Han är förstås inte helt främmande för att ta till orda heller och han gör det i denna öppenhjärtiga intervju som drog ut oväntat mycket på tiden, och avslutades med att han följde med bort till Fors kyrka för en bildsejour.
Backar vi bandet från början så föddes han i Västerås, flyttade runt en hel del och bodde helt kort i Torshälla i början på 70-talet och minns fortfarande en äventyrlig båtresa ut till Mälardalen en sommarsöndag.
— Det var säkert inte fullt så dramatiskt som jag inbillade mig då, vi skulle ut och köpa söndagstidningen och en glass, och så började det regna.
Men känslan var att undergången ytterst nära där.
Johan Hedlund växte upp i Sandviken, och skulle från allra första början nog bli musiker och sångare, och han var en av få som var helt hemmastadd när han fick greppa den obligatoriska blockflöjten i musikskolan.
Han talar fortfarande med värme om blockflöjten.
— Jag räknar det som mitt huvudinstrument, och även om den är enkel att ta ton i så är det inte så enkelt att få den att låta riktigt bra. Så som exempelvis Dan Laurin lyckas göra.
— Men jag har spelat annat också; oboe, piano och orgel. Och så sjunger jag.
Musikaliskt är det klassiskt som gäller, men visst kan han lyssna på kontemporär musik också. Och det var förstås svårt att undgå att både se och höra Lasse Winnerbäck under den tid som Johan jobbade i Linköping.
Redan vid 20 års ålder visste han vad han ville bli. Men så var det detta med militärtjänstgöring som var obligatorisk på den tiden.
— Jag led på den tiden av något som kallas ortostatiska rubbningar i hjärnan, det vill säga migrän, och fick frisedel.
Vid 26 års ålder prästvigdes Johan i Strängnäs domkyrka.
Han betonar gärna vikten av att kyrkan står på de små och svagas sida, och tycker att diakoniarbetet hör till det viktigaste i dagens kyrka.
— Men det är bara ett av benen som kyrkans arbete står på.
Han lyfter även fram gudstjänsten.
— Det är ju där vi möts, de allra flesta av oss.
Han är heller inte rädd för att gå i strid, och gjorde det senast då han fick frågan om han kunde godkänna en skolavslutning i Ramnäs kyrka, men frågan följdes av det lilla bihanget att vi tänker oss en skolavslutning fast några religiösa inslag.
— Då får man vända sig någon annanstans än till kyrkan. Hur ska jag förklara det där; det är ungefär som om några bestämmer sig för att arrangera en fest hemma hos dig. Men det är inte så viktigt att du själv är närvarande. Så känns det för mig.
Hur handskas du med interna strider?
— Det är viktigt att man lyfter fram också motsättningar och löser dem.
Får han välja radiokanal så blir det P 1. Alla dagar i veckan.
— Det enda som är tråkigt med P 1 är att de måste köra alla dessa repriser. De skulle ha större resurser.
En favorit är Cecilia Uddéns rapporter från Mellanöstern.
— Man kan känna dofterna från platserna hon talar om, hon är fantastisk.
På frågan om han föredrar hund eller katt så är svaret hund. Inte för att han har något emot katter, men det verkar som om katterna bestämt sig för att de inte gillar Johan.
Labradoren Sixtens kärlek är mer oreserverad.
Vår nye kyrkoherde är inte särskilt idrottsintresserad, men idrottar gärna själv. Eller gjorde i alla fall.
— Under åren som fjällpräst i Sälen blev det förstås mycket skidåkning – en del till och med på arbetstid. Både på längden och utför.
— Det allra bästa med skidåkningen? Åh, det måste vara att få gå ut klockan åtta på morgonen en februaridag och höra det där ljuvliga frasandet från en nypistad manchesterbacke och se solen gå upp.
Inget Vasalopp?
— Jo, eller ja, nja, det blev ett halvt. Jag ställde upp i loppet 1994 och upplevde 20 minusgrader en timme före starten och hur vädret bara slog om på en timme och förvandlades till nollgradigt.
