"Vi har ju skolplikt i Sverige", säger Elin Nilsson, "varför fanns det ingen vuxen i skolan som hjälpte mig att klara den?"
– Jag är inte ute efter att sätta dit någon, men jag vill att skolan och lärarna får sig en tankeställare. Och framför allt vill jag hjälpa andra hemmasittare så de inte behandlas lika illa som jag.
Eskilstunatjejen Elin Nilsson är 16 år, vilket innebär att hon som många andra jämnåriga fortfarande borde vara glädjerusig efter att ha gått ut nian – en milstolpe i livet.
Men Elin missade allt det roliga, alla fester, middagar, klassresan och själva avslutningen.
Elin är autistisk. Alla sociala situationer är jobbiga för henne, kommunikation och socialt samspel är en utmaning. Bara att ha ögonkontakt med människor tar på krafterna när hon inte mår bra. Det började på mellanstadiet och sen har det bara blivit sämre. Högstadiet på Faktoriet blev ingen rolig tid.
Sjuan gick ändå bra, hon fixade fina betyg. Elin och den resurs skolan ställde upp med under läsåret funkade jättefint ihop, hon fick bra stöd och hjälp.
Till åttan bestämde sig skolan för att inte ha råd med någon resurslärare till Elin. När också hennes favoritlärare slutade blev det tufft.
– Mitt psykiska mående försämrades. Jag var ändå där och kämpade, men det blev en del frånvaro på vårterminen och det gick ut över betygen.
Så till nian bestämdes att hon skulle få en ny resurs. Men Elin och hennes nya hjälplärare fick ingen bra start. Terminen inleddes med att de var sjuka i omgångar, och Elin kände sen inte att hon blev förstådd och fick det stöd och förtroende hon behövde.
– Jag bestämde mig tidigt på höstterminen: Det gick bara inte för mig att vara i skolan. Och ju längre tid jag var borta desto svårare blev det att komma tillbaka. Jag mådde så dåligt att jag inte orkade ta tag i det.
Elins stora härliga familj, med biologiska systrarna Agnes och Linnea, bonussystern Isabell, mamma Therese och bonuspappa Tommy, samt hunden Zilla, har varit och är ett stort stöd för henne.
Så Elin gick hem och stannade där. Och ingen lärare eller skolrepresentant kontaktade henne och ifrågasatte hemmasittandet. Ingen, inte ens klassens mentor hörde av sig och undrade hur hon mådde, eller om hemundervisning kunde vara ett alternativ.
– Och då ville jag ju ännu mindre gå tillbaka. Att ta initiativ kan vara jättejobbigt för mig. Jag vågar inte fråga om jag får vara med i ett sammanhang, eller i en grupp.
I Sverige råder skolplikt, konstaterar Elin. Varför var det då ingen vuxen i skolvärlden som reagerade över att hon inte kom till lektionerna?
På hemmaplan gjorde mamma Therese vad hon kunde för att hjälpa sin dotter, och även hon är starkt kritisk till passiviteten från skolans sida.
– Vi har varit oerhört upprörda här hemma och ifrågasatt varför Elin inte fick något stöd. Vi var väldigt förvånade att ingen från skolans håll över huvud taget ställde frågan "hur mår du?" till Elin. Om hon brutit foten hade de säkert hört av sig.
– I åttan hade vi skolmöten och avstämningar, men när skolan väl vaknade till och började engagera sig i början av vårterminen i nian mådde Elin så dåligt att det var för sent att hitta en lösning. Även om vi hade både BUP och habiliteringen med oss.
– Som förälder uppfattade jag aldrig att skolan agerade utifrån Elins synvinkel, förmåga och perspektiv, utan de åtgärder de kom upp med handlade bara om vad som funkade för dem. Jag kan förstå att det var svårt att få ihop det ekonomiskt med extra resurslärare och annat, men då får man söka stöd. Elin såg fram emot nian med sin resurs och hade kämpat tappert dit.
