"Jag lever och får fantastiskt fin hjälp och vård", säger Doriz Zsiga tre veckor efter den otäcka olyckan.
Det är en blåslagen och ännu lite orörlig Doriz Zsiga som tar emot när tidningen hälsar på efter den allvarliga olyckan som inträffade på Solvik båtklubb för drygt tre veckor sedan.
– Vi tog upp vår segelbåt på lördagen. Sjösättning och upptagning innebär alltid några kritiska moment, men vi hade hjälp av en stor kranbil allt gick jättesmidigt, säger hon och fortsätter:
– När vi kom hem blev vi uppmärksamma på väderprognosen för de närmsta dagarna, som skvallrade om regn och hårda vindar, därför bestämde vi oss för att så snart som möjligt täcka över båten.
Det var när Doriz och hennes man Ingvar Andersson återvänt till Solvik och båten på söndagen som olyckan var framme.
– Vi behövde justera en stötta innan vi drog i gång täckningsarbetet och det var då något gick väldigt fel – och kusligt snabbt. Jag befann mig på marken när det small till och båten välte över på sin babordssida. Jag hann inte undan, hamnade under och kunden inte komma loss.
Fötterna är fortfarande svullna och blåslagna – trots att det har gått tre veckor sedan olyckan.
Segelbåten, en Monsun 31, väger drygt fem ton och Doriz fick tyngden över sitt bäcken och underkropp.
– Det gjorde vansinnigt ont. Mitt ena ben hamnade i en onaturlig vinkel och jag kunde inte röra mig ur fläcken. Kranbilen som hjälpt oss dagen innan var borta och andra båtägare rusade fram för att hjälpa till på bästa sätt. Min man höll min hand hela tiden och jag var vid medvetande hela tiden.
Det tog en stund innan räddningstjänsten hittade fram och ytterligare några minuter innan de med hjälp av luftkuddar kunde lätta på trycket.
– Jag satt nog fast i 45 minuter. Det var en mardröm. Samtidigt som de drog loss mig fick jag morfin och därefter tuppade jag nog av.
Den drygt fem ton tunga segelbåten välte omkull när en av stöttorna skulle justeras. Doriz Zsiga, som befann sig nedanför, fick skrovet över sig och klämdes fast.
Det bar i väg i ilfart till akuten på Mälarsjukhuset, där ena foten gipsades och lårbenen stabiliserades innan resan fortsatte mot Karolinska i Solna.
– Jag hade tur som fick komma direkt till traumaenheten. Där var det var en helt otrolig uppbackning och det märktes att personalen som tog hand om mig visste vad de gjorde. Det gav trygghet och jag kände att jag skulle klara mig, säger Doriz.
Dagen efter opererades hennes krossade bäcken och båda lårbenen.
Undersköterskan Ida Köning, på Rehabavdelningen, hjälper Doriz Zsiga tillrätta i sjuksängen.
– Ingreppen tog en hel dag, men jag fattade snart att allt gått bra. En läkare förklarade läget och det var inga förskönande omskrivningar. Det var raka rör och det uppskattade jag något otroligt.
Efter några dagar på Karolinska fick Doriz åka tillbaka till Eskilstuna och har sedan dess vistats på Mälarsjukhusets ortopedklinik och rehabavdelning.
– Det är fantastiskt här på rehab och jag känner att jag gör framsteg. Jag har känsel i hela kroppen och hoppas kunna stå upp med hela min tyngd om åtta veckor, säger hon nästan ofattbart optimistiskt.
På väggen i Doriz Zsiga rum på Mälarsjukhusets rehabavdelning är veckans målsättning tydligt markerad.
Hennes säng har en specialmadrass som rör sig för att undvika risken för liggsår och hon sporras med utmaningar för både kropp och knopp.
– Jag har kontroll på mina muskler, men blir trött väldigt snabbt. I dag tvättade jag mig i handfatet själv och det var en obeskrivlig känsla.
– Personalen pushar mig på ett bra sätt och säger att jag kommer att bli mycket bättre och jag är övertygad om att jag kommer att kunna gå igen.
"Doriz är extremt motiverad och det är en nödvändighet för att lyckas med sin rehab", berömmer sjuksköterskan Tove Andreassonn och undersköterskan Ida Köning.
Sjuksköterskan Tove Andreasson och undersköterskan Ida Köning kommer in på rummet för att kolla läget och byta sängkläder. De triggar Doriz att lyfta benen och sätta fötterna i golvet. Det tar några sekunder och snart börjar alla tre att jubla.
– Doriz är extremt motiverad och det är en nödvändighet för att lyckas med sin rehab. Alla som kommer hit har inte det drivet och då blir det också jobbigare att komma tillbaka, berömmer Tove Andreasson och fortsätter:
– Med det sagt har flera av våra patienter gått igenom olika trauman och då har man också en brantare uppförsbacke redan från start.
Både hon och Ida Köning uppskattar den tacksamhet som många patienter visar och beskriver flera rörande situationer.
– Det händer att vi tar emot människor som knappt kan röra sig, för att sedan se dem gå utan hjälp av andra. Sånt känns fint, säger Ida Köning.
Doriz Zsiga, 65, är inte en person som låter sig nedslås i första taget. Trots allvarliga klämskador på bäcken och lårbenen är hon högst motiverad att kämpa för att komma tillbaka. "Jag kommer att kunna gå igen, kanske lite stelare än tidigare", säger hon.
Efter några övningar där Doriz utmanas att pressa sina tår mot översidan på Toves skor får hon hjälp att lägga sig tillrätta igen.
– Det är ett steg i taget som gäller. Jag har en klar målsättning: först ska jag klara ett toalettbesök för egen maskin sen vill jag träffa min man för en fika i sjukhusets kafé, säger hon och spricker upp i ett leende.