Mats och Claes Edvardsson åkte på en resa tillsammans, och när de kom hem kände de knappt igen sin mamma. Enligt boendet är hon väldigt trött och vill inte äta. "Men de låter henne ligga hela dagarna, vem klarar att äta liggande?" undrar bröderna.
Bröderna Claes och Mats Edvardsson kommer till tidningen direkt från äldreboendet i Ekeby, där mamma Mona bor på en demensavdelning. De är ledsna, oroliga och arga. Över vårdsituationen i allmänhet, som de menar är under all kritik och mer och mer bara liknar förvaring av de gamla. Och över den senast uppkomna situationen – där avdelningens sjukvårdspersonal och läkare från intilliggande vårdcentralen utan att diskutera saken med de anhöriga tagit beslut om att Mona nu bara ska få liggande, palliativ vård. Alla hennes mediciner har satts ut.
Nu vill ingen ansvarig ens träffa bröderna längre när de kommer för att ifrågasätta varför deras mamma inte anses behöva sina blodtrycks- och hjärtmediciner.
– Hur är det möjligt att man kan ta ett så avgörande beslut för en demenspatient, ovanför våra huvuden? Palliativ vård ska ske i samtycke med anhöriga, annars blir det ju aktiv dödshjälp som de sysslar med.
"Palliativ vård ska ske i samtycke med anhöriga, annars blir det ju aktiv dödshjälp som de sysslar med", säger Claes och Mats Edvardsson.
Mona Edvardsson blir 87 år i oktober. Sedan 2019 har hon bott på Attendo Ekebyvägen, och hennes söner som båda bor kvar i Eskilstuna är hos henne så mycket de kan. Claes tillbringar flera timmar varje dag med henne, ser till att hon äter och tar med henne ut ibland.
Den klara försämringen började då Claes och Mats kom hem från en gemensam semesterresa i juli. De fick en chock när de återsåg henne efter en dryg vecka.
– Mamma var helt sänkt, hon satt bara, sa inget och var svår att få kontakt med. "Vad är det som hänt", undrade vi, "har mamma fått en stroke?" Nej det var det ingen som visste, men sjuksköterskan höll med om att hon behövde åka till sjukhuset och beställde en ambulans.
Mona hade urinvägsinfektion som hunnit gå upp i njurarna, och hon fick penicillin. Hon var också uttorkad. I övrigt var alla värden bra.
När hon kommit hem igen låg hon varje gång sönerna kom, och hon hade just inte ätit nåt. Personalen var tillsagd att hon skulle ligga i sängen, och uppfattade att Mona hade svårt att svälja och var ovillig att äta.
– Men hur lätt är det att äta liggandes? Vi tog upp henne, matade henne och gav henne att dricka, och då blev hon piggare. Jag har jobbat på Trumtorp, berättar Mats, och vet att det kan vara svårt att få gamla människor att äta, men det går ju, man får trixa lite bara. Men det är för få anställda som hinner och orkar ta sig tid.
Mats och Claes har gjort en tradition av att ta med mamma Mona ut på lunch på fredagarna. "Hon har alltid älskat att vara ute i farten bland människor. Vi har rest mycket tillsammans och mamma har alltid varit så glad och tacksam. Bara för att hon blivit dement och tröttare ska hon väl inte behöva ligga i sängen hela dagarna?"
Claes och Mats sa till om att de ville att Mona skulle få komma upp varje dag. Men hon blev snart liggande igen, och den ansvarige läkaren förklarade över telefon att han tagit beslutet för Mona var så trött.
– "Så nu sätter vi in palliativ vård", sa han. Vi protesterade och fick en garanti för att de inte skulle ta bort mammas mediciner. Vi åkte upp, och personal kom rusande och förklarade att vi inte skulle ta upp mamma, hon skulle ligga ner enligt läkarorder. Men så visade det sig att de just hade tagit bort hennes kateter, som suttit kvar ända sedan hon var på sjukhuset. Inte underligt att hon var trött, hon hade feber.
I dag blev det en promenad från boendet i Ekeby till Tuna Park. Mona äter fisk och potatismos med god aptit och dricker Pepsi som hon älskar. "Hon har blivit sned i nacken tyvärr och sitter lite illa, men vi pallrar upp henne med kuddar."
Nu har bröderna fått vetskap om att Monas mediciner satts ut mot deras vilja. Ingen har ännu svarat på varför. Och de hittar ingenting i hennes journal om förändringarna som gjorts.
– Mamma är egentligen inte sämre än hon varit senaste året, hennes tillstånd är rätt konstant. Hon är dement, men inte döende. När jag är där på kvällarna för att hon ska slippa lägga sig redan 18, och sitter bredvid henne, matar henne med bär, frukt och yoghurt, då skrattar hon och pratar, berättar Claes.
– Vi träffar henne betydligt mer än sjuksköterskan och läkaren, och kan definitivt säga att mamma inte är döende på något sätt. Men vad händer om varken jag eller Mats kan åka dit en vecka?
Familjen Edvardsson vill inte att någon skugga ska falla över personalen på äldreboendet Attendo Ekebyvägen. "De gör så gott de kan, men de är för få och hinner inte ta sig tid med de gamla."
Den medicinska vården och omsorgen blir bara sämre och sämre, hävdar de, men vill inte att någon skugga ska falla över personalen.
– De gör så gott de kan, men de är för få och hinner inte ta sig tid med de gamla. Så här är det säkert på alla äldreboenden nu, mer förvaring än omsorg. Det är synd om äldre människor som jobbat och slitit hela sina liv, och nu har låga pensioner, höga avgifter och så denna avslutande vård. Man får ju känslan att boendena tar bort mediciner och sätter in palliativ vård för att bli av med vårdkrävande åldringar.
Attendo beklagar bröderna Edvardssons upplevelse av mammans tillvaro på boendet i Eskilstuna. Men hänvisar till läkares bedömningar och beslut, och hälsar att det alltid går att lämna klagomål till Inspektionen för vård och omsorg.
Linda Bengtsson är presschef på Attendo. Hon beklagar bröderna Edvardssons upplevelse av mammans situation på boendet. "Vi har en helt annan bild."
Attendo svarar på Claes och Mats Edvardssons kritik genom presschef Linda Bengtsson. Hon förklarar företagets arbetssätt och policy i stort.
– Jag beklagar först och främst verkligen familjens upplevelser av situationen. Vi har en helt annan bild av den. Sedan är det ju väldigt jobbigt att se sin förälder bli äldre och sämre. Den resan rör om på livets olika plan för alla inblandade, och man blir varse om att livet inte är oändligt. Är man inne i en jobbig fas kan familjen uppleva saker på ett helt annat sätt än våra medarbetare och externa samarbetspartners.
– Hos oss är det alltid en läkare som gör bedömningar och fattar besluten om ordinationer och vård. På Ekebyvägen har vi en mycket god samverkan och ett nära samarbete med en extern läkarorganisation. Men självklart ska man ha en dialog med familjen när det fattas såna här viktiga beslut kring vården av den anhöriga. Vi är väldigt måna om att kontakterna ska fungera, och jag vet att det förs dialog i den här pågående situationen. Men upplevelsen är ens egen, den har man rätt att äga.
Linda Bengtsson hälsar också att den anhöriga som inte är nöjd med den vård och omsorg den närstående får på Attendos äldreboenden alltid har möjligheten att göra en anmälan med sina klagomål till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.