Barnen på bilderna som Shabnam Asadzadeh har med sig från staden Kobane i Syrien ler. Men de log och skrattade även när de berättade för henne om hur deras föräldrar halshuggits, dödats.
– Jag önskar att jag inte hade åkt ensam. Det här är det värsta jag har varit med om. Och jag mår fortfarande jättedåligt, säger Shabnam Asadzadeh.
Barnen, många av dem inte äldre än tre – fyra år, förstår inte riktigt allvaret i det som händer, berättar Shabnam Asadzadeh. Hon har själv svårt att sätta ord på det hon fick se i den syriska staden som blivit en symbol för kurdernas kamp mot terrorgruppen Islamiska staten. Hon har sett döda kroppar, brända kroppar. Människor som lever utan tak över huvudet. Som har liten tillgång på vatten och mat.
– Det är katastrof, det värsta jag sett i hela mitt liv. När jag tänker på vad de gått igenom... Nej, jag vet inte vad jag ska säga...
Eskilstuna-Kuriren skrev om Shabnam Asadzadeh och hennes insamling dagarna innan hon åkte. Om hur hon kände att hon inte kunde sitta hemma och se på. Att hon var tvungen att göra någonting.
Då var hon hoppfull. Nu i efterhand känner hon sig uppgiven.
– Jag lyckades samla in 150 000 kronor och det hade jag verkligen inte förväntat mig. Och jag är jättetacksam till de som skänkt. Men... det räcker inte.
Går det att leva i Kobane?
– Jag skulle inte kunna leva där. De har ingenting, inga hus, ingenting. Men de är så hoppfulla, de hoppas på det bästa och är så stolta över sin kamp mot IS. De har ingenting att äta men de hoppas på en bättre framtid. Tyvärr tror jag inte att det kommer bli så.
Hon åkte ner den 5 juli. Försökte ta sig in via den turkiska gränsen, men den turkiska militären hotade att skjuta henne om hon passerade. I stället fick hon ta sig in i Syrien olagligt.
– I början handlade det mycket om att ordna med mat. För stora delar av pengarna jag samlat in köpte jag mat med bra hållbarhet, eftersom de som bor i Kobane saknar kyl och frys. Sedan delade jag ut pengar till ungefär 400 familjer så att de själva skulle kunna köpa mat.
I en månad befann hon sig i Kobane. Nu har hon varit hemma lika länge.
– Jag försöker fortfarande hjälpa till rent ekonomiskt och skicka ner pengar. Men samtidigt har jag mitt liv också och jag har inte hur mycket pengar som helst eftersom jag själv är student. Jag tänker hela tiden att jag borde göra mer.
– Jag funderar på att starta en till insamling men det är så mycket jobb. Jag orkar inte längre, men när jag ser dem känner jag att jag måste.
För fem år sedan kom Shabnam Asadzadeh till Eskilstuna. Nu bor hon i Stockholm sedan några månader tillbaka. Där studerar hon till socialpedagog och jobbar extra inom vården.
– Jag ska jobba med barn, med flyktingar. Jag kommer åka till krigsdrabbade länder. Jag känner att det är något jag måste göra.
Nu följer Shabnam Asadzadeh rapporteringen om flyktingkrisen. Hon har sett bilderna på Alan Kurdi, den treårige pojken vars kropp spolades i land på en strand i Turkiet. Pojken som kom från Kobane.
– Mitt hjärta gick sönder när jag såg bilden, säger Shabnam Asadzadeh.
– Det är hemskt att se lidandet. Människorna flyr från Syrien och hoppas på ett bättre liv. De lämnar allt och så förlorar många av dem sina liv på vägen. Det är hemskt.