"Elin" gick en tid på samtalsstöd som hjälpte henne bearbeta ångesten och depressionen, innan hon skrevs in på Bup i Eskilstuna. Men de tre åren där gav ingenting, hävdar hela familjen.
Familjen hör av sig till tidningen, som tidigare i sommar skrivit om hur anställda lämnar Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, på Mälarsjukhuset. "Bup kan inte längre ge barn och ungdomar bästa möjliga hjälp", hävdade en anställd.
– Vi håller med, och fattar att de inte orkar jobba kvar. Något är definitivt fel där, och det måste finnas fler familjer som drabbas och som inte får hjälp. Vår underbara dotter och syster blev snarare sämre under åren på Bup.
Familjen som bor i Sörmland vill vara anonym, men både mamman, ett syskon och den unga kvinnan själv – som kämpar mot psykisk ohälsa och som mellan 15 och 18 var inskriven på Bup – vill berätta hur illa de tycker verksamheten fungerar. Vi kallar henne Elin i texten, men egentligen heter hon något annat. Hon är myndig i dag, men mår fortfarande dåligt och känner sig hjälplös över situationen.
– Som mamma önskar man sig aldrig att behöva ta kontakt med en barnpsykmottagning. Men min dotter fick under högstadiet problem med ångest som blev allt värre, och vi kände att vi behövde proffshjälp, säger mamman om hur allt började.
Under nästan ett år fick Elin samtalsstöd på en mottagning, innan det bestämdes att hon också behövde medicinering. Hon remitterades till Bup. Familjen minns den känslan.
– Det kändes tryggt, hon var i professionella händer och nu skulle det bli bättre. Men det blev bara sämre och väldigt rörigt i stället.
– Medicinen skrevs bara ut för en månad i taget, och varje gång den skulle förnyas fick vi ringa och stöta på. När vi fick en telefontid med läkare ringde de aldrig upp den utsatta tiden utan kunde ringa flera dagar senare, någon gång sent en fredagskväll vilket kändes väldigt märkligt. Ibland ringde ingen läkare alls trots brev hem och utsatt tid.
Elin själv fick ångest inför varje möte.
– Det var inte kul, jag kände mig inte bekväm med att berätta om mina issues för läkaren, som alltid var stressad över att få fram svar på frågor som egentligen var irrelevanta för min situation. Och de ringde mig efter att mamma sökt dem. Men jag mådde dåligt och svarade inte när okända nummer ringde. Plus att jag oftast sov när de ringde. Jag fick flera röstmeddelanden från random personer, men vid det laget hade jag redan gett upp om mitt liv.
Så blev Elin vittne till en mycket våldsam situation, utsattes för hot och kallades som vittne till rättegång.
– Jag hade verkligen behövt få prata med någon professionell då men blev nekad samtalsstöd på Bup eftersom jag snart skulle fylla 18. De lämnade mig att försöka lösa mina problem själv, vilket inte gick så bra ...
Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken ska remittera patienter med fortsatt vårdbehov vidare till vuxenpsyk eller till vårdcentral när de fyllt 18. Det skedde inte med "Elin".
"Elin" blev vittne till ett traumatiskt våldsdåd, blev själv hotad och kallades som vittne i rättegången. "Jag hade verkligen behövt professionell hjälp, men nekades samtal på Bup eftersom jag snart skulle fylla 18. Att själv lösa konflikterna inombords gick inte bra..."
Mamman berättar hur dottern mådde allt sämre, fick svårare att gå ut och att sköta skolan ju närmare rättegångsdagen kom.
Kort innan Elin ska fylla 18, och därmed skrivas ut från Bup, kallas hon till ett möte. Efter flera år av samtal som familjen inte tycker har gett någonting alls presenterar då en läkare oväntat en rad teorier och möjliga diagnoser. De föreslår en utredning för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
– Min syster fick plötsligt namnen på tunga diagnoser i knät, med ett "men det utreder vi inte här, hej då" ungefär. Det sista de gör är att droppa den bomben. Elin var inte ens 18 – en ung människa som fortfarande höll på att hitta sig själv, och som kämpade med starka trauman.
