Hos frisören i september. Det är dags att klippa av det långa, tjocka hårsvallet. Skönt, lite läskigt men roligt att vara i mål, kände Dexter.
– Jag älskar dig!
Orden uttalas ofta under tidningens stund tillsammans med Jane Johnsson–Junes och hennes son Dexter Edvardsson– Junes. De tittar på varandra med så mycket kärlek och respekt att det är helt omöjligt för den som iakttar dem att inte påverkas.
När fotografen visar den rosa fond hon monterat upp för bilderna lyser Dexter upp. Härlig färg!
– Jag skulle ha tagit med mig dinosauriedräkten, säger han och trummar med fingrarna mot hakan som för att tänka fram andra lösningar för kreativa bilder. Även om fotografen egentligen bara vill fånga den starka kärleken mellan dem.
– Jag är nio år. Man borde ju fatta att jag har galna idéer.
Och lite galna – men konstruktiva – idéer hade han redan tidigt. Jane berättar om när sexåriga Dexter såg ett tv-program om cancersjuka barn och undrade varför de inte hade hår.
– Du började ställa fundersamma frågor.
– Mmm, jag tyckte så synd om de sjuka och ledsna barnen, och bestämde mig för att de skulle få hår av mig så de blev glada. Jag skulle spara mitt hår och ge till dem som gör peruker.
Dexter hann spara en bit – innan skolan fick problem med löss, och han fick klippa av sig allt och börja om igen. Men sen fick det växa till helt nyligen, då drygt tre decimeter föll för frisörens sax.
– Jag hade längst hår i klassen, skrattar han.
– Det var rätt skönt, men jobbigt i duschen. Lite roligt var det när jag var den enda i familjen med hår. Min bonuspappa har rakad skalle, och så har vi två nakenkatter.
Jane berättar att Dexter kämpade på bra med sitt hår, och var väldigt bestämd med att det skulle hinna bli tillräckligt långt innan han gick till frisören. Fast ibland blev det lite extra tufft. Vissa dagar på Slottsskolan under de här tre åren har inte varit roliga.
– Jag blev mobbad och retad. Men en dag tröttnade jag på frågan "Är du tjej eller kille, egentligen?" och svarade: "Alla superhjältar har långt hår, vet du inte det?"
– Flera andra killar blev inspirerade av mig, de sparar ut sitt hår nu och ska göra samma sak.
Men som ett slags ödets ironi tappade Jane sitt hår medan sonens växte. Medan han kämpade för att ge cancersjuka barn hår på huvudet drabbade sjukdomen hans mamma.
Jane har varit väldigt öppen med sin cancerresa, från beskedet om bröstcancer till i dag, två och ett halvt år senare. Den stora tumören och sjukdomen som spridits till lymfkörtlarna. Operationerna, de tunga behandlingarna, håravfallet, operations- och strålningssåren, illamåendet – allt har hon dokumenterat och lagt ut på Facebook.
– Det finns för många förskönande bilder av cancer. Bröstcancer är inte bara leende färdigbehandlade kvinnor i snygga peruker och nykonstruerade bröst. Vägen dit är allt annat än vacker. Jag kände att jag behövde få visa det, få bort de här konstgjorda beskrivningarna som liksom vill tysta ner sjukdomens olika stadier.
– Så jag la ut mina bilder längs vägen, när man som drabbad som mest behöver få känna att det här är inga konstigheter, inget att skämmas för. Så här ser verkligheten ut för massor av kvinnor. Vi måste inte vara starka och vackra, med fina leenden. För mig var verkligheten en trasig bröstkorg, sönderbränd av strålbehandlingen. Och en svullen, värkande kropp utan hår. Vi tog bilder tillsammans, jag och Dexter.