Mamma Therese led lika mycket som sin dotter när Elin inte klarade att gå till skolan i nian. Hon och familjen är kritisk till att ingen från skolhåll ens hörde av sig och undrade hur Elin mådde. Och de verkade aldrig måna om att lösa problemet. "De åtgärder skolan kom upp med handlade bara om vad som funkade för dem."
Therese har själv jobbat som gymnasielärare.
– Med en ung människa som mår psykiskt dåligt behöver vuxenvärlden utgå från att hen vill men inte kan lösa svårigheterna på egen hand. Bemötande och förtroende är A och O. Det är lätt att få känslan att nu är det kört för mig, men det är det ju verkligen inte. Det finns alltid nya möjligheter, men unga behöver hjälp att hitta vägarna av kloka vuxna.
Känslan att som förälder se sin dotter må så dåligt var jobbig. Therese kunde till sist ordna så att Elin fick ett antal hemuppgifter att lösa – tre veckor innan slutbetygen sattes. Tillsammans fixade de godkända betyg i fem ämnen. Och Elin praktiserade hos mormor på en förskola.
Så blev det avslutningstider. På skolans app och på sociala medier läste Elin om de middagar, fester, klassresan till Gröna Lund och andra roliga saker klassen var på, och slutligen om själva avslutningsdagen. Några inbjudningar kom aldrig till henne.
– Det var jättejobbigt att läsa om. Inte ens mina gamla klasskompisar har hört av sig, då inför avslutningen eller nu efteråt. Jo en har bett om ursäkt i efterhand. Jag hade behövt att någon ringt och sagt att de ville att jag skulle vara med. Då hade jag känt mig välkommen och väldigt gärna gått dit. Jag hade velat vara med, men vågade inte bara dyka upp. Nu känns det som att jag blev bortglömd.
I dag kämpar Elin på med sitt mående men får hjälp, och hon har kommit in på yrkesintroduktionsprogrammet med inriktning barn och fritid, på Rekarnegymnasiet. Här läser man först upp betygen i sin egen takt innan valt program.
– Jag kan inte beskriva känslan när barnen på förskolan kramade mig och sa att de saknat mig varje morgon. Där väcktes tankarna på att kanske jobba med barn en dag.
Elin blir allvarlig igen.
– Tänk att berätta för sina egna barn att man inte gick ut nian. Det är ju för sent att ändra på saken för min del, men genom att berätta hoppas jag att kunna förhindra att fler unga som mår dåligt behandlas på det här sättet av de vuxna i skolvärlden. Att unga lider av psykisk ohälsa och inte orkar med skolan är mycket vanligare än man kan tro.
"Hemmasittarna är ett oerhört problem och för oss ett jätteprioriterat område i höst", säger Lisa Edholm, områdes- och utvecklingschef för grundskolan i Eskilstuna.
Den saken håller ledningen för grundskolan i Eskilstuna med om. Problemet är stort och prioriterat.
– Jag kan inte kommentera ett enskilt ärende, men kan säga så mycket att skolan gjort precis vad de kunnat i det här fallet. Eftersom vi inte lyckats har vi tyvärr ändå inte gjort nog, säger Lisa Edholm, områdes- och utvecklingschef för grundskolan.
– Det är få hemmasittare som kommer tillbaka till skolan tyvärr. Men vi söker nya vägar och jobbar hårt i samarbete och dialog med socialtjänst, BUP, skolorna och vårdnadshavarna, för att inga barn ska falla mellan stolarna. Mycket handlar om att fånga upp de här barnen, vars problem ofta är kopplade till en diagnos inom autismspektrat, tidigt.
I höst börjar kommunen därför att jobba mer förebyggande ute i skolorna.
– Vi har ett oerhört stort ansvar men själva klarar vi det inte, och har ingen föregångskommun att följa. Frånvaro behöver identifieras som ett stort samhällsproblem.