För nästan exakt två år sedan, den 30 mars 2012, riktades världens blickar mot St Petersburg i Leningrads län, som är vänortslän med Sörmland, efter att staden antagit en lag mot så kallad homopropaganda. Trots att lagen är diffus och luddigt skriven har den väsentligt försvårat livet för privatpersoner och organisationer som arbetar för homo-, bi- och transexuellas rättigheter.
Polina Andrianova, en av HBT-organisationen Coming Outs nio anställda, berättar om att verbala påhopp blivit vanligare.
– När jag håller min flickvän i handen på stan skulle en mamma kunna anmäla mig för att jag sprider homopropaganda till hennes barn, säger Polina Andrianova, en av HBT-organisationen Coming Outs nio anställda.
– Jag märker att människor tittar mer på oss när vi går på stan hand i hand, och det är tydligt att de inte gillar vad de ser. Men även när jag går själv på stan får jag ibland verbala påhopp.
Organisationen som Polina arbetar för huserar på en lokal adress inte långt från St Petersburgs centralstation. Här finns varken någon regnbågsflagga på fasaden eller skylt som avslöjar vilken verksamhet som finns innanför dörrarna. De senaste månaderna har säkerheten höjts runt kontoret. I november förra året attackerades en sluten tillställning för HBT-personer som arrangerats av en HIV-organisation i St Petersburg.
– Tre maskerade män rusade in och slog omkring sig med basebollträn och avfyrade skott med luftpistoler. En av gästerna förlorade synen på ena ögat. Efter den händelsen har vi installerat kameror och porttelefon, säger hon.
Lagen mot homopropaganda innebär att det blivit olagligt att sprida information om icketraditionella samlevnadsformer till minderåriga. Men lagen har även medfört att det nu är straffbart att anordna offentliga manifestationer för att exempelvis belysa det utbredda våldet mot HBT-personer i Ryssland. Prideparader är inte längre att tänka på. Minderåriga kan ju råka passera. Trots omfattande inhemska och utländska protester antogs samma lagförslag även på federal nivå i juni 2013.
– I praktiken har det gett grönt kort till alla som inte gillar homosexuella att angripa oss, säger Polina.
Hatattacker mot homosexuella är inget nytt i det ryska samhället. Men attacken i november var unik på så vis att den riktade in sig mot en privat tillställning. Namn på HBT-aktivister har även publicerats på hemsidor som drivs av homofientliga grupper. Den senaste tidens händelser har tvingat ryska HBT-organisationer att tänka över säkerheten.
– Jag får flera hatmejl i veckan till min epostadress, säger Valentina Tenevskaya, 30, som koordinerar volontärarbetet och föräldraklubben och vars kontaktuppgifter av förklarliga skäl finns lättillgänglig på nätet.
– Min rumskompis ringer mig hela tiden när jag är på väg hem från jobbet och kollar att jag är okej.
I det trånga kontoret på femte våningen samsas nio anställda om utrymmet. Det är tätt mellan skrivborden och dataskärmarna. Samtliga fönster vetter in mot en asfalterad innergård som är omgärdad av äldre byggnader. Härifrån koordineras organisationens alla evenemang och verksamheter med hjälp av cirka 400 volontärer. Man anordnar seminarier och utbildningar, träffar för samkönade familjer med eller utan barn, liksom möten för föräldrar till homosexuella. Till kontoret kommer även personer som är i behov av psykologsamtal och juridisk hjälp.
– Samkönade par med barn är de mest sårbara under den här lagstiftningen. Vi får många samtal varje vecka från familjer, säger Polina Andrianova.
I teorin innebär lagen att samkönade föräldrar kan fällas för brott eftersom de bara genom att leva ett familjeliv sprider "homopropaganda" till sina barn. Och en utvidgning av antigaylagen är i antågande. I ryska duman ligger ett lagförslag som skulle ge de sociala myndigheterna rätten att tvångsomhänderta barn till homosexuella.
Oron är mycket utbredd bland de HBT-personer som för tre-fyra år sedan tog steget och skaffade barn. Det var en tid då allt fler ryska HBT-organisationer grundades och de första Pridefestivalerna nått Ryssland. Men den gryende optimismen släcktes snabbt.
