Hennes skratt ekar i korridoren när jag kommer gående, precis som jag minns henne. Hon hade en förmåga att bringa lugn i de mest hektiska perioderna under min gymnasietid.

När vi möts håller hon på att städa ur sitt kontor. Många pappershögar blir det.

– Man hinner ju samla på sig en del på 38 år, säger hon och skrattar.

Redan på högstadiet fick hon höra att hon borde bli lärare. Det var när hennes dåvarande studievägledare bad henne att berätta om vad hon gillade att göra som han genast utbrast: "Du ska ju bli lärare".

– Och det hade jag nog själv tänkt också, jag ville jobba på mellanstadiet. Men efter gymnasiet insåg jag ganska snabbt att det var äldre barn jag ville jobba med, säger Gunilla Skogsmo. 

Och tur var väl det? Tack vare Gunilla har mängder av elever gått ut gymnasiet med fullständiga betyg i svenska och tyska, trots att de många gånger redan hade gett upp på skolan.

"Precis som med allt annat här i livet så är det människorna som gör det så svårt att lämna", säger Gunilla Skogsmo.

Foto: Ida Johnsson

Hon beskriver hur alla är värda en chans, och att allt går att lösa med engagemang och vilja. 

– Det jag tar med mig ifrån mina elever är att allt går om man vill. Visst är det fantastiskt att jobba med elever som tycker att allt är kul och har det väldigt lätt för sig, – men de här eleverna som får kämpa, där det ordnar sig och det blir ett betyg till slut, det är det som är det allra bästa med det här jobbet, säger hon.

Hon talar om sina elever som om de vore hennes egna barn. Som gammal elev till Gunilla är det speciellt att höra. Jag talar nog inte bara för mig själv, utan många andra när jag säger att hon alltid ville elevernas bästa.

På Gunillas lektioner fick vi inte bara läsa Strindberg, utan också dramatisera hans verk. Det fanns alltid en djupare tanke bakom hennes lektioner, och det kändes som att hon ville få oss att tycka om hennes ämnen lika mycket som hon gjorde.

– Jag tror att mitt engagemang har smittat av sig, jag blev ju lärare för att jag ville jobba tillsammans med eleverna. Tjusningen med läraryrket är att det aldrig är desamma. Varje klass, varje årskull och varje program har alla bidragit med olika saker. Och efter tre år tillsammans är det dags för både klassen och mig att gå vidare. Allt har sin tid.

Och nu är det din tur att lämna Rekarnegymnasiet ...

– Ja, hur ska man klara sig utan alla människor? Jag säger som min kollega sa under vår avtackningsmiddag, man stannar inte på en arbetsplats i över 30 år om man inte trivs. Jag har aldrig tröttnat. Jag har haft det väldigt bra här, och inte bara med de kollegor och elever som jag har jobbat närmst med, utan alla på skolan. Vi har en bra stämning här.

Förutom lärarrollen har hon även axlat rollen som ordförande i Sveriges Lärare i Eskilstuna. Ett uppdrag som hon har lagt ned mycket tid och energi på, framförallt under de senaste åren. Ett uppdrag som hon nu lämnar över till Magnus Klavins, också lärare på skolan. 

Vad ska du göra nu? 

– Först och främst så ska jag ha sommarlov. Jag tror att det är ett bra sätt att gå i pension på, att först gå på semester för att sedan smyga sig in i det nya livet som pensionär. Det som ska bli skönast är att inte ha dagarna inrutade, hela skolan utgår från att man håller tider och planerar. Så nu ska jag leva i kaos, säger hon och skrattar. 

Hon vill även ägna tid åt att odla, upptäcka Sörmland och att läsa mera. Hon berättar att hon fick ett äppelträd av sina kollegor som hon tänkt plantera ute vid sin sommarstuga, strax utanför Eskilstuna.  

Gunilla Skogmo har arbetat på Rekarnegymnasiet sedan 1986. "Jag säger som min kollega sa under vår avtackningsmiddag, man stannar inte på en arbetsplats i över 30 år om man inte trivs", säger hon.

Foto: Anne-Lie Andersson

"I och med att jag har jobbat mycket fackligt har jag rest runt en del i Sörmland, och varenda gång har jag slagits av hur vackert det är ute på vägarna", säger Gunilla Skogsmo.

Foto: Ida Johnsson

Vi rör oss vidare förbi mitt gamla klassrum. Det var här jag och min klass målade våra lakan till studentflaket – "Gugges änglar" skrev vi med stora bokstäver. För visst var vi hennes änglar?

– Ja, er glömmer man inte i första taget, säger hon och skrattar. 

När jag frågar henne om hon förstår vilket avtryck hon har gjort blir hon blank i ögonen. 

– Jag har alltid brytt mig väldigt mycket om mina elever. Och det är fantastiskt när man stöter på gamla elever. Att mötas i en matbutik och få höra hur det gick med allt, det är väldigt fint. 

Vad tar du med dig? 

– Jag tror att det är nyttigt för en människa att jobba med ungdomar. Man hänger ju med på något vis på allt som händer. Det kanske blir en förlust sen att inte jobba med ungdomar längre, att man inte kommer att veta vad som pågår i den världen, säger hon och skrattar. 

Hon suckar lätt. 

– Det är ju ett himla roligt jobb, jag kanske inte borde sluta?