För några veckor sedan kom det ett mejl till Eskilstuna-Kuriren. Det var Christina Hedlund som stod som avsändare. Sedan dess har hon begravt sin son.
Den 29 mars 1988 föddes Daniel. Den 29 mars 2014 dog han. En älskad son, bror, morbror. Christina minns hur hon fick beskedet. En polis kom och knackade på dörren. Redan när hon såg uniformen visste hon:
– Jag frågade: Är han död?
Svaret blev ett ja.
– Jag har befarat att få det beskedet i nio år, säger Christina.
Det är en prövad mamma som säger så. Daniel hade nämligen diagnosen ADHD/DAMP och hela hans uppväxt kantades av kamp. Kamp för att få stöd, kamp för att bli förstådd.
Eskilstuna-Kuriren träffar Christina i en sommarstuga några mil utanför Eskilstuna. Hon har hyrt den för att, som hon säger, komma bort.
– Jag är fortfarande i någon form av chockfas. Jag växlar hela tiden mellan en djup förtvivlan och att bli arg. Att berätta fungerar som bearbetning för mig.
Hon tar en klunk vatten.
– Egentligen märktes det redan när Daniel föddes att han var annorlunda.
Hon minns hur han kunde stå barfota i snön utan att det verkade bekomma honom nämnvärt. Eller när han som treåring råkade lägga handen på en varm spisplatta, utan att märka att den var varm.
Livlig, rolig och med en rejäl kämparanda. Så minns Christina sin son. Men också hur han formligen klättrade på väggarna, var klumpig och gjorde andra barn illa.
Mötet med skolan blev allt annat än friktionsfritt. Skolgången i Eskilstuna ledde till att Christina gjorde en anmälan till dåvarande Skolverket:
"1998 tvingades vår son att fly till en annan kommun för att överleva."
Först i den nya hemkommunen Umeå fick Daniel den hjälp han behövde. Han fick också diagnosen svår DAMP och dyslexi. DAMP räknas numera in i ADHD-begreppet.
– Han fick ett bra stöd i skolan fram till han var 17-18 år, säger Christina.
Men när skolan tog slut försvann stödet. De ramar som byggts upp för Daniel inom hemmet och skolan föll. Daniel var, som Christina kallar det, gränslös.
– Inom loppet av några månader så förändras vårt familjeliv, pang, till en actionfilm.
Daniel och några av hans kompisar började dricka alkohol och kom därefter i kontakt med hasch.
– Sedan gick det snabbt över till annat. Det handlade om ganska tunga droger redan då.
Christina berättar att de bildade ett familjenätverk, ställde pojkarna mot väggen. De andra pojkarna omhändertogs enligt lagen om vård av missbrukare.
Daniel förstod att tvångsvården var nära och uttryckte att han skulle skärpa till sig. Han tackade ja till en typ av dagbehandlig.
– Det började som självmedicinering, säger Christina.
Det är Daniels drogmissbruk hon syftar på. För det är där Daniel hamnar. Forskning visar att han inte är ensam, 20 till 30 procent av alla missbrukare har diagnosen ADHD. Enligt Christina har Daniel testats positivt för de flesta droger.
– Daniel brukade säga att han var för smart, att han alltid låg steget före snutarna. Han använde ofta nätdroger som inte narkotikaklassats än.
Christinas berättelse om Daniel är nästan en berättelse om två olika personer. En som är en lyckad friidrottskille, som fixar fast jobb, boende och flickvän. En annan som åker dit för rattfylla, ligger medvetslös på akuten, drogar.
Men egentligen finns bara en person. Daniels liv kantades av både framgångar och fall.
– Han erkände sin diagnos först som vuxen, några år före sin död, säger Christina.
I oktober 2009 startade en brand i en lägenhet i Umeå. I lägenheten bodde Daniel. Han misstänktes ha startat branden men kunde inte knytas till brottet.
– Han förlorade jobbet, lägenheten brann upp och han hade ingen hemförsäkring. Sedan dess har han i princip varit hemlös.
