Denna lördagskväll på Lokomotivet skapar hon ett monument till ett kärt Eskilstunaband, med hjälp av mycket charm och talang.
För de oinvigda rör det sig om Kentcovers och det är kanske inte det enklaste materialet att arbeta med. Inte nödvändigtvis på grund av hur låtarna är uppbyggda, utan snarare för att den typiska stämningen måste kunna bibehållas, utan att resultatet blir en ren kopia. Det är just den här balansgången som Carolina Wallin Pérez klarar så pass bra. Det hon visar upp på scen, tillsammans med två andra skickliga musiker, är nya sidor av samma band. Alla människor som klämt in sig i salen verkar vara där för samma anledning. Det är, helt uppenbart, en spelning av ett Kentfan, för andra Kentfans. Det gör det lite mer exklusivt, lite mer spännande. Musik kan ha en förmåga att förena människor och denna kväll är om något ett exempel på detta.
Men hur låter det då? Det är stillsamt och försiktigt, med mycket känsla. Det är långt från perfekt, vilket framför allt märks märks när kvällens huvudperson visar upp sitt eget material. Visst lyssnar publiken och applåderar efteråt, men det märks att det inte är vad de är där för, även om låtarna är bra. Det är vid Kentlåtarna som det händer saker, även om de också kan variera i kvalité. Arrangemangen är ofta snygga och framförandet är svårt att klaga på, men när det handlar om att röra sig från bra till överväldigande spelar alla detaljer roll. Den största tillgången som Carolina Wallin Perez har är hennes scenpersonlighet - eller snarare scenpersonligheter. När hon framför låtarna är hon en rent majestätisk närvaro, som att hon själv kanaliserar det dunkla och graciösa som finns i Kents musik. När det sedan är dags för mellansnack förvandlas hon till ett ödmjukt fan som mest är glad över att få vara där. Oavsett skepnad har hon en magnetism som gör att man lyssnar noga även vid spelningens svagare stunder. Samtidigt finns det helt briljanta ögonblick, som när hon framför självklara klassiker som "Pärlor" och "Utan dina andetag". Kvällens höjdpunkt blir däremot något av en överraskning, i form av "Klåparen". Låten når helt plötsligt fram på ett sätt jag aldrig varit med om förr. Jag tappar andan och sväljer tungt. Med fler sådana låtar hade spelningen varit svårt att orka med. Det är i vilket fall allt annat än löjligt och ointressant.