Emelie Claesson vet inte om hon har månader eller år kvar att leva.
Emelie Claesson möter upp oss på Victoriaenheten på Mälarsjukhuset. Hon ursäktar sig över att hon känner sig ganska sliten den här dagen, men insisterar att hon vill göra den här intervjun. Det är viktigt för henne att ingen annan ska råka ut för den resa hon själv varit med om.
Det finns få på Victoriaenheten som verkligen vill vara där.
Att beskriva det som att Emelie vill vara här är fel, men hon beskriver det som skönt att vara här.
Skönt att äntligen få rätt vård.
– Det kommer kanske låta konstigt, men när jag fick beskedet om att jag har en tumör, så var det nästan så här: "Vad skönt, då är det inte jag som är dum i huvudet". Det är något som har varit fel, säger Emelie Claesson.
För det här är en historia som börjar den 23 augusti i år.
Emelie märker då av problem som nedsatt hörsel och misstänker att hon fått en vaxpropp i vänster öra. Kort senare har hon sin första kontakt med sjukvården på den här resan och får då antibiotikadroppar för öroninflammation utskrivna.
En vecka passerar. Antibiotikadropparna hjälper inte alls.
I stället har bölder utvecklats på vänstra sidan av Emelies hals och hennes halsmandlar har svullnat upp.
Beskedet från sjukvården är: "Det kommer att gå över" samtidigt som de skriver ut ett nytt recept på örondroppar.
– Jag jobbar inom restaurang, men att göra det utan hörsel på ena örat och när man mår så dåligt ... Det är svårt. Och de här bölderna stramade upp till huvudet, så själva smärtan blev så extrem. Jag vet inte ens hur man ska förklara den. Men det var ju inget fel på mig sa läkarna, så jag körde på, säger Emelie Claesson.
Med "köra på" menas jobba fulltid och vara ensamstående mamma till sin treårige son varannan vecka.
– Min son är väldigt aktiv, han vill ut och leka och vi har alltid gått ut till lekparken efter förskolan. Men nu har man fått gå hem, kanske måla, eller leka lugna lekar. Så för mig har det varit väldigt jobbigt att vara en bra mamma. Men det har varit tufft och en omställning, när jag inte har vetat felet så känner man sig som en dålig mamma liksom, att man inte orkar leka eller göra saker med sitt barn.
För vid sidan av kampen att vara världens bästa mamma går Emelie parallellt en duell med sjukvården om att få respons.
Efter de inledande besöken och dubbla besked om öroninflammation upplever Emelie att hon inte får något mer stöd från vårdcentralen i Eskilstuna.
Deras enda besked är att problemen "kommer gå över". Emelie känner dock själv att smärtan inte "kommer gå över" och söker i stället kontakt med en läkare i Flen för att hennes bekymmer ska tas på allvar.
Hon beskriver det som att hon här, för första gången, får någon slags hjälp. Där får hon nässpray som gör att svullnaden på halsmandlarna går ner och framför allt: Flera olika prover görs för att komma underfund med problemet, även om det inte leder till några resultat eller framsteg.
I början av oktober gör hon ett hörseltest på läkarmottagningen i Flen som visar att hörseln på vänsteröra är extremt nedsatt. Hon känner sig trött och har även problem med halsen samt lymfkörtlar som dunkar och stramar.
Nästan en hel månad går innan hon den 27 oktober börjar må allt sämre. Proverna visar inget konstigt, men hon får en remiss från läkarna i Flen till öron- näsa- halsmottagningen på Mälarsjukhuset för att utreda hennes besvär vidare.
Veckan efter, i inledningen av november, tjocknar halsen till och Emelie får svårt att svälja överhuvudtaget.
Det leder till att hon inte kan äta fast föda. Kosten består uteslutande av nyponsoppa och yoghurt och först där och då – när hennes kroppsvikt är nere på 45 kilo, tio kilo mindre än hennes normala vikt – blir hon tagen på allvar när hon åker in akut till Mälarsjukhuset.
– Jag bröt sönder värktabletter och malde ned dem i yoghurten bara för att kunna komma upp varje morgon och kunna gå och lägga mig varje kväll. Så mycket smärta kämpade jag med, säger Emelie.
Hon berättar att hon efter akutbesöket på Mälarsjukhuset får en remiss till patologen samt röntgen.
