Den fram till 2019 så välskötta gården ska snart rivas. "Vår tanke var att bo kvar på Stensäter fem år till men det hanns inte med", säger Britt-Marie och Olof "Olle" Andersson som lämnade Kjula i fjol.
Eskilstuna kommun har investerat hundratals miljoner kronor på att anlägga logistikparken i Kjula. De senaste tio åren har kommunen spenderat runt 40 miljoner kronor enbart på att köpa ut fastighetsägare i området.
För dem som en gång bodde, brukade och levde sina liv på markerna har det varit en känsloladdad resa. Nästan all skog, gårdarna, torpen, åkrarna, djuren och människorna som levt sina liv på åsen är borta. I snabb takt har asfalten, staketen och de stora byggnaderna tagit över. På 60-talet skar militärflygplatsen ett första snitt genom området, på 90-talet stod järnvägen för det andra. Logistikparkens utbyggnad är på god väg att fullborda transformationen av området.
En av de sista gårdarna, Olof och Britt-Marie Anderssons Stensäter, ligger övergiven sedan förra hösten och ska rivas inom kort. 77-årige Olof Andersson kom dit som fyraåring och gifte sig sedermera med grannflickan Britt-Marie som han träffade under en skidtur i den skog som numera är skövlad.
Under åren på Stensäter föddes barnen och där blev de kvar tills i fjol då kommunen tog över marken.
Av äppelträden, gullregnet och de en gång så uppskattade paradisbuskarna och magnolian syns i dag inga spår. Med rivningen avslutas en process som inleddes för 20 år sedan under tveksamma former men som i historieböckerna lär beskrivas som lyckad, i vart fall ur ett kommunalt näringslivsperspektiv.
Arbetet med att få bort fastighetsägare inom det cirka 400 hektar stora området började redan år 2000, men då i ett helt annat syfte. Då var de visioner om att utveckla flygplatsen som gjorde att människorna var tvungna att maka på sig. Det kalla kriget mellan öst och väst var inte längre lika kallt och försvarsmakten flaggade för att den ville lämna Kjula. Bromma flygplats skulle dessutom läggas ner 2011 var det sagt, och några kommuner såg en möjlighet att fylla luckan.
Breven skickades till fastighetsägarna utan att några beslut om eventuella uppköp var fattade.
I april 2000 fick ett tiotal familjer runt flygpalatsen brev från kommunen. De informerades om att kommunen avsåg att lösa in deras markområde.
– Brevet damp ner lagom till påsk och vi blev mer eller mindre chockade allihopa. Vi uppfattade det som att vi skulle vara borta till hösten, säger Britt-Marie Andersson.
Den av kommunen anlitade konsulten Christoffer Sylvan önskade få till personliga möten med var och en och upprätta handlingar för värdering och köp. Och bråttom var det, förhandlingarna skulle vara avslutade fem månader senare.
Intresset för att sälja var i det närmaste obefintligt och skapade framför allt ilska och oro. Varför hade de inte läst eller hört något om uppköpen? Och vem hade tagit beslutet, frågade man sig.
Nu drygt 20 år senare är den frågan ännu obesvarad. Klart är att några formella beslut inte hade fattats. Politikerna slog ifrån sig, de visste ingenting om konsultens markköpsuppdrag. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande Hans Ekström (S) hävdade att samhällsbyggnadsförvaltningen anlitat konsulten på eget bevåg och att denne i sin tur betett sig "klantigt".
Turerna kring logistikparkens utbyggnad har varit många genom åren. Det började dock med att flygplatsen skulle byggas ut.
Den i dag 81-årige konsulten Christoffer Sylvan anser att politikerna agerade fegt som la skulden på tjänstemännen.
–Jag fick ta emot mycket synpunkter. Politikerna ville inte erkänna att de gett ett uppdrag med innebörden att kommunen skulle förvärva området. Det var fegt, det tycker jag fortfarande, säger han.
Hans Ekström medger att det "låter konstigt" att fastighetsägare informerades om markköp utan att det fanns någon politisk förankring.
– Vad gäller brevet kommer jag inte ihåg ett skvatt. Däremot minns jag frågan, och vi var överens om att i första hand byta till oss mark. Vi hade ganska stora stridigheter på den tiden och vi var aldrig fega att gå in och ta ansvar oavsett vad de gällde. Att vi skulle ha gömt oss i någon buske för det där har jag svårt att tro, säger han.
Av flygplatsvisionerna blev det inget och åren gick. Några fastighetsägare på åsen valde ändå att sälja. Makarna Andersson på Stensäter valde dock att ligga lågt.
– När vi hade sansat oss efter den första chocken, och börjat läsa på lite om exproprieringslagar och allt så lugnade det ner sig. Man började tänka att det blir nog inget med flygplatsutbyggnaden. Men när den nya detaljplanen togs vände allt. Då började man prata om logistikpark och kommunen sålde några tomter vid E 20. Och när Amazon (AWS) kom så var det som att proppen gick ur. Då gick allt väldigt fort. Då fick vi besök från kommunen var och varannan månad, säger Britt-Marie Andersson.
Vid den tidpunkten var logistikparken en realitet om än i mindre skala. Stora företagsetableringar i Brunnsta (Skanlog) och Svista (H&M) hade gett mersmak och på kommunen hade man insett att Kjulaåsen var en perfekt samlingsplats för att möta de alltmer frekventa förfrågningarna.
Amazon Web Services intresse för Eskilstuna gjorde även att kommunen plötsligt var villig att betala mer till de sista entusiasterna som klamrade sig kvar i området trots närheten till sprängningar, markarbeten och byggnation.
Fastighetsägaren till den tomt som Amazon Web Services ville åt hade till sist erbjudit sig att sälja marken för fyra miljoner kronor. Det var för mycket ansåg kommunen. När tjänstemännen återkom 2017, efter AWS:s intresseanmälan, med att man accepterade budet var det fastighetsägarens tur att nobba. Det slutade med att priset steg från fyra till fem miljoner.
Stensäter och ytterligare ett tiotal fastigheter på Kjulaåsen har köpts upp av kommunen.
Hösten 2017 skrev även paret Andersson på köpekontraktet för Stensäter, och i augusti 2019 flyttade Olof och Britt-Marie till en enplansvilla i Hagnestahill. Tomten är visserligen 17 000 kvadratmeter mindre än den gamla men priset är de nöjda med. Att de fick fem miljoner för Stensäter tackar de den hårdnackade grannens förhandlingsförmåga för.
– Vi hade mer mark (än grannen) men inte något företag som stod vid gränsen och ville in. Även om det var bra för oss som sålde på slutet så är det vi skattebetalare som får betala det här i slutändan, säger Britt-Marie Andersson.
Britt-Marie Andersson säger sig ha viss förståelse för att kommunen måste få utvecklas trots att det svider för enskilda.
– Men jag tycker att vi måste sansa oss lite. Förr såg Kjulaåsen annorlunda ut. Det var fina bärskogar, strövområden och små jordbruk som höll det öppet. I dag handlar allt om pengar, det finns inga andra värden.
En studie som kom i våras, gjord av studenter på handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, visar att "kommuner som Eskilstuna inte har mycket val i att upplåta sina landskap till den här typen av infrastruktur om de vill fortsätta existera och kunna tillgodose sina medborgares behov".