Två piffiga fåglar som ser ut att samtala med varandra.
– 50, skulle jag tippa, säger Maria Larsson.
Hon har just medverkat i SVT:s "Vem bor här" där hennes hem och estetik fick flera av deltagarna lite ur balans. "Jag vet knappt var jag ska börja", sa programledaren Malin Olsson om Marias hem och sammanfattade Eskilstunabon som "orädd, spirituell och naturälskande".
Själv hoppas Maria att hennes stil och lägenhet ska spegla hennes kärlek till naturen och hennes kreativitet.
Sedan inspelningen, för ungefär ett år sedan, har hon flyttat – vilket inte är helt enkelt när man är en sådan samlare av rang.
– Många av skallarna tog jag varsamt i bilen, de allra mest värdefulla.
Själv säger hon att det aldrig var meningen att bygga en så stor samling, men att hon alltid har varit fascinerad av djur och natur.
– Men när jag skaffade ett djur kunde jag lika gärna ha två, sen blev det fler, säger hon och skrattar.
– De ser ofta lite eljest ut och då känner jag "åh, jag måste älska den här, ingen kan göra det som jag".
På hyllor, väggar och i skrymslen finns uppstoppade fåglar, skallar med tillhörande horn och olika skogsfynd. Gemensamt för de flesta är att de har namn – och flera bär tjusiga accessoarer. Inte ofta från gamla porslinsdockor som har fått ge upp sina hattar och accessoarer för djurens skull.
Ett par ståtliga horn från en antilop sticker ut, då djuren i lägenheten framför allt kommer från den svenska naturen.
– Jag köpte dem för ett år sedan. Hon i butiken frågade mig om jag visste vad den hette – och jag svarade: "Benny?" Men hon undrade alltså om jag visste vad djurarten hette.
Benny har bland annat sällskap av grävlingen Jens, kobrorna Conny och Ronny samt mungon Jonny.
Maria kan uppleva att andra missuppfattar hennes estetik som väldigt mörk.
– Det handlar inte om död och svärta. Jag är inte svår på det viset. Jag älskar skogen och vill alltid återkomma dit.
Kring många av föremålen finns lagar och regler som göra att man inte får handla med föremålen. "Jättebra tycker jag. Man ska inte skapa en marknad av det. Däremot har jag svårt att slänga dem, då blir det en annan form av slöseri."
Hennes förra lägenhet gick i gröna toner medan den nya speglar Marias favoritårstid – hösten. Inte sällan hittar man henne i skog och mark så här års, där hon letar svamp och döda djur.
– Det var så jag och min kille connectade med varandra. Han besökte butiken och vi började prata om att han hade hittat skelettet efter en hel älg.
Hon minns när han senare besökte hennes hem för första gången.
– Han blev bara ståendes och tittade. Sen sa han: "Ja, du har bättre död än vad jag har".
Katten Tanten vilar på en av hyllorna.
Den siamesiska katten, fotograferad vid ett tidigare tillfälle.
Konstigast hemma hos Maria? Ingenting, enligt henne själv. Men många reagerar på den siamesiska katten som vilar i en vätskefylld burk. Men så plockar hon upp ett kattkranie från hyllan och säger:
– Om folk visste att jag hade grävt upp min katt skulle de kanske tycka att den här var konstigast? Vid midsommar nästa år ska jag gräva upp min andra, då har det gått ungefär två år sedan den begravdes och jag vet att det ska vara just ett skelett som jag får upp.
I samlingen finns också dinosaurietänder, en mumifierad fladdermusunge, en burk gallsten från en anhörig enligt Marias devis: "Allt som lämnar kroppen från en anhörig tillfaller mig – man får inte kasta någonting".
Det tar någon sekund innan man upptäcker haren som kikar fram bakom glaset.
Ett haransikte tittar fram ur en burk och i en annan vilar öron från samma art. Maria är medveten om att föremålen kan skrämma och till och med provocera, men är trygg i sin estetik och filosofi, där kärleken till djur och natur är central.
– Jag skulle aldrig skada ett djur eller så. Och tänk renen Reinard, som står utanför Ecoflor nuförtiden, han har fått vara med på så mycket fest. Han lever ju life!