Pezhman Seifkhani tillsammans med Kamran Kabinejad, tränare i Örebro Boxningsklubb, som tog Eskilstunakillen från gatan.
– Om jag hade stannat kvar i Eskilstuna hade jag suttit inne på livstid i dag. Eller så hade jag varit död.
Pezhman Seifkhani, 29, har lärt sig hur man lever livet från reglerna på gatan.
Tidningen träffar proffsboxaren på restaurang Tybble i Örebro.
Pezhman är känd här, det märks. Främst för sina insatser i boxningsringen för Örebro Boxningsklubb. Senast i går var han här och åt i samband med en begravning, berättar han. En ung klubbkamrat, som skulle ta studenten till sommaren, knivmördades på öppen gata.
– Det sjuka är att jag då kom och tänka på att det var min 23:e begravning som jag har varit på. Jag kände bara: "Here we go again". Förstår du hur sjukt mitt liv varit? Jag kunde inte ens vara ledsen, en grej som begravningar har blivit normalt för mig. Jag gråter inte längre.
För Pezhman är känd även hemma i Eskilstuna. Polisen skulle säkert kalla honom "känd sedan tidigare". Vännerna skulle kunna berätta historier som innehåller både vapen, droger och avlidna.
Räddningen kom när en av vännerna såg vart det var på väg för Pezhman – ett liv i fängelse eller ett skott i huvudet – och kontaktade Kamran Kabinejad, tränare i Örebro Boxningsklubb, och bad honom att få bort Pezhman från gatan och in i boxningsringen igen.
Det blev början på Pezhmans räddning från kriminaliteten.
– Eskilstuna för mig, det är en infekterad stad. Jag hade aldrig kunnat få den hjälp i Eskilstuna som jag fått här.
– I Eskilstuna trodde ingen på mig. Jag har många vänner kvar där, men när jag inte varit där har de flesta sagt: "Pezhman kommer aldrig klara sig, han kommer alltid komma tillbaka till gatan. Han kan ingenting annat än det". Inte ens min egen släkt trodde på mig.
Han beskriver hur hans liv, som varit på paus under de kriminella åren, återupptagits i Örebro sedan flytten 2015.
2016 fick Pezhman Seifkhani sitt första bankkort i livet. Innan det hade livet handlat om cash.
När Pezhman kom till sin första körlektion något år senare undrade trafikläraren hur han kunde köra så bra. "Jag har kört bil utan körkort sen jag var 17 år, vad fan tror du?", svarade Pezhman.
Och under de senaste åren har rättegångskostnader och skulder hos Kronofogden på hundratusentals kronor städats bort.
– Jag levde i en värld där jag kunde göra 100 000 kronor så här snabbt, säger Pezhman och knäpper med fingrarna.
– Så jag gick från att köra de finaste bilarna, bära de finaste kläderna och allt det till att jag skulle skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Det var så förnedrande och jag minns att jag mötte en gammal vän, som också varit kriminell, där och jag tror både tänkte: "Vad fan gör du här?"
Den senaste tiden har även kontakten med delar av släkten återupptagits där de fått träffa Pezhmans nyblivna fru Zena.
Men hela det nya livet kunde ha raserats bara halvvägs in i det.
Pezhman Seifkhani under ett träningspass i Örebro 2015.
Under 2017 slet Pezhman av bicepsmuskeln inne i armen under en boxningsfajt. Pezhman beskriver det som att något studsade inne i armen när han försökte slå.
Och sex ronder återstod. För att inte tala om den närmare ett års långa rehabilitering som följde.
– Men efter det ... när jag fick skadan ... Det var den värsta perioden i mitt liv. Och då har jag varit med om en del. Jag gick från 107 kilo till 121 kilo. Jag satt bara hemma och åt, kollade på min mage och fick ångest. Och sen från ingenstans kändes det som att mitt hjärta höll på att stanna. "Shit, jag får en hjärtattack", tänkte jag. Jag hoppade upp ur sängen, sprang runt, började svettas och kunde inte sova på hela natten. Ett tag trodde jag att jag fått diabetes för att jag ätit så mycket.
Pezhman lades in på sjukhus kort senare.
Sköterskan tittade igenom Pezhmans journal. Hon hittade gamla noteringar om skottlossningar och droger i kroppen. Det var ingen vanlig patient hon hade fått i handen.
– Hon sa till mig: "Du har fått panikångestattacker". Jag fattade inte till en början, men med tiden började det klarna mer och mer. Jag fick panikångestattacker för att jag började tänka på att karriären kunde vara slut. Livet var över. Allting var slut. Varje natt höll jag på att dö, jag kunde inte sova, något kröp inom mig och åt upp mig varje dag.
