Våren 2008 började 23-åriga Emma Norberg studera till lärare på Mälardalens högskola. Starten var tuff.
– Det är ett högt tempo på högskolan och mycket kurslitteratur att läsa. Trots att jag klarat grundskolan och gymnasiet utan problem blev det plötsligt svårt att hänga med.
Både Emmas pappa och bror har dyslexi och hon misstänkte att det kunde vara så även för henne.
– Jag gjorde ett test som visar att jag har vissa problem med att läsa och skriva. Nu har jag ett intyg som jag kan visa för mina lärare så de vet vad just jag behöver hjälp med.
Tentar i eget rum
I dag får Emma sin kurslitteratur inläst, hon får tentera i ett eget rum och en kurskamrat fungerar som skrivhjälp och delar med sig av sina anteckningar från lektionen.
– Det underlättar väldigt mycket eftersom jag kan koncentrera mig på att lyssna på läraren och slipper fokusera på att både skriva och lyssna. För mig som har dyslexi skulle det ta massor av energi att samtidigt anteckna och jag skulle få svårt att även hänga med i undervisningen.
Sedan hon fått mer stöd har högskolestudierna gått bra.
– Jag har en tenta som släpar efter men annars är jag nu i kapp mina kurskamrater och räknar med att ta examen om två år.
Emmas inriktning på lärarprogrammet heter utveckling av matematiskt tänkande och hon vill helst undervisa förskoleklasser.
– Eftersom min mamma är dagbarnvårdare är jag van att umgås med barn och jag tycker att det ska bli jätteroligt att få bidra till deras lärande.
Att ha läs- och skrivsvårigheter tror hon kan vara en fördel som lärare.
Vet vad det innebär
– Säkert kan jag se tecknen på att barnen har dyslexi eller dyskalkyli mycket tidigare än andra. Jag vet också vad det innebär och kan stötta och hjälpa.
Hon vill uppmana fler med läs- och skrivsvårigheter att våga plugga vidare.
– Bara man frågar om det så får man den hjälp man behöver. Vill man så klarar man studierna.
Åsa Wallin
asa.wallin@ekuriren.se