"Jag får kämpa för varje andetag, jag blir allt sämre. När jag kom till intensiven var tanken på att bli nedsövd i respirator det jag fruktade mest. I ett sms till min sambo reflekterar jag nu över att sövning och respirator kanske inte är en sådan dålig idé trots allt."
Allt började i mitten av mars efter ett möte med en kund som veckan innan hade rest till Österrike. Landet var då inte ett riskområde och de skulle hålla avstånd.
"Två dagar senare är jag på väg hem efter en kurs och det börjar klia lite i halsen. Sådär som det ibland gör vid en begynnande förkylning så jag tänker inte mer på det. Dagen efter när jag sitter på bussen till jobbet känner jag av halsen igen och jag börjar fundera på om det möjligen kan vara covid."
Därefter arbetar Christofer Kalajo hemifrån under några dagar med en lätt förkylning. Efter en vecka får han feber och kraftig huvudvärk.
"Min andning blir tyngre och retkänslan i halsen utvecklats till hosta. Jag andas ytligare och snabbare och det går okej fram till söndagen. Då, vid djupa andetag, börjar jag hosta kraftigt och andningen är nu så tung att jag måste ligga ned på rygg för att få luft."
Christofer Kalajos sambo Anna ringer sjukvårdsrådgivningen som säger att han borde åka till akuten. Han bedöms inte att vara tillräckligt sjuk för att åka ambulans. Anna, som också är sjuk i covid-19, skjutsar honom till akuten.
Kontrollerna visar en försämrad syremättnad i blodet och uttorkning. Två dagar senare får han det bekräftat att han har covid-19.
Christofer Kalajo har då ett väldigt högt infektionsvärde och flyttas fram och tillbaka från intensiven. När han får allt svårare att andas beslutar läkarna att han behöver sövas och ligga i respirator.
"Jag ringer Anna och flåsar och hostar ut att jag kommer sövas och försöker lugna henne i gråten att det bara är för att kroppen ska få vila, men att det normalt tar upp till två veckor innan de väcker mig ... Jag lägger på luren och minns sedan inget mer förrän en vecka senare."
Personalen försöker väcka honom under femte dagen som nedsövd men det stressar honom för mycket. Följande dag testar de igen och Christofer Kalajo vaknar. Han har svårt att andas själv.
Efter fyra dagar börjar läget bli mer stabilt. Han har då lungsvikt men ska få börja träna på att sätta sig upp själv med en sjukgymnast. Det känns som att benen och armarna väger 100 kg vardera.
Några dagar senare lämnar Christofer Kalajo intensiven och flyttar till infektionsavdelningen. När Anna får skymta honom genom ett fönster känner hon inte igen honom. Han är så smal.
Under sex dagar i respirator har han gått ner 10 kg.
I mitten av april får Christofer Kalajo åka hem. De första nätterna utan syrgas och läkare stressar både honom och Anna.
Idag är han friskförklarad men vägen tillbaka har varit både mentalt och fysiskt tuff.
– Det bröt ner kroppen totalt. Nu blir jag tröttare efter en hel dag och får känselbortfall i ena foten. Men jag är väldigt tacksam för att min återhämtning har varit snabbare än många andras, säger Christofer Kalajo.
Han oroar sig över en andra våg och hoppas att folk är mer försiktiga i framtiden.
– Jag är orolig för min egen del när antikropparna går ur kroppen och för anhöriga. Covid-19 är oberäkneligt. Jag är inget extremfall.
Texten innehåller Christofer Kalajos egna reflektioner från hans Facebook-inlägg.