– Och jag berättade för honom direkt när jag fått beskedet. Vi har den här grejen att vi inte ljuger för varann. Jag övervägde att dölja det så länge jag kunde, men visste att behandlingen skulle bli rätt aggressiv. Så vi behövde prata båda två. Det blev tunga samtal, om saker ett litet barn inte ska behöva tänka på. Men vi hittade stöd i varandra. Dexter fick vara stark för sin mamma, han var med när jag fick mina cellgiftsbehandlingar och vi fick smörgåsar efteråt på sjukhuset.
Han nickar och minns.
– När mamma blev cancersjuk blev jag väldigt ledsen. Men då ville jag det här med håret ännu mer.
Nyligen åkte håret av, och frisören kunde skicka fyra långa flätor till perukmakaren. Under åren han sparade ut håret blev Dexter retad på skolan, men nu kopierar andra elever hans superhjälteinsats.
När Jane hade som mest ont och inte orkade med sånt de brukade göra tillsammans hittade de nya saker hon klarade. Och, intygar de båda, det blev en hel del flams och trams. Mycket skratt mitt i allvaret.
– Vi hittade på lekar där mamma kunde luta sig tillbaka och jag gjorde allt jobb.
Men han gillade inte när Jane efter att ha tappat mycket hår på grund av cellgifterna till slut rakade skallen. Då fick hon först inte hämta honom i skolan.
– Jag skämdes och ville att hon skulle ha något på huvudet. Mamma hade så fint hår innan, tjockt och lockigt ner till midjan. Men sen efter ett tag sa jag: "Nej, det spelar ingen roll, du är ju fortfarande min vackra mamma."
Jane konstaterar att hon under den här tuffa sjukdomstiden fann otroligt mycket styrka i sin son.
– Han fick lov att växa upp lite snabbare än andra barn.
– Du är batteriet, jag är batteriladdaren, säger Dexter.
Han berättar att han fortfarande kan ha mardrömmar om när mamma var som sjukast.
– Mamma är den enda som gjort att jag klarat mig igenom det som varit tufft i mitt liv. Mamma är min riddare, utan henne och min bonuspappa vore jag helt förstörd, säger Dexter och förklarar att han inte bara kämpat med alla känslor när mamma blev allvarligt sjuk. Och när han mobbades. Hans pappa lämnade dem i en konfliktfylld separation när Dexter var liten och de har ingen bra kontakt i dag.
Plötsligt var Dexter den enda i familjen med hår, som växte sig långt. Mamma rakade av sig sitt när cellgifterna fick det att ramla av, bonuspappan rakar också sitt huvud och husdjuren är nakenkatter.
Jane mår bättre nu än hon vågat hoppas på, och hon stortrivs som bemanningsassistent inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning, något hon tidigare bytte till från nattjobbet som undersköterska. Till sonens glädje. Ett drygt år efter diagnosen var hon tillbaka i arbetslivet.
– Att vara hemma och sjuk klingar fel i mitt huvud. Det var ett tungt år, jag är så tacksam att jag kommit så här långt i rehabiliteringen.
Och Dexter med sin nya coola frisyr går i fyran, och fyller tio om bara några veckor. Som vuxen vill han nog jobba som dataprogrammerare. Eller kanske lärare. Håret kan han tänka sig att spara ut och skänka igen. På lite sikt. Men betalt får man inte för donerat hår.
– Bara en massa kärlek från de sjuka barnen. Det känner man, och om inte det är pris nog... Glädje betyder mycket mer än rikedom.
Än är cancern inte riktigt övervunnen. Men det kommer den att vara när Jane och Dexter är klara med den.
– Yes, vi spöar den här skiten! Det har vi bestämt, eller hur du älskling? säger Jane och lägger armen om sonens hals.
– Jag älskar dig mamma, svarar han. Och så lämnar de redaktionen, tätt ihop, fnissandes.
Dexters hårprojekt spreds via Jane på Facebook, där bland annat en kvinna i Tyskland imponerades och visade sina två söner, som nu också sparar ut sina hårsvall till förmån för cancersjuka barn.