I familjen Graflunds kök i Näshulta är det full fart. Barbro Graflund har både barn och barnbarn hemma över helgen och de har besök av vännerna Norma Ghashranian och George Farah med familj. Det vankas lunch, vinbladsdolmar.
– Det räcker till ett helt kompani, skojar Barbro samtidigt som hon leker med Sarah som är Norma och Georges treåriga dotter.
För ett år sedan kände familjerna inte varandra. Norma, George och Sarah bodde då på asylboendet i Hållsta sedan några månader tillbaka. Familjen hade flytt från Syrien. De minns precis när de bestämde sig.
– Vi hörde bomberna fara genom luften. Vi höll i varandra så här, säger George och griper tag om Normas arm.
– Vi var livrädda och funderade om vi skulle få se solen nästa dag, berättar Norma.
Bomberna slog ner i våningarna över och under dem. Det var bara en tidsfråga innan de själva skulle träffas så de tvingades lämna allt, sina jobb och sitt hem i Aleppo. De flyttade till Damaskus men snart haglade bomberna även där och paret såg ingen annan utväg än att lämna landet. Den långa och farliga flyktvägen tog dem via Libanon, Turkiet och sedan med båt över medelhavet till Grekland. Där började Norma må väldigt dåligt och kunde varken äta eller dricka.
– Jag upptäckte att jag var gravid och eftersom jag inte fick i mig något började läget bli akut, säger hon.
Efter två veckor i Grekland flögs familjen till Sverige och fördes direkt till Nyköpings lasarett. De var rädda men glada över att få hjälp.
Norma började må bättre och snart togs familjen till Migrationsverket i Flen och placerades sedan på asylboendet i Hållsta.
Vid samma tidpunkt hade Graflunds döttrar Lydia och Helena börjat prata om att familjen borde göra något för att hjälpa nyanlända att lära känna Sverige. Via Svenska kyrkan i Näshulta och kyrkoherden Karin Wibom fick de kontakt med Norma, George och Sarah.
– Jag har frågat Karin i efterhand hur de kom sig att det blev just dem. Då sa hon att hon ville göra något innan ljuset skulle slockna i deras ögon och det tycker jag är så starkt, säger Barbro.
– På asylboendet fick vi mat och någonstans att sova. Men det mesta av tiden gick ut på att vänta, och vänta, säger Norma.
– Det var en lättnad att vara i säkerhet men vi saknade att ha ett vanligt liv och att tillhöra en familj, säger George.
– Jag kommer ihåg när vi skulle träffa Graflundfamiljen första gången, det var på min födelsedag, berättar Norma. Jag var så glad att få komma bort från anläggningen, att vi fick se hur en svensk familj lever och att vi äntligen fick komma in i ett varmt hem.
Snart har det gått ett år sedan det första mötet och mycket har hänt sedan dess. Norma har fött dottern Lea som nu är sju månader. Familjerna har lagat många middagar tillsammans, hjälpts åt med viktiga blanketter från svenska myndigheter och Barbro, som är pensionerad lärare, har lärt familjen svenska.
– Sarah är ett riktigt språkgeni, hon kan svenska, armeniska och arabiska, säger hon och lyfter upp henne i famnen.
– Det känns så fint att vi har någon som kan prata svenska med Sarah och som undrar hur Lea växer. Barbro är barnens extramormor, säger Norma.
Barbro tycker att fler borde göra som hennes familj och bli kontaktperson till asylsökande. I alla fall pensionärer, säger hon och menar att de har tid över.
– Vi säger jämt att de som kommer till Sverige måste integreras, men bollen ligger hos oss. Det är vi som måste bjuda in och säga "kom till oss", säger hon.
– Det här har gjort att vi ser på allt med nya ögon. Vi ser inte flyktingar, vi ser människor. Norma och George skulle lika gärna kunna vara mina barn, fortsätter Barbro och tillägger att det känns så nu, som att hon har fått en större familj.
Norma, George och barnen bor inte kvar på asylboendet i Hållsta. Familjen har fått uppehållstillstånd och har flyttat till Stockholm. Men besöken i Näshulta fortsätter, de betyder fortfarande mycket för dem.
– Utan deras hjälp hade vi gått under. De visade oss vad ett normalt liv i Sverige kan vara. Det kan låta enkelt men det betyder så mycket. De gav oss hoppet tillbaka, säger George.