På en av St Petersburgs många gayklubbar möter jag Maria, en lesbisk kvinna i 30-årsåldern, någon dag senare. Klubblokalen ligger på en central adress bredvid en rad andra restauranger och uteställen. Men till skillnad från andra klubbar är fönstren här mörklagda och entrédörrarna låsta. Gästerna måste först ringa på en dörrklocka och inspekteras av en vakt innan de släpps in, och innanför ståldörren väntar kroppsvisitering och genomgång av väskor. Mellan dimridåerna av cigarettrök berättar Maria att hon har en 3,5-årig son där hemma. Officiellt är hon ensam vårdnadshavare, men innanför hemmets fyra väggar har barnet två mammor, Maria och hennes flickvän.
– Är det någon som frågor så har jag en kvinnlig inneboende, berättar Maria på stapplande engelska.
– Du har väl hört talas om propagandalagen? Det går inte att prata om att man är lesbisk.
Hon bläddrar i sin mobil och visar upp en bild på sin son. Maria tar också hjälp av uppslagsverket i sin smarta telefon när hon inte finner orden hon söker. De senaste månaderna har hon tagit kurser i engelska på kvällstid.
– Jag vill ha ett syskon till min son, men vi kan inte fortsätta bo här. Inom tre år har vi lämnat Ryssland och flyttat till USA.
På Coming Outs kontor kan besökare förse sig med broschyrer som förklarar att alla familjer är lika mycket värda. I praktiken har Marias familj inget existensberättigande i det ryska samhället.
Enligt en undersökning som Coming Out genomfört med 200 så kallade regnbågsfamiljer svarade 58 procent att de aktivt planerar att lämna Ryssland. Många har redan flytt till Skandinavien medan andra väljer Kanada och USA.
– I vanliga fall hjälper vi inte människor att emigrera, det är inte en del i vårt uppdrag, men med familjerna är det annorlunda. De har inget annat val. Lämna Ryssland är det enda säkra. Du kan bli angiven av dina grannar, av lärare i skolan, av sociala myndigheter. Myndigheter kan komma och ta ditt barn, säger Polina.
Behoven är stora och åtagandena många, men det senaste året har de juridiska processerna slukat allt mer tid av organisationens anställda. Företrädare för Coming Out har precis kommit ur en lång rättstvist där man stått anklagad för att ha undlåtit att registrera organisationen som en utländsk agent. Sedan 2012 är det lag på att icke-statliga organisationer som tar emot ekonomisk stöd från utlandet måste registrera sig och rapportera om sin verksamhet till ryska myndigheter. Åtalet lades dock ned på grund av teknikaliteter, och kravet på böter motsvarande 150 000 svenska kronor kvarstår inte längre.
– En sak är säker och det är att vi inte kommer att registrera oss frivilligt, säger Polina. Om vi tvingas till det så får vi ombildas i en annan form.
Det finns dock ljusglimtar. Andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland är mer välvilligt inställda till HBT-organisationer i dag än tidigare och mer öppna för samarbeten. Och mindre fristående medier, som framför allt finns på nätet, har börjat skriva allt mer om HBT-frågor. Så såg det inte ut när Coming Out grundades 2008.
– Då var det alldeles tyst om HBT-frågor i ryska medierna. Nu är de helt klart mer positivt inställda till oss. Eller åtminstone mindre homofoba. De har börjat använda rätt terminologi och kallar oss inte längre "faggots" (skällsord för bög), säger Polina.
– Fast blir de alldeles för liberala så får de stänga ner förstås, inflikar Valentina Tenevskaya.
Förtrycket och lagstiftningen mot Ryssland HBT-personer har också lett till starka solidaritetsyttringar från många håll i världen. OS-spelen i Sotji i februari vände västvärldens blickar mot den ryska antigay-lagstiftningen.
– Trycket från omvärlden gjorde att Putin faktiskt tvingades göra uttalanden om HBT-personers situation i Ryssland. Dumma uttalanden givetvis, men det innebär att vi kan säga: Du har påstått att HBT-personer inte blir diskriminerade, vi är HBT-personer och vi blir faktiskt diskriminerade, säger Polina.
Författaren Masha Gessen, som både är lesbisk och en frän kritiker av Putin, meddelade för ett halvår sedan att hon känner sig tvingad att lämna Ryssland för sin och sina barns säkerhet. Tanken på att lämna hemlandet är inte aktuellt för Valentina eller Polina. Inte just nu i alla fall.
– Det pågår fortfarande bra jobb med bra resultat. Och det finns fortfarande HBT-personer som vill leva här och kämpa, säger Polina.
– Fast någon gång i framtiden vill jag ha barn. Vi får se hur jag gör då, kanske har saker förändrats den dagen. Jag tar en sak i taget.