Och bara några dagar senare kommer chockbeskedet: Att det som plågat henne sedan den 23 augusti är en elakartad tumör som snabbt och aggressivt tagit över hennes kropp. Det är först när Emelie läser sin egen journal som det gick upp för henne att det handlade om lungcancer.
– Först när jag fick veta att jag hade en tumör, så var känslan: "Det går att operera borta och bota, så jag kommer överleva". Men sen när läkaren ringde veckan efter och sa: "Vi måste börja med bromsmedicinen nu, cancern är så pass aggressiv och du kommer inte bli frisk från den". Då bryter man bara ihop, säger Emelie Claesson.
Kvar ligger frågan i hennes kropp: Hade det här gått att förhindra, eller åtminstone minska cancerns spridning, om hon fått rätt vård i tid?
Frågan kommer aldrig att kunna få ett svar och Emelie är ärlig med att säga att hon är "arg och besviken" på vården hon fått fram till det att hon kom till Victoriaenheten.
Cancern är så aggressiv att tumören redan spridit sig från lungan vidare till magen, levern, lymfkörtlarna och skelettet. Och Emelie har fått beskedet att den är obotlig, hon kommer att dö med cancern.
– Man känner sig sviken. Jag förstår ju att man kanske inte vid första kontakten kan skicka mig på röntgen om jag tror att jag har en vaxpropp i örat. Men det är så sjukt att jag sitter här i dag och har besked om cancer när jag inte ens är 30 år.
Rösten spricker.
Emelie ursäktar och tar ett djupt andetag innan hon fortsätter:
– Man är besviken alltså. Det är jättejobbigt, verkligen. Jag har bestämt mig att jag ska klara det här, om det slutar med att jag får leva ett liv där jag är sjuk, fast jag på något sätt kan vara frisk, så är det det jag är ute efter. Jag går på bromsmediciner nu för att det är så pass akut. Svarar inte min kropp på det här då kanske vi pratar månader jag har kvar att leva.
Hur är det att få det beskedet?
– Det är för jävligt. Allt jag har kämpat för i mitt liv, är det förgäves?
Emelie säger att hon kämpar för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt med sin treårige son.
Inom de närmsta veckorna vet läkarna och Emelie hur kroppen svarat på bromsmedicinen.
Om Emelies kropp inte svarar är cellgifter nästa steg, men oavsett om hon har månader eller år kvar att leva är hon fast besluten om att göra det fullt ut och leva återstående tiden av livet så gott det går.
Allt för att få tillbringa bästa möjliga tid med sin son.
– Det som är viktigt för mig nu är att kämpa och känna att jag kommer att få leva med det här, men det är okej. Hellre det. Då tar man livet på ett annat sätt också, förut har allt bara rullat på men nu blir allt viktigt.
– När jag fick beskedet först så var jag jätteledsen. Men nu känns det som att jag får ställa det åt sidan lite och lägga all fokus på min son. Det är han som betyder mest. Han är allt. Det här hade varit på en helt annan nivå om det inte vore för honom, jag hade inte haft den här krigarglöden alls.
Varför just hon fått cancer vet läkarna inte. De har beskrivit det som otur. Emelie har levt ett aktivt liv, alltid tränat och alltid beskrivits som en tjej med glädje och fart i sig av sina närmaste.
– Jag ska fixa det här. Jag kan inte gå runt och grotta ned mig i det här och tycka synd om mig själv. Jag måste ta mig upp ur det här, speciellt för min sons skull. Jag har kommit till en punkt där det är självklart för mig, innan var det så himla jobbigt och man var ledsen, tyckte synd om sig själv. Men varför ska jag göra det? Då kan jag lika gärna ge upp nu. Nej, det finns inte, det är för mycket som står på spel. Läkarna kan säga att jag inte kommer överleva, men det kommer jag visst.
Hennes son har förstått att hans mamma är sjuk och ligger på sjukhus, men en treåring har inga tankar på att den här julen, nästa jul eller julen efter den ska vara den sista de firar tillsammans.
Emelie Claesson berättar själv att hennes son häromdagen hälsade på henne på Victoriaenheten. Och iförd munskydd samt blåa plasthandskar, likt personalen på Mälarsjukhuset, kramade treåringen om sin mamma och sa:
"Mamma, jag ska bli läkare så att jag kan rädda dig".
"Allt jag har kämpat för i mitt liv, är det förgäves?"