De fem syskonen i familjen har alltid haft en nära relation. Men när deras mamma gick bort i levercancer, endast 57 år gammal, blev banden starkare än någonsin.
– Vi två bodde ensamma med mamma och var minderåriga, berättar Ida.
Hon var 15 år, storebror David ett år äldre. Att flytta till pappan var aldrig något alternativ. Kontakten mellan dem hade varit sporadisk och pappan var svårt sjuk sedan länge. Förra året avled även han.
David blev genast erbjuden att komma och bo hos sin klassföreståndare, som han hade god kontakt med.
För Ida blev lösningen att flytta hem till sin äldste bror och hans familj.
– Jag oroade mig egentligen aldrig för var jag skulle bo. Jag kände att det skulle ordna sig och det gjorde det ju också.
Men bara ett halvår senare drabbades även broderns familj av allvarlig sjukdom när sonen, bara fem år, insjuknade i leukemi.
Då sviktade även Idas ljusa syn på livet.
– Jag undrade vad det var som var fel, eftersom alla i min familj blev sjuka.
Den här gången gick det ändå bra och i dag är brorsonen friskförklarad.
Moderns sjukdomstid blev kort, hon avled bara fem månader efter chockbeskedet om levercancern. Ingen kunde ana att det skulle gå så snabbt.
Syskonen hanterade den svåra tiden på olika sätt.
– Jag blev väldigt omhändertagande och beskyddande mot mamma och ville inte visa att jag var ledsen, säger Ida.
David orkade inte riktigt, utan drog sig undan.
– Det kan jag ångra i dag. Nu önskar jag att jag hade orkat vara mera med mamma och ta vara på den sista tiden vi hade tillsammans, säger han.
David bodde kvar hos sin klassföreståndare tills han tog studenten. Då flyttade han till en egen lägenhet.
– Jag tyckte att det var dags.
I dag jobbar David och säger att han trivs med livet.
– Det var jobbiga år, men det var bara att ta en dag i taget. Mitt enda råd till den som är ung och råkar ut för svåra saker är: Håll ut, för det blir bättre.
Också Ida har ett råd till den som är ung och har det extra jobbigt.
– Försök att göra saker du vet att du mår bra av. Jag har alltid tränat mycket, spelat fotboll och hållit på med MMA-fitness. Jag blir glad av att röra på mig.
Ida bor kvar hos storebror och jobbar också hon. Hon tog studenten med toppbetyg och fick stipendium som årets idrottselev. Syskonen är oerhört stolta över henne. Nu närmast är siktet inställt på hösten och en resa till Australien.
Men på kvällen den 18 april i år kunde det ha gått riktigt illa. Ida var på väg hem i bilen när ett rådjur sprang upp på vägen.
– Det var frosthalka och jag hade just lagt på sommardäcken. Så fort jag nuddade bromsen släppte greppet. Bilen for av vägen och voltade.
– Räddningstjänsten sa att jag hade änglavakt och alla syskonen tänkte på mamma som finns där uppe.
Resan slutade med en totalkvaddad bil som låg på taket.
– Jag fick krypa ut. Jag var blåslagen men i övrigt oskadd.
– Då insåg jag hur skört livet är och hur lite som behövs för att det ska ta slut. Det gäller att ta vara på det man har.