Det var kriget som fick systrarna May och Lana Nassri att lämna Syrien och fly till Sverige 2014.
– När explosionerna närmade sig vårt område förstod vi att läget i landet var hopplöst, säger May Nassri.
Lana och May Nassri kom till Sverige utan sina barn och väntan och ovissheten blev en påfrestning psykiskt.
– Jag var väldigt ledsen och deprimerad. Jag saknade min son, säger May Nassri. Men han kom till Sverige till slut.
– Det var det värsta jag genomlevt i mitt liv, säger Lana Nassri.
Processen att få hit barnen var lång och mödosam. När de efter tre år kom till Sverige var det en stor lättnad för systrarna.
Väntan på uppehållstillstånden blev lika plågsam och svår som vägen till det nya landet.
– Jag ville lära mig svenska så fort som möjligt. Men det fick vi inte, man får inte språkundervisning om man inte har uppehållstillstånd, säger May Nassri. Jag och min syster gick runt till olika myndigheter bara för att få en väg in i språket.
Men ansträngningarna var förgäves första tiden. Tills de fick möjligheten att anmäla sig till Eskilstuna kommun för att få en språkvän. Och det fick de. Språkvänner är frivilliga personer som träffar nyanlända som vill lära sig svenska. Det var så de mötte Mariette Engvall.
– Jag har jobbat som skolrektor i över 20 år och som lärare 25 år och när jag blev pensionär ville jag hjälpa andra, säger Mariette Engvall.
När Lana och May Nassri berättar om sina svårigheter sitter Mariette Engvall bredvid och nickar instämmande och bidrar med exempel på motgångar som systrarna fick erfara här i Sverige.
Lana Nassri är utbildad ekonom och arbetade på finansinspektionen i Syrien i tio år. Systern May Nassri är utbildad psykolog och pedagog. Att lära sig språket och att tacka ja till alla kurser som erbjuds har varit viktigt för systrarna. Men att få jobb var inte lika lätt som de trodde.
– Jag vill jättegärna jobba. Jag vill inte stanna hemma och laga mat, det är inte mitt intresse, säger May Nassri och ler.
– Nej, jag vet det, fyller Mariette Engvall på, och de skrattar tillsammans.
Båda systrarna betonar vikten av att studera, läsa och bidra till samhället, men samhällets dörr är många gånger stängd och det skapar uppgivenhet.
Lana Nassri klarade Svenska grund, en kurs på ett år, på bara tio veckor.
– Jag klarade det, trots att jag saknade mina barn och var djupt deprimerad men det gick, säger Lana Nassri.
När Lana och May Nassri var färdiga med studierna ville de snabbt ut på arbetsmarknaden. Efter många turer och samtal med olika aktörer fick Lana Nassri jobb i Eskilstuna.
– Jag jobbade där i tre år med halva ingångslönen. Jag ville ändå fortsätta och ansvarade för många projekt. När projekten var avslutade fick jag gå. Jag känner mig utnyttjad och saknar rättigheter på arbetsmarknaden, säger hon
Lana Nassri var inte anställd direkt av företaget hon jobbade på. Först var det subventionerad anställning i två år och sedan via ett bemanningsföretag. Även om lönen höjdes hos bemanningsföretaget förblev anställning otrygg.
Inte ens i offentlig sektor, där hon fick vikariat, fanns det anställningstrygghet. Hon hade kontrakt i sex månader men kommunen backade och hon fick sluta efter fyra månader.
May Nassri jobbar inom skolvärlden och hon får aldrig veta om hon får fortsätta efter sommaren.
– Jag har så otrygg anställning. De säger att de har behov men att de inte har råd att anställa. De säger att jag är så bra men ändå vill de inte ha kvar mig.
Systrarna är, trots motgångarna, optimistiska när de pratar om framtiden. De ska inte ge upp, de fortsätter att söka jobb.
– Jag vet att vi svenskar ofta tror att beslöjade kvinnor vill vara hemma. Men här är två kvinnor som gärna vill arbeta, som är välutbildad men som inte får jobba och bidra till samhället. Jag känner en sådan ilska när man inte tar vara på deras kompetens, säger språkvännen Mariette Engvall.
Att få möjligheten att jobba, betyder väldigt mycket för systrar.
– Man får självförtroende när man jobbar och bidrar till samhället, säger May Nassri.
– Man vill vara en bra förebild för barnen, de ska stolta över en, säger Lana Nassri.