— Jag ser på långt håll både mannen och hans pitbullterrier, men de går på motsatta sida av vägen så jag kan ju aldrig tro att vi ska behöva möta dem. Jag drar mig dessutom åt sidan så jag nästan smyger intill buskarna på min sida av vägen.
Plötsligt och utan minsta förvarning ändrar mannen och hans hund kurs och styr rakt mot Camilla och Saga. Lika plötsligt är kopplet väldigt spänt och direkt efter det ser Camilla hur mannen bara släpper det.
På en sekund blir allt ett enda morrande kaos, där käftar slår igen kring de kroppsdelar som råkar befinna sig i vägen. Full satsning i attacken och ett rivande och ett slitande för att få ett bra grepp. Pitbullen fick ett grepp med käftarna om Sagas ena framtass och slet och drog, så matte trodde att både tass och ben skulle ryckas av.
Camillas hund gör först inget alls, men när matte instinktivt böjer sig ned för att försöka få fatt i den lössläppta anfallande hunden, lossar den greppet om Sagas framben och sänker i stället hörntänderna i Camillas underarm. Det här förändrar hela situationen för Sagas del.
När matte attackeras då är alla gränser inte bara nådda utan även övertrampade med bred marginal. Nu slår Saga tillbaka med allt hon har och lyckas bland annat bita den främmande hunden tvärs över munnen.
— Jag skriker och skriker, åt både den främmande mannen och åt någon som kanske råkade passera förbi, säger Camilla. Men det är ju ganska typiskt, här brukar det alltid vara gott om folk som är på väg till eller från Mälarsjukhuset. Men just i detta nu syns inte en enda själ.
Allt Camilla ser fram till dess att Saga börjar bita i från med eftertryck är ett elakt hånleende i den främmande mannens ansikte.
Anfallet är över efter vad som känns som en tidsrymd på ett par minuter, men som troligen är kortare tid än så.
Mannen greppar sin hund och de tar sig från platsen.
Camilla märker inte ens att hon själv är biten i höger underarm. Det är först senare när hon kommit hem och börjar tvätta Sagas många bitsår som hon upptäcker att det rinner blod längs den egna armen.
Pitbullens ena hörntand har sjunkit djupt in och såret är ännu nu, flera dagar senare, fortfarande både svullet och ömmande.
— Men det värsta var nästan stelkrampssprutan, säger Camilla med ett matt leende. Jag klarade att man sänkte ned en spruta med koksalt i såret, men jag avskyr sprutor med nålar.
Det vore direkt fel att påstå att den värsta uppståndelsen nu lagt sig.
Alla är upprörda. Den som verkar lugnast är Saga.
Både Camilla själv och hennes man, och även hennes föräldrar ropar efter upprättelse.
— Varken hund eller en hundförare borde få vistas på fri fot.
Camilla har själv mycket erfarenhet på det här området. Hon har tagit hand om ganska många problemhundar under årens lopp. Hundar som blivit misskötta och till och med vanvårdats.
Hennes egen hund Saga är av rasen amstaff och har på några månader blivit en lugn och social tik som aldrig skulle drömma om att gå till attack mot vare sig människa eller hund.
Men den pitbull hon mötte är uppenbart av en helt annan kaliber.
— En sådan hund har uppenbart inga som helst spärrar. Får den tag på en mindre hund så är det förstås förenat med livsfara. Jag tror dessutom att en sådan hund som denna skulle mycket väl kunna bli en fara för barn.
Camilla suckar tungt. Hon har inte sovit ordentligt på flera nätter, när hon somnar till så infinner sig mardrömmarna.
— Det var inget bra slut på ett i övrigt ganska tufft år.
— Jag hoppas verkligen att polisen kan göra något åt det här missförhållandet. Och kan de inte det så hoppas jag att jag når folk här och nu och kan varna dem för att det finns en del hundar, och framför allt deras dåliga sällskap, som man måste se upp med därute.