Peter Danngren fyllde nyligen 61 år. Hela hans liv har präglats av uppväxten på olika barnhem. Det började redan vid 10 månaders ålder då hans ensamstående mamma blev vräkt och Peter omhändertogs av dåvarande barnavårdsnämnden. Hans tidigaste minne i livet är från när han var fyra år gammal.
– Jag minns att jag var ledsen. Jag hade fått reda på att jag inte skulle få stanna kvar i den familj jag bodde hos. Och så där höll det på fram till jag var tolv år gammal. Jag bodde på barnhem och fosterhem men aldrig längre än tre-fyra månader på samma ställe.
Hans sjuåriga skolgång avverkades på sju olika skolor. Ända sedan han var fem år gammal har han diagnosticerats som psykiskt sjuk och ätit psykofarmaka.
– Jag var aldrig trygg som barn. Det närmaste ett hem jag hade var på barnpsykiatriska kliniken, säger Peter Danngren.
Hans vuxna liv har varit en ständig upprepning av barndomen med flyttlass som gått oräkneliga gånger runtom till olika städer i Sverige.
– Jag har inte haft en känslomässig styrka att bli vuxen och därför levt ett ostrukturerat liv med bland annat missbruk.
Många av de han lärde känna och som växte upp under liknande förhållanden är döda i dag. Själv är han drogfri sedan åtta år och lever under knappa ekonomiska förhållanden som förtidspensionär. När vi träffas över en kopp kaffe på ett av Eskilstunas fik säger han att han trots allt mår rätt bra. Han klappar sig på den runda magen och säger att extrakilona som sitter där beror på psykmedicinen.
– Jag är bipolär nu, enligt psykläkarna. Det går mode i diagnoser, säger han och skrattar.
År 2011 hölls en högtidlig upprättelseceremoni i Stockholms stadshus som väckte ett visst hopp hos Peter Danngren och alla dem som farit illa av samhällsvården. Politiker och kungligheter stod på rad och bad om ursäkt till alla som vanvårdats. Nu skulle det vara möjligt för dem som utsatts för allvarliga övergrepp och försummelser från samhället att få en ersättning på 250 000 kronor.
– Det har gått inflation i ursäkter men den där tog jag faktiskt till mig.
Han tog kontakt med Eskilstuna kommun där han fick en handledare som hjälpte honom att få fram all dokumentation från uppväxten.
Peter ansökte sedan om ersättning hos den då nybildade myndigheten Ersättningsnämnden och bifogade handlingar som skulle bekräfta att han utsatts för övergrepp. Ett av fallen handlar om hur han som sexåring hämtades av myndigheterna till ett barnhem utan att någon släkting eller anhörig visste om det. Den andra händelsen inträffade två år senare när han på ett annat barnhem ständigt fick stryk av de äldre pojkarna utan att personalen någonsin ingrep.
Peter Danngren fick avslag på sin ansökan. Den vanvård han fick utstå som barn bedömdes inte som tillräckligt allvarlig, skrev nämnden. I augusti 2014 skickade han in en förnyad ansökan med omfattande och kompletterande information. Han ville visa sambandet mellan de händelser som inträffade under alla de år han var omhändertagen och det lidande han på grund av detta upplevt resten av livet. Men även denna gång fick han avslag.
– Då var jag väldigt uppgiven. Det tog nämnden 1,5 år att fatta ett beslut på 20 rader som innehöll två faktafel. Ingen därifrån tog kontakt med mig under tiden. Det har varit tufft att gå igenom saker som jag velat lägga bakom mig och sen få avslag på felaktiga grunder. Det är en ren kränkning!
Den känslan delar han med många. Bara drygt hälften av de 4 794 personer som ansökt om ersättning har fått det.
– Jag missunnar inte dem som fått pengar, tvärtom, det är bra för dem. Min erfarenhet är att människor som gått igenom en massa elände i barndomen har en solidaritet och en empati med andra som också haft det kämpigt. Men får man inga pengar är det som att man inte heller får någon upprättelse.
I besvikelsen efter det andra avslaget skickade Peter Danngren också tillbaka den formella ursäkt han fått av Eskilstuna kommun.
– När jag fick den i maj 2012 tyckte jag det kändes skönt. Jag ramade in den och hängde den på väggen. Men kommunen gjorde mig en björntjänst som uppmanade mig att söka ersättning.
Någon bitterhet känner han inte, men besviken och ledsen.
– Nej, bitterhet leder inte till något bra. Har jag kämpat så här långt i livet måste jag fortsätta. Men jag vill inte att barn i dag ska hamna i samma flyttcirkus som jag hade i min barndom. Jag önskar att det infördes nolltolerans mot vräkningar av ensamstående med småbarn. Att 500 barnfamiljer vräks varje år i Sverige är en skam. Här skulle Eskilstuna kommun kunna bli en föregångare, säger Peter Danngren.
Den svenska staten avsatte en miljard kronor till ersättning för dem som vanvårdats men bara hälften av pengarna har betalats ut. – Det är en stor skam, pengarna finns ju där, säger Per Asp, ordförande i riksförbundet för samhällets styvbarn.
Den svenska staten utlovade 250 000 kronor till dem som vanvårdats och utsatts för allvarliga övergrepp på barnhem och fosterhem fram till 1980. Fram till i maj i år hade 4 794 personer ansökt om pengar men över hälften, 54 procent, har fått avslag och nekats ersättning.
– Besvikelsen i den här gruppen är enormt stor. Folk ringer till mig och gråter i telefonen och jag vet att tre-fyra personer har tagit livet av sig efter att de fått nej, säger Per Asp.
Han företräder cirka 600 medlemmar i Riksförbundet Samhällets styvbarn och är mycket kritisk till hur lagen om ersättning utformades.
– Det blev ett hafsverk.
Den bilden bekräftas av Göran Johansson, som ledde arbetet med den så kallade vanvårdsutredningen. Han menar att lagen som skrevs blev för sträng genom att beviskraven var för höga för den som drabbats.
– Det bör antingen ha varit en fruktansvärt dålig proposition som skrevs, att man inte begrep bättre, var inkompetent. Eller också var man en lydig dräng till en regering som ville spara pengar, säger Göran Johansson till SVT Nyheter.
Ersättningsnämnden, den myndighet som bildades för att hantera och bedöma de vanvårdades berättelser, upphör nu med sitt arbete och avvecklas helt den 30 juni 2016. Men för många av dem som fått avslag går kampen vidare. En grupp på elva personer har stämt svenska staten inför Europadomstolen men den vägen är inte vidare framkomlig enligt Per Asp.
– Det kommer aldrig att gå, det tar ju 20 år, säger han.
I stället riktar han och föreningen in sig med krav på regeringen att de som fått avslag ska få sina fall prövade på nytt.
– Det kostar inte staten något extra, pengarna finns ju där, säger han.