Både tränaren Kamran Kabinejad och en nära boxningskollega fick avsluta sina karriärer efter liknande skador.
Och Pezhman började tänka mörka tankar.
– Jag började tänka på att återvända tillbaka till gatan. Direkt. Det var det jag var bäst på. Jag tänkte så, helt ärligt. Fuck det här, om inte Gud vill att jag ska boxas så ska jag tillbaka till gatan.
Man kan ta Pezhman från gatan. Men inte gatan från Pezhman.
– Jag har fortfarande allt det där med "killer instinct" i mig, men jag gör inte saker längre så att jag ska hamna i de situationerna. Jag går inte till de ställena där det är dålig energi. Märker jag på krogen att där sitter en massa kriminella, så går jag inte dit längre. För sex år sedan hade jag gått fram till dem och sagt: "Flytta på er, det här är mitt bord". När jag tänker tillbaka på det, vilken åsna jag var. Vem fan gör så där?
Men Pezhman lyckades besegra de mörka tankarna och åter var stödet från Kamran Kabinejad avgörande. Ett nytt kost- och träningsschema togs fram och Pezhman tog sig tillbaka till ringen.
Och vid sidan av det ska Pezhman senare det här året filmdebutera i en skådespelarroll i en av de fyra kommande Beck-filmerna. Ett erbjudande som dök upp från ingenstans, som en slags belöning för den förändring han gjort och håller fast vid, tänker Pezhman själv.
– Fucking Beck, vem fan trodde det? Hade du gått in i den lägenheten jag satt i för sex år sedan, den negativa energi som fanns där inne och jag svart under ögonen hade du stängt dörren och aldrig öppnat den igen. Jag var en människa som väntade på att dö. Att gå från kriminalitet till att nu få en stor roll i en Beck-film, det är häftigt.
Han berättar att han kontaktades via mejl av Niklas Olsson, rollsättare för de nya Beck-filmerna, och fick göra upp med tre MMA-fajters om rollen.
15 sekunders improviserande senare var rollen Pezhmans.
Han kommer att spela en roll som en sorts säkerhetschef, mer får han inte berätta eller visa upp på grund av de avtal han skrivit på.
– Jag har aldrig gjort något liknande förut och var skitnervös till en början. Jag ville nästan banga ett tag, jag var sist ut vid första inspelningstillfället och alla bara stod och kollade på mig. Så jag började skuggboxas med mig själv för att komma på andra tankar. Men alla är verkligen skitschyssta.
Regissören har gett honom fem av fem i betyg och det viskas redan om nya roller framöver i andra filmer, berättar Eskilstunakillen.
– Det är skitkul. Jag träffade alla skådespelarna och alla var imponerade över att jag var proffsboxare. Jag var mer: "Ni är ju skådespelare, det är ni som är häftiga." Sen stod de där med sina fejkpistoler och jag skojade väl för mig själv: "Fejkpistol? Säg till om du vill ha en riktig", säger han och ler.
För kopplingarna till hans kriminella förflutna finns fortfarande där. Det går inte att bara klippas av.
"Om jag hade blivit kvar i Eskilstuna hade jag suttit inne på livstid i dag. Eller så hade jag varit död."
Pezhman Seifkhani var en aktiv del i det som beskrevs som ett gängkrig i Eskilstuna tidigt 2010-tal. Han blev själv skjuten i benet och har en misshandelsdom, trafikbrott och ringa narkotikabrott på sitt register.
Dessförinnan hade han hamnat snett i Stockholm och nu försvinner de kriminella vännerna från förr bort, en efter en.
– En vän går bort, en annan döms till livstid, en tredje döms till 15 år. Då tänker man: Det kanske finns ett bättre liv än det där. En liten snorunge sköt en vän med fem skott i huvudet. Sedan borta. Bara ett minne.
– Varför ska jag bjuda på mig själv? Varför ska jag låta en liten snorunge som tagit fem-sex tabletter avsluta mitt liv utanför min port och ta allt ifrån mig? Jag vill inte bjuda på mig själv.
Han säger att han lever med en del ångest för det han gjort i sitt liv.
Sekunden senare säger han dock att han hade gjort om samma sak igen om han fått chansen att börja om livet. För det har lärt honom saker om lojalitet och gjort honom till den han är i dag.
– Fyra av mina närmaste vänner har dött på fyra månader. Skjutna till döds. Fyra stycken, en efter en. Jag hade säkert också kunnat vara död nu. På något sätt tänker jag att jag är lyckligt lottad ändå som tagit mig därifrån. Jag har så mycket pengar, bälten inom boxning och familj att göra. Att fucking bli klippt alltså, det är inte i min hjärna längre.