer på nära håll, säger en man som bor i närheten av där mannen blev skjuten.
På marken utanför porten syns blodfläckar. På de gula dörrarna in i huset vittnar två skotthål om gårdagens händelse.
En ruta i porten gick sönder i samband med skottlossningen. Glassplitter ligger kvar på marken men rutorna i huset är redan lagade.
Alla boende vi pratar med berättar att de direkt förstod att smällarna de hörde på torsdagskvällen kom från ett vapen.
– Jag har hört skott förut. Jag känner igen ljuden från en pistol från lumpen. Jag är inte så orolig, men det är klart. Man blir ju orolig när man har barn, säger mannen.
– Jag säger samma sak som jag sa till polisen. Jag hörde skott men jag såg ingenting. Man kollar vad som händer på tv i stället för att kolla ut genom fönstret, fortsätter han.
En annan man tittade på tv när han hörde skotten.
– Vi bara hörde skotten utanför. Man blir lite rädd för att gå utomhus. Kanske kommer det bli fler gånger nu efter detta, säger han.
I trapphuset till porten där skjutningen ägde rum hänger ett polisband kvar sedan i går. I övrigt är det som vilket trapphus som helst. Barnskrik hörs genom en dörr. Småprat och ljud av steg bakom en annan, men i övrigt är det tyst och lugnt.
Utanför huset träffar jag och fotograf Mikael Andersson på en kvinna som bor i närheten och som tagit sig ut för att se vad som hände.
– Jag hörde skotten. Jag kunde inte sova på hela natten. Jag handlar ju mat här borta och mina barnbarn leker i parken här. Jag har bott här i 12 år och aldrig varit med om något liknande, säger hon.
Medan vi pratar närmar sig tre killar i tonåren. En av dem lyfter sin arm och en sten flyger genom luften mot oss. Fotograf Mikael Andersson, står med ryggen till och hör bara hur den viner förbi honom.
Fler stenar följer. Kvinnan vi pratar med blir träffad i ryggen. Ytterligare en sten, större den här gången, kommer mot oss. Jag föser bort kvinnan som står närmast för att hon inte ska träffas igen.
Killarna avlägsnar sig. Jag frågar hur kvinnan mår och om hon är okej.
– Ja, det gör lite ont men det är nog inte så farligt. Jag har aldrig varit med om något sådant här. Aldrig någonsin, säger hon och går bort från området.