Elin själv slöt sig helt under mötet.
– De frågar mig en massa konstiga frågor, är aggressiva i sättet, liksom ställer mamma mot väggen och avslutar med "du visar tecken på NP, jag skriver det i din journal". Jag visste inte ens vad det betydde.
– På vägen ut har läkaren mage att fråga: "Har du några framtidsplaner, vill du jobba med nåt speciellt?" Som om jag inte precis berättat att jag är självmordsbenägen. Vad var det de inte förstod? Jag hade varit med om något väldigt traumatiskt, jag hade ångest och var deprimerad, och klarade inte av det på egen hand utan behövde verkligen hjälp. Det kändes som att detta var min sista livlina.
"Det känns som om marken rasar under våra fötter, jag vädjar gråtandes om ett sista läkarbesök på Bup men det blir blankt nej. På min desperata fråga om vad jag ska göra om min dotter inte klarar att gå till rättegången och det blir en polissak svarar en sköterska att Elin väl får lämna landet", berättar mamman i familjen. Bilden har inget med personerna i artikeln att göra.
Hennes mamma försöker förgäves få dem att förklara för dottern vad NP-problematik innebär och varför de ansåg att hon behövde en sån utredning. Samtidigt närmar sig rättegången. Elin har helt slutat gå till skolan och på eget bevåg slutat med medicinerna. Hon behöver ett läkarintyg om hon ska slippa vittna, men hon har nu fyllt 18, till Bup får hon inte komma och därifrån har hon inte remitterats vidare till vuxenpsyk. Elin har ingenstans att vända sig.
– Det känns som om marken rasar under våra fötter, jag vädjar gråtandes om ett sista läkarbesök men det blir blankt nej. På min desperata fråga om vad jag ska göra om min dotter inte klarar att gå till rättegången och det blir en polissak svarar en sköterska att Elin väl får lämna landet. Vi blir också uppläxade om att Elin måste lära sig ta eget ansvar för mediciner och vård.
Elin fixar inte första rättegångsdagen och kallas till ett nytt datum. Med hjälp av sitt storasyskon, en vän och lånad ångestdämpande medicin genomför hon vittnesförhöret.
– Om inte vårdgivare inom barnpsyk förstår hur det är när man mår så här dåligt, vem ska då förstå? undrar familjen.
– Vår känsla är att Bup inte vill skicka oss vidare för att slippa avslöja sina dåliga insatser. Och att NP-utredningssnacket var en grej för att få in nånting i journalen. Men skadan är redan skedd för vår familj. Vi berättar vår historia för att andra ska slippa hamna i samma situation.
Elin har fortfarande ingen ny vårdgivare, på egen hand försöker hon hantera sin ångest och depression.
– Om min syster fått rätt hjälp hade hon varit på rätt väg i livet i dag. Men det är hon inte. Hon har hoppat av skolan och är helt lämnad i sticket.
"Vi blir jätteledsna att höra att en patient känner sig lämnad i sticket av oss, så ska det absolut inte vara. Alla ska känna sig nöjda efter sin tid här", säger Sara Mossfeldt, verksamhetschef för Bup Sörmland. Hon rekommenderar Elins familj att anmäla sitt missnöje till Patientnämnden, så att Bup får reda ut vad som hänt.
Sofia Mossfeldt, verksamhetschef för Bup Sörmland, blir väldigt ledsen att höra att Elin och familjen upplevt att de inte fått den hjälp man önskat. Hon varken får eller kan kommentera ett enskilt patientfall, men förklarar att den som har en pågående kontakt med Bup och fyller 18 vid behov ska få en remiss till vuxenpsyk, eller uppföljning på vårdcentral.
– Varför det inte gjorts kan jag inte svara på. Men har man allvarliga klagomål eller ett starkt missnöje med vården är en god idé att skriva till Patientnämnden, och det uppmanar jag familjen att göra. Då kan vi utreda det enskilda ärendet och återkoppla till familjen så vi får en dialog, och förhoppningsvis ett bra avslut.