— Det blev mer vatten än snö till sist och så kul var det inte, jag klev av vid Evertsberg.
För lite drygt ett år sedan sökte du tjänsten som kyrkoherde i Örebro, men fick inte det jobbet.
— Det stämmer. Jobbet gick till Ingemar Söderström vilket var ett utmärkt val.
Men det väckte ingen irritation?
— Nej, jag ställde mig till förfogande, och blev inte vald. Det kan jag ju inte göra något åt.
Är du med andra ord en god förlorare?
— Jag tror nog det. Jag tror att jag är ganska prestigelös. Jag måste inte alls ha rätt.
Hur firade du beskedet att du fick jobbet som kyrkoherde?
— Med ett glas champagne.
Har du några hemliga laster?
— Jag älskar att laga mat... jag kanske måste beskrivas som ganska receptbunden, men jag gillar verkligen matlagning. Och så älskar jag att folk är i tid till maten när den är klar att serveras.
Tonläget här avslöjar att det ska vara ett väldigt giltigt skäl för att inte vara bänkad i tid.
Favoriträtter?
— Jag tycker nog att all den här vardagsmaten är nog så spännande att försöka få till.
Inga invändningar mot kvinnliga präster?
— Nej, sluta nu. Jag har heller inget emot manliga präster. Vi har haft kvinnliga präster i femtio år nu och de enda som verkar ha frågeställningar om detta är ni journalister. Som ständigt måste lyfta fram den här frågan.
Samkönade äktenskap?
— Inga problem alls. Det är bland det största som kan hända, två människor som svär varandra trohet och kärlek inför Gud och församlingen.
Men du är inte själv gift?
— Nej... det har inte blivit av riktigt än. Men det måste väl ske... någon gång.
Du kommer från en arbetsplats där ni är tio anställda, och nu ska du leda en församling med närmare 300 anställda. Hur förbereder du dig för det?
— Det blir ett litet större team. Det ska nog gå bra, tror jag.
Johan ser det som en lyx att få många arbetskamrater att dela arbetsbördorna med, och inte minst byta idéer med.
Hur ska svenska kyrkan kunna vända på krisen att antalet medlemmar minskar år efter år?
— Man får inte bara stirra sig blind på kvantitet hela tiden. Men samtidigt så tror jag att sekulariseringen är en reaktion på att kyrkan och staten hängt ihop alldeles för länge. Och att såväl kyrkan som staten bestämt alldeles för mycket i människors liv.
— Men ser jag mig omkring i dag så ser jag egentligen en tid som innehåller väldigt mycket religion. Allt detta sökande efter mindfulness och yoga och meditation.
— Allt detta sökande efter en mening med allting. Jag tror ju att stannar du upp och lyssnar inåt ett ögonblick så kommer du också att höra.
Men ser inte utvecklingen ganska mörk ut? 1980 var 92 procent av Eskilstunas medborgare med i svenska kyrkan, 2000 var 78 procent med, i fjol var knappt 56 procent kvar.
— Det hänger självklart också på hur Eskilstuna ser ut rent demografiskt, säger han och syftar på att om det finns många invandrare med andra religioner så sjunker ju också andelen medlemmar i Svenska kyrkan.
— Jag kommer från en församling där vi kanske hade fem besökare i kyrkan på gudstjänsten, men jag har också upplevt hur 20 procent av hela församlingens invånare kom till kyrkan. Det blev inte så förskräckligt många fler... men ändå.
— Jag tror att kyrkan kommer att fylla sitt syfte till sist för alla människor. I händelse av kris eller katastrof så ska vi finnas där.
Är det stor skillnad på Johan Hedlund som ung nyfrälst och Johan Hedlund 25 år senare som ny kyrkoherde?
— Ja, det är det nog. Jag är väl mycket klokare i dag. Hoppas jag. Men jag har fortfarande mycket glöd och iver kvar.
Favoritpsalm?
— 192. Fråga mig inte varför jag svarar så, det var bara det svaret som kom.