Daniel åkte in och ut från olika behandlingshem och psykiatrin. Christina beskriver hur sonen kunde bli stabil, men sedan släpptes han ut och så rasade allt – igen.
– Han kunde tacka ja till behandling men lyckades manipulera så att han hamnade på "enklare" ställen. Där kunde han droga ändå. Han har ju drogat på behandlingshemmen, med sin medicin.
Stundtals kunde det verka positivt. Daniel såg frisk och fräsch ut.
– En dag säger han att han ska flytta till Eskilstuna. Att han har fixat ett andrahandskontrakt på en lägenhet.
Ny stad, en ny start, berättar Christina att Daniel resonerade. I Eskilstuna fanns flera familjemedlemmar och släktingar. Men det blev inte den nystart Daniel tänkt sig utan han kom direkt in i missbruket igen.
– Han tappade kontakten med alla oss anhöriga. Jag väntade bara på att han skulle dyka upp död. Det var nära att jag anmälde honom som försvunnen till polisen. Då hade jag inte hört något från honom på månader.
I november 2012 blev Daniel omhändertagen enligt lagen om vård av missbrukare. Christina beskriver hur han var i ett bedrövligt skick, att han var ruskigt nedgången.
– När Daniel fick pengar från det sociala gick det direkt till droger.
Men även tvångsvården slutade i haveri. Daniel får ett återfall och eftersom det var nolltolerans avbröts hans tvångsvård.
Men så hände något. Daniel började erkänna sitt missbruk. Christina såg en ljusning mitt i allt det mörka.
Daniel kom i kontakt med LP-beroendevård på kristen grund som drivs av pingstkyrkan i Eskilstuna.
Han blev frälst och för Christina kändes det som att chansen nu fanns att han skulle komma ur sitt missbruk.
Men Daniel klarade inte av att hålla sig ren. Han föll åter till heroinet, och vaknade upp på Mälarsjukhusets intensivvård.
– Han var så besviken på sig själv. Det var så nära flera gånger, och han var orolig för sig själv.
Men så var det akuta över och Daniel skrevs ut från intensivvården. Han var tillbaka rakt ute på gatan igen.
– Det kändes som att hjulet bara gick om och om igen.
En resa till Stockholm blev Daniels sista resa. Bara dagar innan hade han ringt till sin mamma. När Christina berättar strömmar tårarna tyst nedför hennes kinder. Grät gjorde också Daniel där i telefonen.
– Han kände en enorm skuld över att han inte klarade av att bli frisk.
Födelsedagen firades med en "A-bomb", en blandning av heroin och marijuana. För några dagar sedan fick Christina se obduktionsprotokollet.
"Utlåtande: Att de påvisade koncentrationerna av läkemedlen ovan ej överstigit de nivåer som kan ses vid sedvanligt bruk, dock kan de tillsammans med heroin samt även tetrahydrocannabinol inverka ogynnsamt."
– Dödsorsaken är heroinförgiftning och dödssättet ett olycksfall. Det är detta som är så farligt. Att sjukvården ger missbrukarna läkemedel som vid ett återfall skapar en överdos. Endast heroindosen i sig hade inte varit dödlig om jag tolkar utredningen rätt, säger Christina.
Tisdagen den 22 april begravdes Daniel. Han blev 26 år gammal.
För Christina börjar nu en ny kamp. En kamp för att Daniels död inte ska vara förgäves.
– Det måste finnas en samordning kring personer med Daniels problematik, de faller rakt igenom.
Hon efterlyser ett team som kan följa personer med psykiska funktionsnedsättningar.
– Det måste ske en förändring, vi måste bygga en struktur som håller och inte låta kyrkan och ideella krafter ta hand om allt på egen hand.
Hon hoppas med sin berättelse kunna ge missbrukaren och överdoserna ett ansikte, Daniels ansikte.
– Ofta blir det bara en notis i tidningen när någon dött så här. Men det finns en människa bakom, och vi måste prata om det.