Livet som Muhmd-Sameer Alrfael och hans familj hade är borta. Restaurangen och de två lägenheterna i staden Homs i Syrien har bytts ut mot ett litet rum med en dubbelsäng och en våningssäng på asylboendet Hotell Eskilstuna.
– I Syrien var vi levande måltavlor, säger Muhmd-Sameer Alrfael.
Tioårige Nourdin har precis kommit hem från fotbollsträningen. Han sätter sig på en av sängarna och tar av sig sina benskydd. Lilla Maria, fem år, leker med ett gosedjur. Äldsta dottern Dalaa, tolv år, klickar runt på sin surfplatta.
Mamma Ghadir Kharfan är inte på plats. Hon är på en svenskakurs som anordnas av kyrkan.
Sverige och kurser i svenska är inte vad familjen ser framför sig när de flyr Syrien. Faktum är att de först slår sig ner i Libyen. Men efter tre år blir det oroligt även där.
– Jag var rädd. Vi hade flytt från ett krig och sedan händer samma sak i Libyen. Det kändes så hopplöst.
I stället riktar familjen in sig på Europa. Men för att nå dit måste de ta sig över Medelhavet.
– Jag ringde runt till många smugglare för att få ett så bra pris som möjligt.
Till slut får familjen klart med en smugglare och betalar för sin resa. Men det ska komma att dröja innan de kommer iväg. I 41 dagar får de vänta.
– Vi sov utomhus under hela den tiden, utan tak. Det enda vi hade att äta var tonfisk och ost.
Dagligen pratar Muhmd-Sameer Alrfael med smugglarna, försöker få besked.
– Det var likadant varje dag, vi fick inte veta någonting. Till slut hotade jag med att kräva tillbaka pengarna. Då tog det fart.
Två dagar innan de ska resa blir familjen smärtsamt medvetna om havets faror. De får se kroppar från drunknade flyktingar bäras i land.
– Jag gjorde det här för mina barns skull, säger Muhmd-Sameer Alrfael.
Han tittar på sin dotter, femåriga Maria. Sedan fortsätter han:
– Smugglarna sa att det ingick flytvästar, men det gjorde det inte. Det kändes inte bra att sätta sina barn på den där båten. Men vad skulle jag göra?
En tolv meter lång och sex meter bred träbåt ska ta dem till Europa.
– Vi var ungefär 200 flyktingar på övre däck, samtliga från Syrien. Sedan fanns det 30 flyktingar som fick resa i motorrummet, de kom från olika länder i Afrika.
– Det fanns ingen mat, inget vatten. Det var bara människor på båten.
Efter fem timmar börjar båten ta in vatten. Flyktingarna ombord hjälps åt att ösa. Havet som tidigare varit ganska lugnt har nu ändrat karaktär. Vågor slår in över båten och det regnar kraftigt.
– Efter 19 timmar blir vi upptäckta av några flygplan. Sedan dröjer det inte så länge innan det kommer en stor båt emot oss.
Muhmd-Sameer Alrfael spricker upp i ett leende.
– Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det kändes att se den båten. Alla flyktingar klarade sig. Jag grät av lycka.
Muhmd-Sameer Alrfael berättar att han hört om Dublinförordningen som säger att en flykting ska söka asyl i det första landet hen når. Han blir därför lite förvånad när de stiger i land i Italien och får frågan om de vill stanna eller resa vidare.
– Myndigheterna hjälpte oss att resa ut ur Italien. Först hade vi tänkt fly till Holland. Men en släkting som bor i Malmö berättade att Sverige är mycket bättre. Bättre för barnen och för deras framtid.
Nu följer Muhmd-Sameer Alrfael situationen för flyktingarna som försöker ta sig igenom Europa.
– Jag blir ledsen när jag ser dem. De vill bara komma i säkerhet och fortsätta sina liv. Man betalar otroligt mycket när man är på flykt, inte bara pengar till smugglare, man betalar även med sina känslor.
– Jag hoppas på en framtid här i Sverige men först måste vi få uppehållstillstånd.
Snart har det gått ett år.
– Väntan gör mig sjuk. Jag vet inte hur länge vi ska behöva vänta. Hade man fått veta att det exempelvis kommer ta fem år innan vi får besked så hade det känts bättre. Då hade vi i alla fall vetat.
Men han är glad att de är i säkerhet.
– Det finns inga möjligheter att leva i Syrien.